Satt och lyssnade igenom Architecture In Helsinkis nya album (som för örvigt släpps 13 augusti i Sverige men går att hitta på MySpace) och var allmänt glad efter att en vän dragit ut mig för att shoppa. Solen sken tänka sig, kassen blev full och Architecture In Helsinkis nya låtar är fina. Det var en bra dag helt enkelt, när klockan närmade sig halv elva och ljusen började släckas i grannskapets fönster.
Men så hittade jag det
här. Det är nog något av det finaste jag läst på länge. Så nu sitter jag här och snörvlar igen, och inte fan är det för förkylningen jag drog på mig i Polen. Ord efter ord beskriver författaren till inlägget en blivande poplegend med sådan kärlek att jag får stora, svarta mascara-ränder på kinderna. Detta var fan det finaste...
Artikeln är en gammal intervju med Jens Lekman. Om hans uppväxt och om hur han limmade fast insekter på skivomslagen.
Men vad var det då som berörde mig? Jens Lekmans texter har alltid varit underbara och jag bestämde för länge sedan (i ett sånt där moment då man helt plötsligt tror sig förstå, ni vet förstå sig på livet och what it's all about) att när och om jag någonsin får en dotter, så ska hon heta Julie. Efter Jens Lekmans fruktansvärt vackra låt. Det är väl kanske att ta i, men har man väl bestämt sig så...
Jens Lekman växte upp i Hammarkullen. Tillsammans med Angered, Bergsjön och Kortedala är det enligt många Göteborgs svarta fläck. Hälften av stadens befolkning har nog ens aldrig besökt stadsdelen som i alla fall satte skräck i mina klasskompisar på högstadiet. Själv växte jag upp i en förort, med akademikerföräldrar som båda har bra betalt och som tillhör de övre klasserna. Jag och min bror har haft en trygg uppväxt, alltid kunnat få det vi velat ha (inte för att det på något sätt hänger ihop) och haft råd att se resa mycket och se världen. Orten jag växte upp i har väl aldrig haft ett skitbra rykte, men ser väl ut som de flesta andra kommuner i Sverige. Invandrarna är ganska många, precis som i Bergsjön och Hammarkullen. Det tenderar att bli så, när alla andra svenskar väljer bort det. Men i min familj har det aldrig varit så. Det kom därför inte som en chock när min bror valde att flytta till Bergsjön. För mammas och pappas arbetskompisar är sånt helt ofattbart. När man kan få en lägenhet i Vasastan finns det väl ingen mening med sådant trams, liksom. Jag minns när flyttlasset gick till den beryktade nordöstra förorten. Lägenheten var inte i det bästa skick, och alla tittade på en som om man var från en annan planet när man kom gående över gården, som var fylld med lekande barn. Jag önskar jag kunde språket, så jag kunde pratat med de gamla männen som satt i de solkiga plaststolarna och tjötade, och kvinnorna som gick i hijabs. Fast jag kom aldrig så långt.
Ofta hälsade jag på brorsan. Nästintill varje gång såg man blåljuset någon stans fjärran och torget var sorgset av all grå betong. Inget kunde göra mig mer ledsen. Att de fick rätt, de där i klassen som med skräckblandad förtjusning pratade om hur det var "där borta". Hur coolingarna "fan inte vågade gå dit" och hur de tappade hakan när jag förlorade fattningen och i aggression, med dessa helt vanliga människor som inte fått samma villkor i livet som oss i tankarna, berättade att min bror bodde där. Men oftast orkade jag inte bry mig. Om inte ens de, som själva har känt på folks fördommar om det som står på brevinkastet, och de som själva har föräldrar som flytt från ett land, inte förstår.
Vintern kom och brorsan flyttade ut. De hade brytit sig in i hans lägenhet. Det svider så j*vla mycket att de fick rätt. Och att han, som faktiskt gav det hela en chans utan några som helst tvivel var tvungen att bli utsatt för det här. Nu läser jag dagligen i Göteborgs-posten om folk som blivit rånade och misshandlade på hans gamla gård. Om sånna som knackat på dörren till hans förra grannar för att sedan misshandla ägaren och ta allt i lägenheten. Jag tänker på de lekande barnen som nyfiket frågade min bror om hans tröja när vi skulle på fotbolls-match, och de som kaxigt sa att "IFK sög" om de blåvita ränderna. Jag ler, och brister nästan i tårar. Att folk aldrig kan fatta.
Ni får absolut inte missförstå mig. Jag sitter inte här med gott om cash och försöker "göra mitt" som ett bidrag lika seriöst som rikingarnas välgörenhetsgalor som när allt kommer till kritan bara handlar om att få glänsa i nya chanel-dräkten. Men jag beundrar Jens så oerhört, för att han med sådan kärlek beskriver Kortedalas frisörsalong där Shirin jobbar. För att han gör en av Sveriges finaste popsånger genom tiderna om sommarkvällen på Hammarkullen. För att han suddar bort den där jävla gränsen som alla alltid ska dra mellan sig själva och "de där hemska områden"! Jag tänker på min vän Gheida, som fick mig att förstå hur jävla jobbiga fördomarna är. Och på de lekande barnen, som glatt lekte kurragömma som i precis vilket område i Sverige som helst. Och kom inte och sig annat, för du har med största sannolikhet aldrig vågat dig dit för att kolla!
Det gjorde ju sitt också, när Jens berättade om hur han känt sig utanför lite utanför. Om hur han lade i blad i skivomslagen för att man på färgen kunde se vilket utgivning det var. Vilken underbar tanke. Det får mig att tänka på mormor. Som såg det vackra i de små sakerna. Jag är för dålig på det, men det finns alltid en plats i hjärtat för de som ser det fina i ett litet löv. Jag känner igen mig så väl i hans berättelser, att jag bara vill krama honom. Fast det borde vara tvärt om. Det borde vara han som kramar mig, och säger att det kommer bli okej. Vilket han gör med sin musik, och det är därför, som om och när jag får en dotter tänker döpa henne efter en av Sveriges kanske vackraste människor och hans låt.
Och jävlar vilken bra journalist som får mig att känna så om en människa jag aldrig träffat!
Jens Lekmans nya platta Night Falls Over Kortedala släpps den 5:e september. Här kan ni läsa mer om albumet (som av det jag hört är precis så bra som alltid!)
Inlägg
