Recension: Basia Bulat- Oh My Darling

Pianoplinkande, bongotrummor i sann samba-anda, tretakter och ljuvligt lallande om vartannat. Basia Bulat överaskar med omväxlande låtar. Fast tro inget annat än att den röda tråden finns där. På Oh My Darling samsas banjo och handklapp, Nouvelle Vague-inspirerat avskalat och doa-körer. Poesitexter lika genuina som fågelkvitter. Basias karaktäristiska röst, skör men lika rörande överens med resten av bandet om vad som ska hända näst. Oh My Darling är en sann skatt. Lika oförutsägbar men hela tiden på gränsen till klockren. Om du letar finner du mer, typ som russinen i kakan. Och visst blir den bättre, om den avnjuts med en kopp te en regnig dag under en filt. Mysfaktorn är lika hög i vilket fall. Oh My Darling är lika ren som Basias osminkade ansikte på bilden på framsidan, och lika bekymmerslös som hennes ansiktsutryck. Ni vet att det smittar av sig.

Basia gör de låtar du i huvdet fantiserar ihop när du idylliskt går på picknick på en äng, gärna med hemmagjord saft. Då är det lätt att spy lite på all datoriserad mainstream skit som faktiskt är lika grå som miljonprogramsbetongen en molning dag. Oh My Darling växer med lyssnaren. Det är du som bestämmer ödet till låtarna, hur de ska ta sig i ditt huvud och vilket humör du kommer i. Snöiga Montreal där Basia med bror Bobby och vänner samlades förra vintern för att spela in, har satt sina spår. Men trots det är detta en skiva som faktiskt passar hela tiden, oavsett om det är skitslaskigt i stan eller om det är en höstdag på landet, vilket känns befriande skönt att höra. Det kräver rätt mycket, och jag har inte svårt att förstå hypen runt Basia. Inte heller det faktum att under korstygnstiteln på skivan finns en liten men betydelsefull logga där man läser Rough Trade. Oh My Darling är defintivt en av årets skivor, tänker jag stilla och trycker på repeat. Det är lätt att fastna.