Moz

Nu är det dag igen att skriva om en av de lite större artisterna än vad jag brukar skriva om. Tidigare i denna serien har jag skrivit om Kent, Belle & Sebastian och Manu Chao. Nu är det Morrisseys tur.

Steven Patrick Morrisey föddes i Manchester, England den 22 maj 1959. Ni känner säkert till honom från The Smiths och från solokarriären med stora låtar som First of the Gang To Die. Karriären började dock med The Nodebleeds och en kort period med The Slaughters and the Dogs. Morrissey hade gått ur skolan med okej betyg, och han hade riktigt bra idrottstalanger. Men jobbet på Inland Revenue (den brittiska statens avdelning för skatter) passade honom inte. Så han tog ett år, började läsa, skriva och lyssna på musik på heltid hemma hos sin mamma. Det var då Johnny Marr som han bildade bandet The Smiths tillsammans med.

Året var 2004. En identitetssökande tjej i tonåren satt och lyssnade på radion. Det var jag, och precis när jag behövde han som mest dök han upp i mitt liv. Först var det med hiten First of the Gang To Die som han vann mitt hjärta med. Sedan kom Irish Blood English Heart, och jag var fast. Idag har jag ännu inte hört en text så klockren som Morrisseys. Med hat, kärlek och en j*vligt stor dos kritik till politiker. Än idag har jag inte hört en man som kan låta så melankolisk, men ändå skänka en så mycket glädje.

Året var 1982. Med Mike Joyce på trummor och Andy Rourke på bas nådde de stora framgångar. En av tidernas bästa skivor enligt många: The Queen Is Dead, släpptes året innan The Smiths splittarades. Det känns som att fansen än i dag får tårar i ögonen när man kommer på tal om The Smiths splittring. De har blivit erbjudna stora summor pengar för en återförening men de har vägrat. Morrissey och Marr har idag ingen kontakt med varandra.

Så kom den dagen när Morrissey kom till staden. En timma av mitt liv fick jag se honom på scen. Med sitt karaktäristiska piskande med mikrofonsladden. För första gången i mitt liv blev jag mållös. Jag fick ingen lust att dansa, ingen lust att sjunga med och ingen lust att analysera låtarna. Vi gick hem i regnet på väg till bussen. Vi sa inte så mycket, men vi log. Jag och min bror. Och än idag är det nog den absolut bästa konserten jag varit på.

Morrissey gick solo efter splittringen. 1988 kom debutplattan Viva Hate. Sedan dess har han släppt åtta studioalbum. Senast ut var Ringleader of The Tormentors, med turné i bland annat Sverige som sagt.

Morrissey har alltid varit snabb med att uttrycka sina åsikter. Ibland lite för radikalt enligt många. Han har bland annat blivit anklagad för att vara rasist då han i sin ungdom ska ha sagt att han ogillar pakistanier. Men han är med i Amnesty International och Unite Against Fascism, så meningarna går helt klart ihop. Han har också vid två tillfällen blivit terroristmisstänkt. Första gången var på grund av hans text till låten Margret On The Guillotine under The Smiths-tiden. Han sjöng om den före detta brittiska premiärministern Margret Thatcher. 2006 blev han också förhörd av FBI på grund av Bush-kritiska uttalanden. Han är också vegetarian sedan länge och spelar inte i Kanada på grund av deras säljakt till exempel.

Det är på långa vägar inte bara jag som upptäckt Morrisseys storhet. Dina största idoler har garanterat Morrissey som idol. Bland annat ska Håkan Hellström, sångaren i Weeping Willows och Kurt Cobain haft Morrissey som inspirationskälla.

Har du ännu inte fastnat för denne man, indiepopens okrönte konung, är det dags nu. Hans tidigare skivor låter väldigt mycket som The Smiths, men möjligen mer poppigt. Bona Drag, Your Arsenal och Viva Hate är några av hans riktigt bra, tidigare album. Men långt upp på listan över favoritalbumen kommer You Are The Quarry. Sådan kärlek kan jag inte beskriva med ord. Du känner med honom, och han känner med dig! (Han har gått på antidepressiva i stora delar av sitt liv, och det märks i texterna) You Are The Quarry har allt så att säga. Från Irish Blood English Hearts rockiga komp som matchar perfekt till Morrisseys dova röst, till I Have Forgiven Jesus som nästintill får mig att gråta, till popigare kultförklarade First Of The Gang To Die.

PS: Är du mer intresserad av Morrissey finns det många böcker om honom, en väldigt fin artikel från The Observer och ett mycket intressant kapitel om hans fans i Fredrik Strages bok: Fans.