söndag 29 juli 2007

Four songs by Arthur Russel


Den 20:e augusti släpps en EP på Rough Trade med covers på den amerikanska sångaren Arthur Russels låtar. Med på skivan finns två svenska låttolkare, nämligen Taken By Trees Victoria Bergsman och Jens Lekman (som har valt den underbara låten "A Little Lost"). Verity Susman från Elctrelane och Joel Gibb medverkar också. Samma dag som släppet kan ni höra allihopa framföra resultatet i Stockholm. Spännande!



Här kan ni läsa mer om projektet.

an ongoing dispute between two peoples



Förresten så har Klingan skaffat Palestina-sjal. Vad fint, då kan jag börja använda min igen!!! Lämnade den i garderoben sist det var trendigt.


?






fredag 27 juli 2007

Well I say there are still things worth fighting for



En gammal låt från skivan Refried Ectoplasm: Switched On, Vol 2 av det Londonbaserade bandet som till hösten släpper soundtrack till den franska filmen La Vie D'Artiste. Nytt album kommer annars i början på nästa år.

torsdag 26 juli 2007

but the cherry trees are still in blossom

Satt och lyssnade igenom Architecture In Helsinkis nya album (som för örvigt släpps 13 augusti i Sverige men går att hitta på MySpace) och var allmänt glad efter att en vän dragit ut mig för att shoppa. Solen sken tänka sig, kassen blev full och Architecture In Helsinkis nya låtar är fina. Det var en bra dag helt enkelt, när klockan närmade sig halv elva och ljusen började släckas i grannskapets fönster.

Men så hittade jag det här. Det är nog något av det finaste jag läst på länge. Så nu sitter jag här och snörvlar igen, och inte fan är det för förkylningen jag drog på mig i Polen. Ord efter ord beskriver författaren till inlägget en blivande poplegend med sådan kärlek att jag får stora, svarta mascara-ränder på kinderna. Detta var fan det finaste...

Artikeln är en gammal intervju med Jens Lekman. Om hans uppväxt och om hur han limmade fast insekter på skivomslagen.

Men vad var det då som berörde mig? Jens Lekmans texter har alltid varit underbara och jag bestämde för länge sedan (i ett sånt där moment då man helt plötsligt tror sig förstå, ni vet förstå sig på livet och what it's all about) att när och om jag någonsin får en dotter, så ska hon heta Julie. Efter Jens Lekmans fruktansvärt vackra låt. Det är väl kanske att ta i, men har man väl bestämt sig så...

Jens Lekman växte upp i Hammarkullen. Tillsammans med Angered, Bergsjön och Kortedala är det enligt många Göteborgs svarta fläck. Hälften av stadens befolkning har nog ens aldrig besökt stadsdelen som i alla fall satte skräck i mina klasskompisar på högstadiet. Själv växte jag upp i en förort, med akademikerföräldrar som båda har bra betalt och som tillhör de övre klasserna. Jag och min bror har haft en trygg uppväxt, alltid kunnat få det vi velat ha (inte för att det på något sätt hänger ihop) och haft råd att se resa mycket och se världen. Orten jag växte upp i har väl aldrig haft ett skitbra rykte, men ser väl ut som de flesta andra kommuner i Sverige. Invandrarna är ganska många, precis som i Bergsjön och Hammarkullen. Det tenderar att bli så, när alla andra svenskar väljer bort det. Men i min familj har det aldrig varit så. Det kom därför inte som en chock när min bror valde att flytta till Bergsjön. För mammas och pappas arbetskompisar är sånt helt ofattbart. När man kan få en lägenhet i Vasastan finns det väl ingen mening med sådant trams, liksom. Jag minns när flyttlasset gick till den beryktade nordöstra förorten. Lägenheten var inte i det bästa skick, och alla tittade på en som om man var från en annan planet när man kom gående över gården, som var fylld med lekande barn. Jag önskar jag kunde språket, så jag kunde pratat med de gamla männen som satt i de solkiga plaststolarna och tjötade, och kvinnorna som gick i hijabs. Fast jag kom aldrig så långt.

Ofta hälsade jag på brorsan. Nästintill varje gång såg man blåljuset någon stans fjärran och torget var sorgset av all grå betong. Inget kunde göra mig mer ledsen. Att de fick rätt, de där i klassen som med skräckblandad förtjusning pratade om hur det var "där borta". Hur coolingarna "fan inte vågade gå dit" och hur de tappade hakan när jag förlorade fattningen och i aggression, med dessa helt vanliga människor som inte fått samma villkor i livet som oss i tankarna, berättade att min bror bodde där. Men oftast orkade jag inte bry mig. Om inte ens de, som själva har känt på folks fördommar om det som står på brevinkastet, och de som själva har föräldrar som flytt från ett land, inte förstår.

Vintern kom och brorsan flyttade ut. De hade brytit sig in i hans lägenhet. Det svider så j*vla mycket att de fick rätt. Och att han, som faktiskt gav det hela en chans utan några som helst tvivel var tvungen att bli utsatt för det här. Nu läser jag dagligen i Göteborgs-posten om folk som blivit rånade och misshandlade på hans gamla gård. Om sånna som knackat på dörren till hans förra grannar för att sedan misshandla ägaren och ta allt i lägenheten. Jag tänker på de lekande barnen som nyfiket frågade min bror om hans tröja när vi skulle på fotbolls-match, och de som kaxigt sa att "IFK sög" om de blåvita ränderna. Jag ler, och brister nästan i tårar. Att folk aldrig kan fatta.

Ni får absolut inte missförstå mig. Jag sitter inte här med gott om cash och försöker "göra mitt" som ett bidrag lika seriöst som rikingarnas välgörenhetsgalor som när allt kommer till kritan bara handlar om att få glänsa i nya chanel-dräkten. Men jag beundrar Jens så oerhört, för att han med sådan kärlek beskriver Kortedalas frisörsalong där Shirin jobbar. För att han gör en av Sveriges finaste popsånger genom tiderna om sommarkvällen på Hammarkullen. För att han suddar bort den där jävla gränsen som alla alltid ska dra mellan sig själva och "de där hemska områden"! Jag tänker på min vän Gheida, som fick mig att förstå hur jävla jobbiga fördomarna är. Och på de lekande barnen, som glatt lekte kurragömma som i precis vilket område i Sverige som helst. Och kom inte och sig annat, för du har med största sannolikhet aldrig vågat dig dit för att kolla!

Det gjorde ju sitt också, när Jens berättade om hur han känt sig utanför lite utanför. Om hur han lade i blad i skivomslagen för att man på färgen kunde se vilket utgivning det var. Vilken underbar tanke. Det får mig att tänka på mormor. Som såg det vackra i de små sakerna. Jag är för dålig på det, men det finns alltid en plats i hjärtat för de som ser det fina i ett litet löv. Jag känner igen mig så väl i hans berättelser, att jag bara vill krama honom. Fast det borde vara tvärt om. Det borde vara han som kramar mig, och säger att det kommer bli okej. Vilket han gör med sin musik, och det är därför, som om och när jag får en dotter tänker döpa henne efter en av Sveriges kanske vackraste människor och hans låt.

Och jävlar vilken bra journalist som får mig att känna så om en människa jag aldrig träffat!

Jens Lekmans nya platta Night Falls Over Kortedala släpps den 5:e september. Här kan ni läsa mer om albumet (som av det jag hört är precis så bra som alltid!)

rubrik




Dance party in the Balkans

Mannen som lite mysteriskt gömmer sig bakom bladen är Brandon Bethancourt. Som efter en tid som konstskolestudent nu skriver musik under namnet Alaska In Winter. Nya ep:n "Dance Party In Balkan" är en samling låtar där vackra pianoslingor och stråkar samsas med sköna elektronicabeats och arabiska influenser. Jag måste erkänna att det var länge sedan jag blev så här lyrisk över musik...

Brandon har till skivan tagit hjälp av Zach Condon från Beirut (som alla ni som följde förra bloggen lär veta är ett av mina favoritband) och detta är ganska genialiskt. Balkan Lowrider känns långt ifrån krystat, som etno-pop annars kan bli. Dance Party in the Balkans kan inte bli annat än en av årets skivor.

Och det bästa är att ni på hemsidan kan höra låtarna gratis. Annars kan ni köpa skivan på bland annat Amazon.com.

tisdag 24 juli 2007

Musical stories worth staying up for!



Recension: Jag har länge gått och fingrat och pillat på denna skivan i butiken. Förstod inte riktigt vad det var från början, Belle & Sebastian har väl aldrig släppt ett album som heter så? Men det oförskämt snygga omslaget etsade sig fast och jag kunde inte annat än att köpa skivan. Efter googlande fick jag läst om Late Night Tales. En serie skivor utgivna av Azuli Records. Som bett ett antal artister, dj:s och band att samla ihop sina favoritlåtar. Ett ypperligt tillfälle att få visa fansen vilka låtar man själv inspirerats av och vad som kanske fick dem att börja med musik från början. Jag gissar att det främst är tänkt för fansen, men jag har mer och mer börjat falla för samlingsalbum faktiskt. Hade en period då barndomens Absolute-skivor låg som en mörk fördom över denna egentligen smarta uppfinning. För cirka hundra spänn får man ju förhoppningsvis några nya favorilåtar, och plötsligt var tjusningen för compilationer ett faktum!

Så var det då dags för Belle & Sebastians version av Late Night Tales. Eftersom Belle & Sebastian länge varit ett av mina favoritband kändes det fruktansvärt spännande att få höra deras favoritlåtar. Så här i efterhand var det en brokig samling låtar som ofta överaskade! Visst kunde man ana Belle & Sebastian-andan i låtarna. Lugnet fanns där, men att de skulle vara så förtjusta i så kallad världsmusik och lugna lounge-låtar visste jag inte, trots att det kan tyckas uppenbart. Men det som förvånade mig mest var bristen på pop. Inte en enda poplåten bland alla soullåtar, electronicabeats, hiphipfraser och afrikanska sånger. Självklart fick Bach vara med på ett hörn också. Det är väl bara jag som inte ser charmen med sånt där efter sex års pianospelande...

Redan till de inledande tonerna var jag fast. Belle & Sebastian tar sig an uppdraget perfekt och blandingen mellan klassiker som Johhny Cash och för mig nya band gjorde att det aldrig blev tråkigt. Late Night Tales är ett slående bevis på varför skivindustrin borde överleva. Och med innovativa idéer så som denna finns det väl en chans för detta. Känslan som man får av denna skivan kan jag inte se hur man kan få av att styckvis ladda ner låtar. Dessutom kan man ju då inte ta del av det snygga omslaget som närmast kan betraktas som konst! En sak är i alla fall säker, 169 kronor för att i 79 minuter få sina fördommar prövade, för att få inspiration och för att kanske komma ditt favoritbanden lite närmare inpå, är ett fynd! Den obligatoriska covern på bandets favoritlåt, i Belle & Sebastias fall Cassaco Marron, var tyvärr en liten besvikelse. Men också, som det heter, undantaget... För denna skivan är en vacker skiva, som man lätt faller för. Och let's face it! Idén är för kul och intressant för att inte lyssna på!

Nouvelle Vagues gonattsaga är nästa skiva att drömma om. Om andra versioner och om själva projektet kan ni läsa mer om här.





play me a sad song 'cause that's what I want to hear

Ni vet den där känslan. Grå som betongen som smyger sig på när man minst anar det. Vännerna är inte hemma. Istället fastnar man snörvlande framför datorn. Jag kan inte klaga på vädret längre och rastläsheten gör att jag måste ha något annat att bli arg över. Du skulle kallat mig kroniskt arg, men så överanalyserar jag ju också oftast. Tänker för mycket. Egentligen vill jag ju bara dansa loss till Calvin Harris superhit Acceptable In The 80s. I've got hugs for you if you were born in the eighties, the eighties... Det hade vart nåt. Men du är ju inte hemma! Så istället sitter jag här. Vad gör ni när ni har tråkigt? Man borde försöka förstå sig på världen, läsa en bok och bli kvasiklimatsmart som Madonna. Jag tror jag tappade bort förmågan att göra något vettigt någon gång i början av högstadiet. Det är därför jag är så stolt över bloggen. Det är fan inget måste. Det betygsätts inte, det jag skriver. Det är något jag helt och fullt bestämmer över själv och något som egentligen är ganska vettigt. Jag vill så gärna tro det i alla fall.

Botemedlet som funkar för mig när jag har tråkigt är NRK P3:s nettradio. Jag känner mig så fruktansvärt trygg när programledaren på Trash Kassett på klingande norska presenterar Au Revoir Simone och Francois Hardy. Blundar jag, så kan jag nästan se Oslos skyline (eller vad man ska kalla det) framför mig och känna AC:n i ansiktet. Jag har aldrig känt mig så hel som på resande fot. Så hemma. Det är väl de stunderna, som får mig att orka vara så ambitiös hela tiden. Som faktiskt får mig, trots rastlösheten och latheten, att faktiskt ta tag i saker och vara duktig. För då vet jag, att jag sedan kan dra iväg. Som ett vilkor liksom. Det är därför nrk p3 är tryggheten själv. För att det är det som får mig att läsa läxor natten lång, för att plugga inför provet och för att få de där betygen. Jag undrar vad som händer sen, när jag liksom har dragit. Fått som jag velat. När jag slappnar av och sedan länge stängt av nrk p3:s nettradio. När jag bott överallt och Ben Gibbards slutord blir alltför sanna. Blir den där gråa känslan för alltid då?
...

Men så kommer Ernst Kirshsteiger och förstör allt. Hur kan man vara så käck? Fattar han inte att världen går under? Ser han inte de fattiga barnen i Afrika? Tror han att han bara kan klampa in hos mig och få mig ur mitt cyniska regnvädershumör utan att få skit för det? För det är väl så, att man ibland VILL vara arg, ledsen och rastlös. Att man vill sitta och drömma och bättre tider och skriva ner pseudodjupa tankar? Då ska Ernst komma där och förstöra. Då är det minsann bättre med Au Revoir Simones Sad Song. Nrk p3 vet vad som går hem en måndag kväll!

Mest spelade veckan som gått:

Close Your Eyes/ We are Blind- Alaska In Winter feat. Beirut
The Opposite Of Halleluja- Jens Lekmans sprillans nya singel
The Angry Mob- Kaiser Chiefs
Inflation- Whitest Boy Alive
Lay Lady Lay- Bob Dylan
My Right Versus Yours- The New Pornographers
Fistful Of Love- Antony & The Johnsons
Marble House (Live version)- The Knife
Utru Horas- Orchestra Baobab
Love Stoned- Justice remix
Hong Kong Garden- Siouxie & The Banshees
California's Gone- Rays Vast Basement
I'm Sorry He's Mine- Miss Li


lördag 14 juli 2007

Början

Flyttar över gamla bloggen hit. Favoritinläggen hänger med, och när jag fått ordning på layouten är den dags för nya intressanta inlägg. Jag kommer som vanligt skriva om musik, främst indie. Så, nya och gamla läsare: Välkomna!

Gamla bloggen hittar ni här.

Welcome to my new blog. Older posts you can find here, in my previous blog.

fredag 6 juli 2007

Recension: Basia Bulat- Oh My Darling

Pianoplinkande, bongotrummor i sann samba-anda, tretakter och ljuvligt lallande om vartannat. Basia Bulat överaskar med omväxlande låtar. Fast tro inget annat än att den röda tråden finns där. På Oh My Darling samsas banjo och handklapp, Nouvelle Vague-inspirerat avskalat och doa-körer. Poesitexter lika genuina som fågelkvitter. Basias karaktäristiska röst, skör men lika rörande överens med resten av bandet om vad som ska hända näst. Oh My Darling är en sann skatt. Lika oförutsägbar men hela tiden på gränsen till klockren. Om du letar finner du mer, typ som russinen i kakan. Och visst blir den bättre, om den avnjuts med en kopp te en regnig dag under en filt. Mysfaktorn är lika hög i vilket fall. Oh My Darling är lika ren som Basias osminkade ansikte på bilden på framsidan, och lika bekymmerslös som hennes ansiktsutryck. Ni vet att det smittar av sig.

Basia gör de låtar du i huvdet fantiserar ihop när du idylliskt går på picknick på en äng, gärna med hemmagjord saft. Då är det lätt att spy lite på all datoriserad mainstream skit som faktiskt är lika grå som miljonprogramsbetongen en molning dag. Oh My Darling växer med lyssnaren. Det är du som bestämmer ödet till låtarna, hur de ska ta sig i ditt huvud och vilket humör du kommer i. Snöiga Montreal där Basia med bror Bobby och vänner samlades förra vintern för att spela in, har satt sina spår. Men trots det är detta en skiva som faktiskt passar hela tiden, oavsett om det är skitslaskigt i stan eller om det är en höstdag på landet, vilket känns befriande skönt att höra. Det kräver rätt mycket, och jag har inte svårt att förstå hypen runt Basia. Inte heller det faktum att under korstygnstiteln på skivan finns en liten men betydelsefull logga där man läser Rough Trade. Oh My Darling är defintivt en av årets skivor, tänker jag stilla och trycker på repeat. Det är lätt att fastna.