söndag 3 februari 2008

and it would never end

Efter ett så bra skivår som 2007 trodde man kanske att kaffet skulle smaka lite beskt i år. Men året har börjat förvånandsvärt bra med svenska debuter som Lykke Li och Hästpojken, och som jag skrev om nyss Hot Chip bland annat. Vilka jag däremot inte skrivit om är Magnetic Fields Distortion som släpptes förra månaden.

Jag såg pjänsen Mitt Namn Är Rachel Corrie häromdagen. En pjäs om Rachel Corrie som 23 år gammal dog under en israelisk bulldozer när hon skyddade ett palestinskt hem 2004. Jag tänker inte vidare gå in på varken historian bakom eller hur fruktansvärt bra pjäsen var och hur jag satt och hulkade efteråt. Däremot tänker jag berätta att Magnetic Fields spelades hela tiden. Det var slående hur deras musik speglade rädslan och ensamheten hos en amerikanska som lämnat tryggheten för att försöka stoppa en ockupation av ett av världens största makter, stöttat av världens faktiska största makt! Än en gång såg jag hur viktig musiken är både för film och andra kreativa akter. Hela veckan har jag lyssnat på Magnetic Fields. Efter pjäsen är det klart att det inte går att undvika att gripas lite extra, men de är ju så bra att de klarar stå för sig själva. Nästa vecka är det jag som tänker köpa albumet. Vissa skivor måste man bara ha i skivsamlingen.

Vad tycker ni om nya albumet? Höll det förväntningarna?

hot chip

Imorgon släpps Hot Chips nya album Made In the Dark, men som ni säkert redan upptäckt finns den att lyssna på här. Nu är veckans fråga vad nu tycker om den? Alla brukar alltid ha något att säga om Hot Chip. Själv är jag kluven. Får lyssna några gånger till...