att blogga.

Jag har bloggat ständigt sedan i alla fall 2006. Det tog ett tag att bestämma sig för att rikta in sig på musiken. Ganska fort växte den till något stort, något större än att jag bara kunde kludda på om vad som helst. Så jag tog chansen, nischade in mig på indiemusik en period när det knappt alls fanns bloggar och de som fanns verkligen inte handlade om musik. Jag tror som Katrine Kielos, en välkänd politisk bloggare och numera ledarskribent hos Aftonbladet (citat): att en bra blogg måste ha ett tänk, ett mål. Den kan inte användas som kladdpapper eller anteckningsbok eller som ett försök att bli bekräftad och sedd av någon där ute. En bra bloggare har respekt för formatet. Alla former innebär vissa möjligheter såväl som begränsningar, bloggen också.

Men jag känner ändå att mina reportage om vare sig det är baile-funk eller No Music Day har gått hem. Och att intervjuer, krönikor och recensioner funkar utmärkt på bloggar. Bara man varierar sig lite. På det sättet har bloggandet varit en oerhört bra skola. För att hantera språket, hantera kritik, faktiskt vara konsekvent (några dagar utan bloggande och säkert hälften av dina läsare försvinner, men om du tvärtom bloggar på som fan i en vecka kan du nästan tredubbla läsarantalet) och att kommunicera, vare sig det gäller med läsarna, med musiker i intervjuer eller med pr-konsulter, och arrangörer angående ackrediteringar.

Själv tror jag att skillnaden mellan ett bra resultat och något medelmåttigt beror mycket på motivation och målmedvetenhet. Jag var motiverad att få till ett forum att diskutera musik, som jag annars inte fick till i skolan eller bland vännerna. Målmedvetenheten kom efter hand. Jag var 15 år när jag sökte presspass till då nystartade festivalen Way Out West. Jag mejlade artister om intervjuer, lade ner fruktansvärt mycket tid på research och fnulade på blogginlägg på vägen till skolan. Och som Katrine Kielos fortsätter i boken ”Att skriva börjar här 2.0” (Maria Kuchen, Ordfront): Skillanden mellan en bra och en dålig blogg är skillnaden mellan en bra och dålig skribent. Och är det något jag aldrig fått kritik över i bloggen så är det mitt språk.

Men visst har det skrikits högt på bloggen stundtals. Ni var många som reagerade på mitt inlägg när jag diskuterade vad begreppet indie egentligen innebar, eller när jag kommenterade att modellen Irina Lazareanu skulle satsa på en musikkarriär. Men det är det jag gillar med bloggar. Den direkta kritiken och den omedelbara reaktionen eftersom kommentarsfunktionen är så omgående.

Men liksom Kielos trivs jag ibland inte alls med formatet. Jag lärde mig mycket och jag har fått många jobberbjudanden. Men det blir för personligt. Och där är väl min brist inom bloggandet. Att jag inte skriver om vad jag åt till frukost, vilket i och för sig en chefredaktör på en svensk tidning tyckte var ganska skönt. Men jag vet ju, jag själv läser bara bloggar med många bilder och personliga betraktelser från vardagen. Så där ska jag bättra mig! (Har faktiskt investerat i en bra kameramobil och ett abonnemang med mycket internet så jag kan blogga lite oftare.)

Och målgruppen? Ni som brinner för det, för inte bara musiken utan för kultur i det stora hela. Med musiken som utgångspunkt. Att kunna kombinera musik med konst, politik, film, mode är det jag strävar efter. Ni som vill veta vad som händer just nu inom musikbranschen, som vill diskutera en ny skiva eller nyheter som rör independentgenren. För oss som lyssnar, andas musik. Och som kanske själva håller på med musik?

Summa summarum så tror jag det viktigaste är att ha något konkret att säga. Och det har jag!

Så välkommen tillbaka igen efter sommaruppehållet! Mycket nöje.