Dub

Franz Ferdinands senaste album Blood är en dub-version på Tonight som släpptes i år. Det är den engelska producenten Dan Carey som tidigare mixat bland annat CSS och Hot Chip som ligger bakom remixarna på skivan. Och vad jag har hört hittills är det väldigt bra! I die on this album! Gahh! Cravings...

Och som om det inte kunde bli mer spännande, så har Trentemøller gjort en remix på ovan nämnda dubremixar. No You Girls är det som har blivit mixad än en gång. Och resultatet kan ni höra här (via gorillavsbear)

Franz Ferdinand cover Womanizer

Vad tycker ni?

Rubber & Meat

Tyska Kissogram utförde en riktigt svettig konsert förra helgen i Stockholm som förband åt Franz Ferdinand. Jag som är trött på den strida ström av stilren elektronika vi sett det senaste från Berlin blev riktigt glad över att se ett band med lite oslipat sound: rockpopelektronika med garagevibbar. Musiken ska inte vara så förbannat snygg om ni förstår vad jag menar, utan bara jävligt dansvänlig liksom! Och Kissogram värmde mer än nog upp publiken inför huvudakten, även om förband numer ständigt tycks vara verkningslöst..

Nu är det så att skivan Rubber & Meat från i år inte alls är lika bra, känslan försvann lite på inspelningen. Men texterna är oslagbara: Gummi och kött, gummi och kött, rått kött! Rått kött! Jag har alltid gillat direkt vardagslyrik, eller rent strunt om ni så vill, det funkar liksom om man bara har ett medryckande synthkomp. Egentligen är det riktigt bra. Både The Deserter och titelspåret Rubber & Meat. I am the Night Before är riktigt svängnig och Lucy är dans! Här hittar du deras låtar och ett tag till ser du dom tillsammans med Franz Ferdinand som även de är signade hos Domino.

Lyrisk

Galet fin helg! Och jag är mer än hälsosamt kär i Alex Kapranos. Franz Ferdinand gjorde en fruktansvärt bra konsert igår! Solklar femma, helt objektivt sett alltså! Nu ska jag packa upp... Allt gott till er!

Lucid Dreams

På Way Out West körde Franz Ferdinand några nya låtar, två om jag minns rätt? Hur som helst lät det riktigt hoppfullt för alla oss som längtar efter den ännu odöpta skivan. Och som många redan uppmärksammat har bandet nu lagt ut en låt från nya skivan på sin hemsida. Den är bra, så lyssna här eller ladda ner på närmsta mp3-blogg.

Way Out West 7-9 AUG 2008

Efter förra året var mina förhoppningar skyhöga. Och visst fan uppfylldes de!

Köerna var långa utanför Storan där förväntansfulla från landets alla städer stod och pratade klubb. (Att wow är ett kalas för oss Göteborgare glömde vi redan förra året när Pelle från The Hives tog upp det. Är det festivalens ändå lite utmärkande indieprägel som inte lockar hårdrocksgöteborg med omnejd? Är resten av Sverige mer indie? Och på tal om köerna, verkade de ju vara ett stående dilemma festivalen igenom...).

Fredagen:
Det började bra med Devonte Hynes solodebut Lightspeed Champion som klev in i pälsmössa och med orden: vi ska spela en ny låt för er, gav oss soundtracket till Star Wars. Det blev ganska så mäktigt i Linnétältet och jag var inte den enda som drog på läpparna. För övrigt var det många fina och överaskande covers på årers wow. Looptroop Rockers svettiga spelning översteg förväntningarna när Promoe började sjunga verser ur Nationalteaterns Barn av vår tid och jag tror det var National som körde Cyndi Laupers Time after time. Sistnämnda var i och för sig bara mest överaskande. Inte så bra kanske.

Bra var inte heller Christian fucking Kjellvander som spräckte hål på vår festivalbubbla med sin tråkiga j*vla musik. Fan.

Däremot dansade jag ordentligt till Kenyanska Kenge Kenge och fick gåshud av längtan till Afrika. Det sved lite när jag övergav det härliga bandet för Iron & Wine som bara var för tråkigt. Mando Diao var nästan oförskämt dåligt samspelta så vi vilade i telias strandstolar och diskuterade dagens spelschema. Den stora frågan var The Sonics eller Looptroop Rockers? (Usch alltså, schemat kunde varit lite luftigare. En extra dag nästa år?) Som ni läste förut blev det Looptroop. Mycket bra!

Sen till det stora. Det största. FRANZ FERDINAND. Jag minns i London för många år sedan när HMV hade extrapris om man köpte två skivor. För några pund fick jag pinsamt dåliga X&Y men också finfina You Could Have It So Much Better. Och konstigt nog blev Franz Ferdinand något av gudarna från glasgow. De som kunde komma undan med indielooken utan att se töntiga ut och som gjorde bästa britpopen. Plötsligt hade jag också lust att läsa konst och bo i Glasgow. Hur som helst stod vi längst fram likt man ska med sina tonårsidoler och sjöng med i varenda låt. Och, likt man ska säga, rodnande, om sina tonårsidoler, fick jag ögonkontakt med mr Kapranos. Jag hade fnittrat lite, om det inte vore för att det att det hade varit att gå över gränsen. Anyway, Outsider och This Fire var väl bäst.

Efter den totala urladdningen såg vi Sonic Youth. Regnet höljde ner i några minuter och min snygga festivaloutfit (trendkänsligheten bland publiken var väldigt... stadsfestival!) doldes av Claes Ohlssons regnponcho för 19 kronor. Kvar från emmaboda. Som tur var, var ändå detta det enda regn som föll över Slottskogen i princip. Hur gubben på GP fick för sig att SMHI fick rätt med sin klass 2 varning och 100 mm regn i sin krönika på lördagsmorgonen vet jag inte, antagligen satt han under tak backstage och trodde att han skattade sig lycklig. Leran däremot, var oövervinnlig.

The National var en trevlig spelning och Grinderman var väldigt, väldigt gubbigt. No Pussy Blues ÄR inte bra, ÄVEN om det är Nick Cave.

Sedan skippade vi Sigur Rós tråkiga spelning och gick bort till Linnétältet där saker hände. Äntligen fick jag se Yeasayer. Och det var precis så bra att jag såhär tätt efter vågar svära på att det var top3-spelning på fredagens wow, att All Hour Cymbals skulle varit förra årets bästa skiva, debut och att sångaren faktiskt var ganska så snygg! Synd, alla. Att ni istället såg Sigur Rós besvika er.

Sedan kom det. Farvälet av Broder Daniel. Och det kunde inte göras på något annat sätt. Ett perfekt avslut där minnet av Anders Göthberg hedrades smakfullt. Ingen dramatik, inget material för journalister kåta på storslagna löpsedlar dagen efter. Utan bara en rad finfina sånger, framförda med respekt liksom.

klicka.

album 2008

skivor att se fram emot 2008:

Love Is All - Mixed Up (22 jan)
These New Puritans - Beat Pyramid (28 jan)
Sons And Daughters - This Gift (29 jan)
Hot Chip - Made In The Dark (5 feb)
El Perro Del Mar - From the Valley To the Stars (februari)
The Raveonettes - Lust Lust Lust (19 februari)
Animal Collective - Water Curses EP (8 april)
M83 - Saturdays = Youth (april)
The Kooks - Konk (april)
Death Cab For Cutie - namn okänt (maj)
Of Montreal - Skeletal Lamping (oktober)
Franz Ferdinand
Modest Mouse (b-sides collection)
Oasis
The Raconteurs
The Streets
Wolf Parade
Pete Doherty solo LP
Morrissey

Vad tycker ni? Jag måste ändå säga att det ser mycket lovande ut. Att Pete Doherty skulle dyka upp i år igen blir man ju inte förvånad över. Men har man inte tröttnat lite? Jag suckar lite när jag läser att de är bokade till Hultsfred igen, när han ska släppa solo album och när han än en gång grips för narkotikainnehav. Kvasihipsters i tolvårsåldern kanske fortfarande är intresserade av honom, och även om Shotters Nation var bra så känns det inte jättepepp med ett år till av hype. Då tror jag mer på brittiska These New Puritans som verkligen är på väg uppåt! Sons & Daughters har det bloggats flitigt om på indiefronten ett bra tag nu, så den skivan är rätt efterlängtat och en sådan som inte kan slå alltför fel. Animal Collectives Strawberry Jam hyllades ju till min förvåning, så det blir intressant med EP:n Water Curses som släpps i början av april. Death Cab For Cuties tidigare har varit underbara, så där har jag i alla fall stora förhoppningar. Det känns som att allt Ben Gibbard rör vid blir guld. Franz Ferdinand ska också bli väldigt intressant. Har alltid haft stor respekt för de där skottarna. Men The Kooks är väl ett litet hot. Uppföljaren till Inside In/Inside Out blir säkert en hit. 2008 verkar bli britpopens år i alla fall!

Men nu ser det lite tomt ut med svenska band. Love Is All är ett av mina verkliga favoritband så Mixed Up blir oerhört spännande att höra! Som jag skrivit om förut släpper fina göteborgska El Perro Del Mar nytt i år. From the Valley To the Stars bådar gott. Annars säger jag precis som alla andra musikskribenter i detta land, The Radio Dept.s nya är en av årets höjdpunkter! Finns det någon som inte får tårar av Pet Grief?

Jaja, listan lär ju fyllas på i alla fall. Men hittils ser det ju som sagt väldigt bra ut. Inte sant?

Bra musik från Glasgow del 1

Glasgow är Skottlands största stad med circa 630 000 invånare. En av de mysigaste städerna i europa enligt mig och påminner inte bara till vädret om mitt älskade Göteborg. För precis som Göteborg är Glasgow en riktig musikstad! Så här har ni min guide till band från Glasgow!

Altered Images- New Wave från början av 80-talet. Upptäcktes av Siouxsie & the Banshees.
Travis- Indierockband som blev kända med låten "Why Does It Always Rain On Me"

Teenage Fanclub- Fyrmannaband som spelar rock-pop. It's All In My Mind är väldigt fin!

Orange Juice- Pop-punk från 80-talet. Mest kända för låten "Rip It Up".

Ladytron- Electropop med stora hiten "Destroy Everything". Obs! Två av medlemmarna är från Glasgow.

The Fratellis- Indierockband som blev prisade på senaste Brit Award.

Camera Obscura- Bandet som fick en jättehit med låten Lloyd, I'm Ready To Be Heartbroken" förra året.

Isobel Campbell- Tidigare sångerska i Belle & Sebastian (som vi kommer till) som nu går solo.

Mother and the Addicts- Till sommaren släpper de nytt. Garagerock som funkar ibland.

Franz Ferdinand- Ett av mina favoritband alla tider. De förtjänar att skrivas längre om. Så håll ut!

Ser ni nu att Glasgow är en riktig musikstad? Jag ska absolut flytta dit någon gång i framtiden.