Valentin

Vill ni har fler kärleksbilder är Le Love Image en av de charmigaste bloggarna just idag...

Alla hjärtans dag. Jag försöker leta reda på min favoritlåt om kärlek. Är det tonårstrånande som i Hello Saferides Highschool Stalker? En ärlig kärleksförklaring som Billie the Visions Summercat? Älska-dig-för-evigt så som i I Will Follow You Into the Dark med Ben Gibbards Death Cab For Cutie? Eller är det egentligen finast med den kärlek som Håkan Hellström beskriver, så som i Nu Kan Du Få Mig Så Lätt. Jag menar, det känner vi ju alla igen oss i! Fast å andra sidan kanske vardagsrealism som Känsloklubben med Doktor Kosmos berör mest. Och Chosen One med Concretes? Viljan att visa hela världen sin älskade! Är det det som är finast?

Vet ni, jag skulle nog säga Julie med Jens Lekman. Av många orsaker, som denna och denna och detta. Men framför allt av den enkla anledningen att texten är något av den vackraste kärleksförklaringen jag någonsin skådat:

Oh Julie, meet me by the vending machine
Oh Julie, I'm gonna buy you a wedding ring

Eating french fries by the dock of the bay
lots of ketchup and mayonnaise
You said this town's too big for our hearts
you can't tell where it ends or starts

Oh Julie, the future could be so bright
Oh Julie, the ticket inspector's out of sight

What will you do when you graduate
if you stay here you'll suffocate
And all your friends are moving to London
while the cherry trees are still in blossom

Oh Julie
Oh hold me, hold me trough the sweet hereafter

Being with you can be very fatal
somehow we forget to pray for the angels
then the angels make sure that our hearts are devoured
make us jump from the Eiffel Tower

Oh Julie, you know that I ain't for hire
but you can have me, you can trade me for your cigarette lighter

Take a step from the humdrum
tearing down the Colluseum
They said we'd hit the bottom
but the cherry trees are still in blossom

Julie, you know that I ain't for hire
but you can have me, you can trade me for your cigarette lighter
Oh Julie

Årets album 2007

1. Devendra Banhart - Smokey Rolls Down Thunder Canyon

Efter Way Out West tog nya skivan mig med storm. Varierad, men ändå så mycket Devendra. och helt enkelt en fullträff!

2. Of Montreal - Hissing Fauna, Are You The Destroyer?

Så många spår som alla kunde blivit årets låt finns på denna skivan. Jajamen, den är helt enkelt sjukt bra! 2007 var Of Montreals år.

3. Calvin Harris - I Created Disco

På varenda fest.

4. Don't Be A Stranger - Frutti Di Mare

Det är jävligt creddigt att som svensk indieplatta komma så högt upp på årets lista. Lite kunde göra mig gladare.

5. Jens Lekman - Night Falls Over Kortedala

Man kan inte uppfölja Oh Your So Silent Jens. Med det i bakhuvudet blir det svårt att placera Jens Lekmans ganska förvånande skiva. Men den är ju himla fint. En femteplats är rätt lagom.

6. M.I.A - Kala

Mathangi "Maya" Arulpragasam tar samplingen lite för långt och gränsen mellan att sno och att slå ett slag för den musikaliska utvecklingen är i detta faller mycket tunn. Blev besviken av det jag såg på musikbyråns samplingsspecial. Det blir väldigt svårt att se vad som är "hon" i hennes musik och sånt gillar jag inte. Rent låtmässigt är det en väldigt stark skiva hur som helst. Tråkigt att sånt ska få mig att tvivla.

7. Babyshambles - Shotters Nation

Pete Doherty kändes rätt avslagen redan i början av året, men musik kan han! Nya skivan är bra.

8. Basia Bulat - Oh, My Darling

Förra våren fanns det inte mycket som gav så mycket känsla som denna skivan. Klanderfri debut.

9. Patrick Wolf - The Magic Position

Blir själv lite förvånad över valet, men när jag lyssnade igenom den häromdagen kom minnena tillbaks och bitarna föll på plats. Det är en jävligt bra skiva faktiskt.

10. Andrew Bird - Armchair Apocrypha

Imitosis har årets snyggaste intro. Och alla vet hur mycket introt betyder. Nära på allt faktiskt.

Andra som också gjort bra i från sig/Utanför listan/Också värda att nämna (utan inbördes ordning): Tinariwen - Aman Iman, Alaska In Winter - Dance Party In The Balkans, Arcade Fire - Neon Bible, Justice - Cross, Klaxons - Myths Of the Near Future, Manu Chao - La Radiolina, White Stripes - Icky Thump, Sambassadeur - Migration, The Good, The Bad & The Queen - Good, The Bad & The Queen, LCD Soundsystem - Sound of Silver, Modest Mouse - We Were Dead Before the Ship Even Sank, Beirut - The Flying Club Cup, Säkert! – Säkert!, Bloc Party – A Weekend In The City, Tegan & Sara – The Con...

P3 guld

Nu är nomineringarna klara. Inga direkta överaskningar, men en del val hade jag gjort annorlunda i alla fall.

Lite förvånande är att Anna Järvinen redan blivit favorittippad och nominerad till Årets Pop. Jag har aldrig fallit för hennes musik, och det är därför jag inte nämnt henne här på bloggen. Själv hoppas jag på Sambassadeur med deras finfina Migration! Var sen med att verkligen lyssna igenom albumet, men det är verkligen ett av årets bästa svenska. Final Say med sitt 80-talspoppiga intro och melankoliska That Town spelas flitigt för att inte tala om hitten Subtle Changes.

Årets kvinnliga artist är Annika Norlin aka Säkert! Hennes tänkvärda låt Allt Som Är Ditt är en av årets bästa låtar. Jag känner inte en enda människa som inte gillat den. Det är grejjer det. Laleh var väl besvikelsen i år. Några fina låtar fanns på Prinsessor, men jag hade förväntat mig mer. Miss Li gav dock Säkert! hårt motstånd.

Jag har svårt att greppa nomineringarna till Årets Manliga Artist. Mange Schmidt, Danny...? Lars Winnerbäck var faktiskt bättre förr, jag tänker typ Jag vill gå hem med dig och Solen i ögonen. Salem Al Fakir blev för mycket bolibompa. Så det vara bara Jens Lekman kvar. Även om Oh Your So Silent Jens är bättre, en av mina favoritskivor alla tider faktiskt, så är Night Falls Over Kortedala inte lika bra. Men det kan man ju inte vänta sig. Jens är Jens. Underbara Jens Lekman. Night Falls Over Kortedala är underbar.

Årets grupp är Shout Out Louds, även om de lämnade mer att önska. Live var de till exempel kassa, och skivan har en del godbitar men är rätt ojämn. Men de andra nomineringarna lever ändå inte upp till samma kvalité. Kents nya är förvånandsvärt dålig och Mando Diaos nya känns halvfärdig. Att Sahara Hotnights lämnade tronen som Sveriges coolaste tjejband och började göra fegispop kommer jag inte över.

Tronen som Sveriges coolaste tjejband togs dock över av Those Dancing Days. Blir dom inte Årets Nykomling är det skam.

Svårast är Årets Låt. Tycker inte att någon av nomineringarna platsar. Eller så är det andra som platsar mer.

Av nomineringarna till Guldmicken har jag sett tre av fem i år, vilket måste vara ett bra resultat. Bäst var Säkert!. Så jag tror att hon går hem som den riktiga vinnaren i 2008:s upplaga av P3 Guld. Det borde i alla fall bli så. Men man vet ju aldrig hur ni röstar.

Rösta kan ni göra här.

Vad tycker ni om årets nomineringar?

Vad jag tyckte om förra årets nomineringar går att läsa här.

snowphish and sonny

Recension: Night Falls Over Kortedala- Jens Lekman

Bättre sent än aldrig eller hur? Jens Lekman är tillbaka med sin tredje fullängdare, Night Falls Over Kortedala. Faktiskt kände jag mig lite nervös när jag första gången höll skivan med det oförskämt snygga omslaget i min hand. Visserligen var bookletten såpass underbar att skivan vore värd att köpa ändå, men förväntningarna efter EP-samlingen Oh, You're So Silent Jens var minst sagt höga!

Skivan börjar med pampiga And I Remember Every Kiss. Stråkar och cymbaler avlöses av bongotrummor, koklockor och såklart banjo, precis som det ska vara. I sann Jens Lekman-anda, så det är en föga förvånande skiva. Samplingarna är tydligare och resultatet mindre avskalat. Sipping On the Sweet Nectar och Into Eternity har till och med sambatakter! Men utöver det låter det precis som Jens. Och det är absolut inte på gott och ont, utan enbart positivt. För visst är det så att årets bästa nyhet inom musik är att Jens Lekman släppte en skiva till, trots löftet att inte göra det.

PS: Får du tag i extraskivan som följde med till de som förbeställde ska du vara glad. Liveskivan som spelades in i gamla, tomma lägenheten i Kortedala är fin. Väldigt fin.

PPS: Jag tror att Friday Night At the Drive In Bingo faktiskt utspelar sig där min familj har sommarställe. Klart att jag drar lite extra på läpparna när jag hör Jens sjunga om hur man tar moppen till macken för att hänga en fredagskväll...

Four songs by Arthur Russel

Den 20:e augusti släpps en EP på Rough Trade med covers på den amerikanska sångaren Arthur Russels låtar. Med på skivan finns två svenska låttolkare, nämligen Taken By Trees Victoria Bergsman och Jens Lekman (som har valt den underbara låten "A Little Lost"). Verity Susman från Elctrelane och Joel Gibb medverkar också. Samma dag som släppet kan ni höra allihopa framföra resultatet i Stockholm. Spännande!

Här kan ni läsa mer om projektet.

but the cherry trees are still in blossom

Satt och lyssnade igenom Architecture In Helsinkis nya album (som för örvigt släpps 13 augusti i Sverige men går att hitta på MySpace) och var allmänt glad efter att en vän dragit ut mig för att shoppa. Solen sken tänka sig, kassen blev full och Architecture In Helsinkis nya låtar är fina. Det var en bra dag helt enkelt, när klockan närmade sig halv elva och ljusen började släckas i grannskapets fönster.

Men så hittade jag det här. Det är nog något av det finaste jag läst på länge. Så nu sitter jag här och snörvlar igen, och inte fan är det för förkylningen jag drog på mig i Polen. Ord efter ord beskriver författaren till inlägget en blivande poplegend med sådan kärlek att jag får stora, svarta mascara-ränder på kinderna. Detta var fan det finaste...

Artikeln är en gammal intervju med Jens Lekman. Om hans uppväxt och om hur han limmade fast insekter på skivomslagen.

Men vad var det då som berörde mig? Jens Lekmans texter har alltid varit underbara och jag bestämde för länge sedan (i ett sånt där moment då man helt plötsligt tror sig förstå, ni vet förstå sig på livet och what it's all about) att när och om jag någonsin får en dotter, så ska hon heta Julie. Efter Jens Lekmans fruktansvärt vackra låt. Det är väl kanske att ta i, men har man väl bestämt sig så...

Jens Lekman växte upp i Hammarkullen. Tillsammans med Angered, Bergsjön och Kortedala är det enligt många Göteborgs svarta fläck. Hälften av stadens befolkning har nog ens aldrig besökt stadsdelen som i alla fall satte skräck i mina klasskompisar på högstadiet. Själv växte jag upp i en förort, med akademikerföräldrar som båda har bra betalt och som tillhör de övre klasserna. Jag och min bror har haft en trygg uppväxt, alltid kunnat få det vi velat ha (inte för att det på något sätt hänger ihop) och haft råd att se resa mycket och se världen. Orten jag växte upp i har väl aldrig haft ett skitbra rykte, men ser väl ut som de flesta andra kommuner i Sverige. Invandrarna är ganska många, precis som i Bergsjön och Hammarkullen. Det tenderar att bli så, när alla andra svenskar väljer bort det. Men i min familj har det aldrig varit så. Det kom därför inte som en chock när min bror valde att flytta till Bergsjön. För mammas och pappas arbetskompisar är sånt helt ofattbart. När man kan få en lägenhet i Vasastan finns det väl ingen mening med sådant trams, liksom. Jag minns när flyttlasset gick till den beryktade nordöstra förorten. Lägenheten var inte i det bästa skick, och alla tittade på en som om man var från en annan planet när man kom gående över gården, som var fylld med lekande barn. Jag önskar jag kunde språket, så jag kunde pratat med de gamla männen som satt i de solkiga plaststolarna och tjötade, och kvinnorna som gick i hijabs. Fast jag kom aldrig så långt.

Ofta hälsade jag på brorsan. Nästintill varje gång såg man blåljuset någon stans fjärran och torget var sorgset av all grå betong. Inget kunde göra mig mer ledsen. Att de fick rätt, de där i klassen som med skräckblandad förtjusning pratade om hur det var "där borta". Hur coolingarna "fan inte vågade gå dit" och hur de tappade hakan när jag förlorade fattningen och i aggression, med dessa helt vanliga människor som inte fått samma villkor i livet som oss i tankarna, berättade att min bror bodde där. Men oftast orkade jag inte bry mig. Om inte ens de, som själva har känt på folks fördommar om det som står på brevinkastet, och de som själva har föräldrar som flytt från ett land, inte förstår.

Vintern kom och brorsan flyttade ut. De hade brytit sig in i hans lägenhet. Det svider så j*vla mycket att de fick rätt. Och att han, som faktiskt gav det hela en chans utan några som helst tvivel var tvungen att bli utsatt för det här. Nu läser jag dagligen i Göteborgs-posten om folk som blivit rånade och misshandlade på hans gamla gård. Om sånna som knackat på dörren till hans förra grannar för att sedan misshandla ägaren och ta allt i lägenheten. Jag tänker på de lekande barnen som nyfiket frågade min bror om hans tröja när vi skulle på fotbolls-match, och de som kaxigt sa att "IFK sög" om de blåvita ränderna. Jag ler, och brister nästan i tårar. Att folk aldrig kan fatta.

Ni får absolut inte missförstå mig. Jag sitter inte här med gott om cash och försöker "göra mitt" som ett bidrag lika seriöst som rikingarnas välgörenhetsgalor som när allt kommer till kritan bara handlar om att få glänsa i nya chanel-dräkten. Men jag beundrar Jens så oerhört, för att han med sådan kärlek beskriver Kortedalas frisörsalong där Shirin jobbar. För att han gör en av Sveriges finaste popsånger genom tiderna om sommarkvällen på Hammarkullen. För att han suddar bort den där jävla gränsen som alla alltid ska dra mellan sig själva och "de där hemska områden"! Jag tänker på min vän Gheida, som fick mig att förstå hur jävla jobbiga fördomarna är. Och på de lekande barnen, som glatt lekte kurragömma som i precis vilket område i Sverige som helst. Och kom inte och sig annat, för du har med största sannolikhet aldrig vågat dig dit för att kolla!

Det gjorde ju sitt också, när Jens berättade om hur han känt sig utanför lite utanför. Om hur han lade i blad i skivomslagen för att man på färgen kunde se vilket utgivning det var. Vilken underbar tanke. Det får mig att tänka på mormor. Som såg det vackra i de små sakerna. Jag är för dålig på det, men det finns alltid en plats i hjärtat för de som ser det fina i ett litet löv. Jag känner igen mig så väl i hans berättelser, att jag bara vill krama honom. Fast det borde vara tvärt om. Det borde vara han som kramar mig, och säger att det kommer bli okej. Vilket han gör med sin musik, och det är därför, som om och när jag får en dotter tänker döpa henne efter en av Sveriges kanske vackraste människor och hans låt.

Och jävlar vilken bra journalist som får mig att känna så om en människa jag aldrig träffat!

Jens Lekmans nya platta Night Falls Over Kortedala släpps den 5:e september. Här kan ni läsa mer om albumet (som av det jag hört är precis så bra som alltid!)