torsdag 19 april 2007

Kent

Detta inlägget skrevs i april 2007.

Det senaste har det blivit mycket om nya band, osignade och relativt okända. Så nu tänkte jag framöver ibland skriva lite om de större, de som i alla fall påverkat mig och i och med försäljningssiffrorna, säkerligen många andra! Favoriterna, de som fick dig att över huvud taget intressera dig för musik. De som så lätt glöms bort i jakten på nyaste, hetaste bandet som imponerar på vilken indiepopkultursnobb som helst, och gärna det innan de ens blivit recenserade i musiktidningarna. För ingen känsla är väl bättre än att vara först att skriva om en musiknyhet? Eller? Säga vad man vill om det, här kommer första inlägget om ett av mina absoluta favoritband.
Kent

Jag minns det som igår. Klyshigt men sant. Den 13 maj 2005. Hela staden var förändrad. Solen värmde trots en kylig vind som ven runt busskuren. Kanske var det bara jag, men en spänning låg i luften. Det tisslades och tasslades om vad som komma skulle, och förhoppningarna hopade sig som moln i väntan på att bli besannade. Spårvagnen kom, dagen till ära döpt till 747. Knökfull med känslor åkte den iväg mot Frihamnspiren. Fnittriga tjejer blandades med tillsynes allvarliga män som idag vilt diskuterade bästa låten. Det stora tältet var tomt när vi kom, lite lagom tidiga. Och efter lång väntan steg de upp på scenen. Jag såg inte så bra, men jag ryser än idag när jag tänker tillbaka på Jockes hjärtskärande röst och dåvarande medlemmen Harry Mäntys gitarrsolon.

Veckorna efter den ännu idag rankad som en av mina bästa konserter inköptes skiva efter skiva för att stilla mitt behov och för att minnas den där dagen. Jag minns när jag var liten och hörde Musik Non Stop spelas på radion, men det var ändå den där dagen i maj det hela började. Sen kan tyckas, men jag är ju trots allt inte så gammal.

För Kent däremot startade det hela i Eskilstuna. Året var 1990 när Sami Sirviö och Joakim Berg startade bandet Jones & Giftet. Martin Sköld, Markus Mustonen och Thomas Bergqvist (som senare ersatter av Martin Roos) blev sedan medlemmar i bandet. De fick några spelningar men bytte snart namn till Havsänglar. Det namnet gillade de inte och bytte till nuvarande namnet Kent. Det var i samband med flytten till Stockholm. Sedan flöt det på och 1995 släpptes första singeln "Det Blåser På Månen". Kent har fram tills nu släppt 6 album, två i engelsk version och en med B-sidor. 16 grammisar senare, 3 P3 Guld och diverse andra priser är de nu aktuella med nytt album inspelat i USA som kommer att släppas till hösten förhoppningsvis.




Jag tror att det var texterna jag föll för från början. Visst är de duktiga musiker och gör riktigt schysta arrangemang, som jag sagt tidigare gör sig mycket bra live, men det är helt klart Jocke Bergs förmåga att få texterna till poesi och gång på gång få mig att häpnas över en perfekt levererad mening som får mig att avundas stort. En blandning mellan klockren deppighetsbeskrivning och samhällskritisk livsbejakning. Jag älskar det och blir djupt imponerad när jag lyssnar igenom låtarna.


På senare tid har jag märkt att det har blivit skämmigt att gilla Kent. Antingen alltför mainstream eller på tok för emo. Du är deprimerad om du lyssnar på Kent. Jag tror att det är tvärtom. Du lever om du lyssnar på Kent, du vet något om livet och du har tillräckligt med avstånd till det för att förstå när och varför du är ledsen. Jag talar för mig själv, men jag blir lycklig av deras musik. Visst är den perfekt en deppig onsdag med kärlekstrubbel eller efter ett meningslöst bråk med vännen, men för att man ska förstå deras texter tror jag att man måste sett lyckan, veta hur det är att vara glad. Eller helt enkelt bara uppskatta riktigt bra musik! Så, Kent har f*n blivit för underskattade! Hoppas nya skivan bevisar oss det än en gång. Och hoppas jag i och med detta inlägget kanske fått någon att upptäcka Kents storhet. Annars får ni faktiskt skylla er själva...
Top 3- Album
1. Vapen & Ammunition
2. Du och jag Döden
3. Hagnesta Hill (Isola på en god fjärdeplats)

Top 3- Låtar (riktigt svårt...)
1. 747
2. Socker
3. Du Är Ånga
Men lyssna för guds skull också på: Kräm (så nära får ingen gå), Om Du Var Här, Gravitation, Kevlarsjäl, 400 slag, Vinter 02 och Musik Non Stop.

Länkar: Wikipedia, Kents officiella, MySpace.

1 kommentar:

Henrik sa...

jaa, kent är grymma! ja gillar ansgar & evelyne, hört den? dum fråga kanske, klart du hört den =P gillar du den? kräm handlar väl om analsex? har jag hört... skön låt du tipsade om: Manu Chao - Me gustas tu, älskar att de blandar språken sådär! =)