måndag 11 augusti 2008

Way Out West 7-9 AUG 2008

Efter förra året var mina förhoppningar skyhöga. Och visst fan uppfylldes de!

Köerna var långa utanför Storan där förväntansfulla från landets alla städer stod och pratade klubb. (Att wow är ett kalas för oss Göteborgare glömde vi redan förra året när Pelle från The Hives tog upp det. Är det festivalens ändå lite utmärkande indieprägel som inte lockar hårdrocksgöteborg med omnejd? Är resten av Sverige mer indie? Och på tal om köerna, verkade de ju vara ett stående dilemma festivalen igenom...).

Fredagen:
Det började bra med Devonte Hynes solodebut Lightspeed Champion som klev in i pälsmössa och med orden: vi ska spela en ny låt för er, gav oss soundtracket till Star Wars. Det blev ganska så mäktigt i Linnétältet och jag var inte den enda som drog på läpparna. För övrigt var det många fina och överaskande covers på årers wow. Looptroop Rockers svettiga spelning översteg förväntningarna när Promoe började sjunga verser ur Nationalteaterns Barn av vår tid och jag tror det var National som körde Cyndi Laupers Time after time. Sistnämnda var i och för sig bara mest överaskande. Inte så bra kanske.

Bra var inte heller Christian fucking Kjellvander som spräckte hål på vår festivalbubbla med sin tråkiga j*vla musik. Fan.

Däremot dansade jag ordentligt till Kenyanska Kenge Kenge och fick gåshud av längtan till Afrika. Det sved lite när jag övergav det härliga bandet för Iron & Wine som bara var för tråkigt. Mando Diao var nästan oförskämt dåligt samspelta så vi vilade i telias strandstolar och diskuterade dagens spelschema. Den stora frågan var The Sonics eller Looptroop Rockers? (Usch alltså, schemat kunde varit lite luftigare. En extra dag nästa år?) Som ni läste förut blev det Looptroop. Mycket bra!

Sen till det stora. Det största. FRANZ FERDINAND. Jag minns i London för många år sedan när HMV hade extrapris om man köpte två skivor. För några pund fick jag pinsamt dåliga X&Y men också finfina You Could Have It So Much Better. Och konstigt nog blev Franz Ferdinand något av gudarna från glasgow. De som kunde komma undan med indielooken utan att se töntiga ut och som gjorde bästa britpopen. Plötsligt hade jag också lust att läsa konst och bo i Glasgow. Hur som helst stod vi längst fram likt man ska med sina tonårsidoler och sjöng med i varenda låt. Och, likt man ska säga, rodnande, om sina tonårsidoler, fick jag ögonkontakt med mr Kapranos. Jag hade fnittrat lite, om det inte vore för att det att det hade varit att gå över gränsen. Anyway, Outsider och This Fire var väl bäst.

Efter den totala urladdningen såg vi Sonic Youth. Regnet höljde ner i några minuter och min snygga festivaloutfit (trendkänsligheten bland publiken var väldigt... stadsfestival!) doldes av Claes Ohlssons regnponcho för 19 kronor. Kvar från emmaboda. Som tur var, var ändå detta det enda regn som föll över Slottskogen i princip. Hur gubben på GP fick för sig att SMHI fick rätt med sin klass 2 varning och 100 mm regn i sin krönika på lördagsmorgonen vet jag inte, antagligen satt han under tak backstage och trodde att han skattade sig lycklig. Leran däremot, var oövervinnlig.

The National var en trevlig spelning och Grinderman var väldigt, väldigt gubbigt. No Pussy Blues ÄR inte bra, ÄVEN om det är Nick Cave.

Sedan skippade vi Sigur Rós tråkiga spelning och gick bort till Linnétältet där saker hände. Äntligen fick jag se Yeasayer. Och det var precis så bra att jag såhär tätt efter vågar svära på att det var top3-spelning på fredagens wow, att All Hour Cymbals skulle varit förra årets bästa skiva, debut och att sångaren faktiskt var ganska så snygg! Synd, alla. Att ni istället såg Sigur Rós besvika er.

Sedan kom det. Farvälet av Broder Daniel. Och det kunde inte göras på något annat sätt. Ett perfekt avslut där minnet av Anders Göthberg hedrades smakfullt. Ingen dramatik, inget material för journalister kåta på storslagna löpsedlar dagen efter. Utan bara en rad finfina sånger, framförda med respekt liksom.

5 kommentarer:

Hanna sa...

en jävligt fin dag, helt enkelt.

Anna sa...

Hanna: Absolut!

jennifer, sa...

vi har uppenbarligen väldigt olika smak när det gäller musik. jag såg iron & wine för andra gången i år på festivalen & tyckte riktigt bra om även denna spelning. det var väl framfört, kul omskrivning av låtarna & positiv energi i hela publikhavet.
här skriver du att du skippade sigur rós.., då är det väl svårt att få en bra bild över spelningen i sin helhet?
men jag håller helt klart med dig om att broder daniels avslutning var precis vad den borde varit.

hoppas du hade en trevlig festival i övrigt

Amanda sa...

Jag håller med "jennifer" fullt och fast, Sigur Rós var enligt mig en av de bästa spelningarna under hela WoW och om du hoppade över en så har jag lite svårt för att du ska dömma ut dom utan att ens ha gett dom tid. Men jag antar att postrock/indie inte ingår i din repotuar.

Anna sa...

Amanda: HAhahahaha....