Kent

Detta inlägget skrevs i april 2007.

Det senaste har det blivit mycket om nya band, osignade och relativt okända. Så nu tänkte jag framöver ibland skriva lite om de större, de som i alla fall påverkat mig och i och med försäljningssiffrorna, säkerligen många andra! Favoriterna, de som fick dig att över huvud taget intressera dig för musik. De som så lätt glöms bort i jakten på nyaste, hetaste bandet som imponerar på vilken indiepopkultursnobb som helst, och gärna det innan de ens blivit recenserade i musiktidningarna. För ingen känsla är väl bättre än att vara först att skriva om en musiknyhet? Eller? Säga vad man vill om det, här kommer första inlägget om ett av mina absoluta favoritband.

Kent

Jag minns det som igår. Klyshigt men sant. Den 13 maj 2005. Hela staden var förändrad. Solen värmde trots en kylig vind som ven runt busskuren. Kanske var det bara jag, men en spänning låg i luften. Det tisslades och tasslades om vad som komma skulle, och förhoppningarna hopade sig som moln i väntan på att bli besannade. Spårvagnen kom, dagen till ära döpt till 747. Knökfull med känslor åkte den iväg mot Frihamnspiren. Fnittriga tjejer blandades med tillsynes allvarliga män som idag vilt diskuterade bästa låten. Det stora tältet var tomt när vi kom, lite lagom tidiga. Och efter lång väntan steg de upp på scenen. Jag såg inte så bra, men jag ryser än idag när jag tänker tillbaka på Jockes hjärtskärande röst och dåvarande medlemmen Harry Mäntys gitarrsolon.

Veckorna efter den ännu idag rankad som en av mina bästa konserter inköptes skiva efter skiva för att stilla mitt behov och för att minnas den där dagen. Jag minns när jag var liten och hörde Musik Non Stop spelas på radion, men det var ändå den där dagen i maj det hela började. Sen kan tyckas, men jag är ju trots allt inte så gammal.

För Kent däremot startade det hela i Eskilstuna. Året var 1990 när Sami Sirviö och Joakim Berg startade bandet Jones & Giftet. Martin Sköld, Markus Mustonen och Thomas Bergqvist (som senare ersatter av Martin Roos) blev sedan medlemmar i bandet. De fick några spelningar men bytte snart namn till Havsänglar. Det namnet gillade de inte och bytte till nuvarande namnet Kent. Det var i samband med flytten till Stockholm. Sedan flöt det på och 1995 släpptes första singeln "Det Blåser På Månen". Kent har fram tills nu släppt 6 album, två i engelsk version och en med B-sidor. 16 grammisar senare, 3 P3 Guld och diverse andra priser är de nu aktuella med nytt album inspelat i USA som kommer att släppas till hösten förhoppningsvis.

Jag tror att det var texterna jag föll för från början. Visst är de duktiga musiker och gör riktigt schysta arrangemang, som jag sagt tidigare gör sig mycket bra live, men det är helt klart Jocke Bergs förmåga att få texterna till poesi och gång på gång få mig att häpnas över en perfekt levererad mening som får mig att avundas stort. En blandning mellan klockren deppighetsbeskrivning och samhällskritisk livsbejakning. Jag älskar det och blir djupt imponerad när jag lyssnar igenom låtarna.

På senare tid har jag märkt att det har blivit skämmigt att gilla Kent. Antingen alltför mainstream eller på tok för emo. Du är deprimerad om du lyssnar på Kent. Jag tror att det är tvärtom. Du lever om du lyssnar på Kent, du vet något om livet och du har tillräckligt med avstånd till det för att förstå när och varför du är ledsen. Jag talar för mig själv, men jag blir lycklig av deras musik. Visst är den perfekt en deppig onsdag med kärlekstrubbel eller efter ett meningslöst bråk med vännen, men för att man ska förstå deras texter tror jag att man måste sett lyckan, veta hur det är att vara glad. Eller helt enkelt bara uppskatta riktigt bra musik! Så, Kent har f*n blivit för underskattade! Hoppas nya skivan bevisar oss det än en gång. Och hoppas jag i och med detta inlägget kanske fått någon att upptäcka Kents storhet. Annars får ni faktiskt skylla er själva...

Top 3- Album

1. Vapen & Ammunition

2. Du och jag Döden

3. Hagnesta Hill (Isola på en god fjärdeplats)

Top 3- Låtar (riktigt svårt...)

1. 747

2. Socker

3. Du Är Ånga

Men lyssna för guds skull också på: Kräm (så nära får ingen gå), Om Du Var Här, Gravitation, Kevlarsjäl, 400 slag, Vinter 02 och Musik Non Stop.

Länkar: Wikipedia, Kents officiella, MySpace.

Slagsmålsklubben live- Sticky Fingers 13 april 2007

Sex killar prydligt klädda i skjorta, cardigan och med flugan tajt knuten stiger in i den mörka lokalen och ställer sig vid varsin synth. Bakom dem sitter en gigantisk bild av politikern, "nörden" aka Harald Oswald för er som är pålästa. Så när de första tonerna av låten "Hänt" går på får man minst sagt känslan av att detta är något mäktigt.

Händerna i taket och pang på! Gåshuden infinner sig direkt, och kommer och går genom hela timslånga konserten. När extralåtarna drar igång med nya låten "Malmö Beach Night Party" och klassikern "Övningsköra" har till och med tråkmånsarna i hörnen börjat hoppa och efteråt är jag rejält svettig, och det är f*n inte av febern!

Slagsmålsklubben har beskrivits som "Kraftwerk på hallonsaft" vilket egentligen stämmer j*kligt bra. Men på något sett känns det nedvärderande och orättvist att jämföra detta bandet med Kraftwerk då det blir lite lillebror-syndromet över det hela. SMK förtjänar mer. Fast det är skönt med band som fortfarande tycker att det är kul att spela live, till skillnad från Weeping Willows som tydligen har blivit för kända och tappat glädjen i liveframträdanden (rapport från konsertsällskapet som senare drog vidare till WW på trädgårn).

Det är svårt att sätta fingret på vad som var bäst. Att få dansa av sig till Sveriges just nu bästa synthband är inte helt fy skam. Att efteråt få känna sig alldeles lyrisk över att den man minst trodde visade sig bli en av de bästa konserterna man varit på är underbart. Och att när man stiger ut i ljuset på Kaserntorget fortfarande ha blipblopet i kroppen och dansen i steget är en mycket underskattad känsla! Att vakna alldeles lycklig och fingra på sin splitternya Boss For Leader-skiva som man så generöst fick gratis på spelningen känns precis som när man höhö, vinner en bana på Super Mario 2 på brorsan gamla 8-bitars. (Förlåt för den fyndiga nintendo-jämförelsen, har kanske spelat lite för mycket i mina dar...)

Det tar emot att skriva om kvällens sämsta då det var en droppe i havet jämfört med resten, men ett litet minus är det faktiskt att jag trots intensivt studerande och många försök inte kan dansa som Frej....Och att alla låtar med SMK på datan blir så fjuttiga jämfört med hur det lät live. Det är liksom förstört nu. Men drömma sig tillbaka och Youtubea gamla klipp funkar ju i och för sig...

Nästa gång SMK kommer till stan är jag där! Sånt här är skamligt att missa. Tills dess har jag Hänt på repeat....

SMK:s hemsida
Slagsmålsklubbens Myspace

Thåström 50 år!

Detta inlägget skrevs i mars i år.

Idag fyller Joakim Thåström 50 år! Jag säger grattis med ett litet inlägg tillägnat till denna artist som faktiskt är en av mina favoriter.

Du känner igen honom från punkbanden Imperiet och Ebba Grön. Det hela började i Stockholm, närmare bestämt på Skebokvarnsvägen 209 i Stockholm där han växte upp. Ebba Grön växte fram ur bandet Helt Sonika. I några veckor innan namnsbytet hette de dock The Haters. 1977 och sex år framåt spelade han gitarr och sjöng i Ebba Grön som blev ett av svensk punks frontband. Men så kom 1980-talet och punken började sakta försvinna... Medlemmarna i Ebba Grön, utom Fjodor som satt i fängelse, bilade Rymdimperiet som senare blev Imperiet.

I slutet av 1980-talet var tiden med Imperiet förbi och Thåström gick solo. Albumen Thåström och Xplodera mig 2000 släpptes. 1992 styrde han mot Amsterdam där ett nytt band med nytt sound bildades: Peace, Love & Pitbulls som blev relativt stora i Europa och bland annat säga vara en stor inspirationskälla till Marilyn Manson.


Men Thåström återvände hem, och började skriva på svenska igen. Efter en turné med bland annat Weeping Willows släppte han "Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal". Efter det har han släppt "Mannen som blev gris" och "Skebokvarnsvägen 209" som kom 2005.

Nu är han aktuell med ett nytt band. Sällskapet heter de och släpper snart sitt debutalbum! Spännande. Här kan ni lyssna på första singeln "Nordlicht". Update (14 juli, detta är ett gammalt inlägg): Ska tillägga att Sällskapets debut inte blev så bra ändå, blev rätt besviken faktiskt

Personligen tycker jag att Imperiet är snäppet vassare än Ebba Grön. Ett av hans mindre kända band med ett sound som känns mer genomarbetat än Ebba Grön. Så fort jag hörde Du Ska Vara President, Fred och Kickar var jag fast. Och hittils har jag inte hört något liknande. Men Ebba Grön har ett par riktigt bra låtar. Die Mauer är till exempel en av de finaste kärlekslåtarna som gjorts.

Hur som helst finns det inget tvivel om att Joakim Thåström är värd att firas!