Recension: The Magnetic Fields Lorensbergsteatern 28 juni 2008

När indiekidsen växer upp
Ingen var där för tidigt, desperat köandes för att få de bästa platserna. Istället stod alla vid trappan utanför tio minuter innan och kindpussade vänners vänner. De satt i baren och drack vin. De var subtilt uppklädda och hade det där man kallar stil. Allihopa. De hyssjade när någon viskade under konserten. De ursäktade sig när de gick förbi. De höll för mobildisplayen för att den inte skulle lysa upp den mörka lokalen för mycket under konserten och de klappade på de rätta ställen. De skrattade pliktskyldigt till pianistens värdelösa skämt. Och efteråt gav de eminenta analyser av konserten, på väg ut i natten till någon indieklubb. Popoffren lyste med sin frånvaro (jag var med största säkerhet yngst där) och likt lokalen så var det en väldig… klass, på konserten. Publiken var indiekidsen som växt upp. Poppare som blivit vuxna. De var lite mer moget än de flesta popkonserter brukar vara. Likt själva konserten överlag.

För Stephin Merritt, Sam Davol, John Woo, Claudia Gonson och medverkande Shirley Simms gjorde en konsert likt något jag aldrig sett förut. Det var dödstyst i salen, som jag sa tidigare var det kolsvart och alla satt stilla på sina platser och lyssnade. På scen satt de fem, alla som lika gärna kunde ha varit din biologilärare. Claudia drog ständigt upp sina stretchjeans och drog ner den urtvättade bomullstoppen från att visa naveln. Stephin höll för öronen så fort publiken klappade, han hade ont eller vad det var. Jag vet inte om man ska ta det som en förolämpning att de ansträngde sig så lite. Helt på rutin liksom. De var för bekväma helt enkelt, Claudias smutsiga gympaskor som exempel. Gitarristen Woo satt och kollade ner i marken och påminde mest om killen som häromdagen inte vågade se mig i ögonen när han frågade om mitt nummer. Skrattet satte sig i halsen när Claudia än en gång drog onödiga skämt, sådär typiskt amerikanskt. Innan pausen var musiken minst lika beige som Merrit själv, som mest såg ut att vilja försvinna under sin väl neddragna keps. Men hur respektlöst jag än tycker att det är att anstränga sig så lite, när vi för två betalade över 600 kronor tillsammans, så accepterar jag ändå, och inte minst respekterar att detta är deras grej.

Magnetic Fields var bra live. De var lite väl lugna för min smak kanske. Men när de spelade I Thought You Were My Boyfriend, Too Drunk to Dream, Xavier Says och Papa Was A Rodeo applåderade alla lite extra. Men jag märkte att resten av publiken växt upp med Magnetic Fields och nostalgiskt önskade låtarna från deras tidiga EPs, medan jag njöt bäst av att höra nya skivan live. Konserten var slut vid tolvsnåret och jag och mitt fina sällskap Kirsten begav oss hem. Jag var mer besviken än henne, men så hade jag nog högre förväntningar också. Men jag gillar hennes mentalitet: Jag tänker alltid innan en konsert att det är mitt favoritband jag ska se, det blir så mycket roligare då! Norrmännen vet sannerligen hur man ska bli pepp till en spelning. Att det dock var värt pengarna var vi rörande överens om, om inte annat för upplevelsen! Jag hade inte velat vara utan den.