Lördagen:
Joan as Police Woman är inte min kopp te så vi lade ut alltid denna ponchon som filt och la oss i solen och såg José Gonzalez få oss att glömma ömmande fötter från dagen innan. Just där och då var stundtals lite småtråkiga José det bästa som kunde spela. Stilla, med medveten enkelhet fyller han Slottskogen respektlöst. Tack som fan, som han sa.
Sedan hade jag sett fram emot en arg Kelis med burrigt stort hår som skrek ut sitt hat, men det blev det inget av. Googla och se hur hon klädd av någon sorts ambivalens mellan societets-dharma&greg gregs mamma och ghettobling intog Azalea. Det var inte det jag förväntat mig, så vi gick bort mot Linnétältet och där inne i mörkret spelade The Bug. Jamaicansk Dancehall som tog de få i tältet med storm. Vi dansade och dansade och sångerskan med kroppsstrumpa av Jamaicas flagga dansade med mer attityd än jag trodde Kelis kunde utbringa.
Under Caesars hamnade jag längst fram och Oskar dök upp vid min sida. Det var kul, men de tog inte vara på tillfället att få spela på en av Sveriges största festivaler. Jag vet inte vad det var. Men jag hade väntat mig något mer? Caesars låtar är sommar, men detta var lika soligt som SMHIs prognos för Göteborg innan helgen. Eller nåt.
Annars var det kul att se Frida Hyvönen sitta vid pianot med sin leopardkappa. Jag grämer mig att jag missade Fleet Foxes. Men Håkan Hellström med Ingrid var mer än okej. Kärleken var överaskande stor och man står frågande om den aldrig kommer att ta slut? Hur kan det bli så stort och överväldigande varenda gång?
Flaming Lips hade scenshowen. Jag hade gett mycket för att vara en av de där teletubbiesarna som hoppade runt på scenen med stora ballonger. Såg du inte Wayne Coyne fullständigt ta över Azalea med sin lilla videokamera fäst vid mikrofonstativet så att hans ansikte blev förstorat i groteska propotioner på scenens storbildsskärmar missade du något!
Men störst på lördagen var ändå N*E*R*D. Än mer än en teletubbies på Azalea hade jag gett för att komma upp och dansa med Pharrel på Flamingo likt de tjejer som bjöds upp på scenen. Jag tror alla blev avundsjuka. För det var en helvetes stor konsert med sjukt bra stämning! Vi skrek "I wanna fuck tonight!" och hela slottskogen förenades till sista låten där Seven nation army-riffet snyggt vävdes in. Att publiken sedan vägrade att gå säger väl något om hur stort det faktiskt var.
Tanken var att Neil Young skulle ge festivalen ett värdigt slut, vilket han i och för sig gjorde. Men jag såg bara början och slutet, Lykke Li lockade mer i tältet där hon bjöd på en okladerlig konsert. Men som sagt, Neil Youngs sista två låtar på vägen till utgången var ett bra slut på ännu en bra festival. Ännu ett bra Way Out West.
Inlägg
2 kommentarer:
Verkar som du hade en lyckad festival också. Lite synd att jag missade N.E.R.D. känner jag när jag läser det här, det hade ju varit rätt coolt.
Valdemar: Ja, det var faktiskt lite synd. Men jag var väldigt nära på att missade dem jag med, om det inte varit för en vän som insisterade på att det var bra och att inga andra spelade. Men på riktigt, det var rätt mäktigt.
Skicka en kommentar