Trumma, kalimba, maraccas och kjoltyg köpt i Afrika.
Jag minns inte vad han hette, han som sålde mig trumman. Men övertala en kunde han. Gav mig en liten trumkurs och spände åt skinnet på Goman (trumma på Swahili) så att svetten rann. Jag blev generad för att jag tyckte att det var för mycket begärt. Men så blev ljudet jävligt bra också. Sedan bar jag den över halva världen i handbagaget. Från Zanzibars pyttelilla flygfält, till Kenya och Nairobi, till Amsterdam och via London och sedan hem. Det var det värt.
Kalimban är från Uganda, och låter lite sisådär. Men Jens Lekman lyckas ju! Och det är sannerligen det finaste hantverket jag sett! Fungerar så att man plinkar lite på de där metallpinnarna.
Inlägg
2 kommentarer:
Hmm, man kan åstadkomma en hel del indieskrammel med dina nya instrument.Synd att själva begreppet "indie" egentligen bara är en halvsmart affärside,och lekstuga för tondöva recensenter som vill idiotförklara TOTO(må de få vila i fred),och lyfta fram sina likväl tondöva adapter med Donkey-Pete i spetsen. Jag menar, vad har tex D-Pete gjort utom att knarka sönder sin ärtstora hjärna,?,.plankat några gamla Kinks låtar,det är allt,Amen. Ha det fint.
B: Ja men visst kan man det! Fint blir det också! Fast jag må då säga att jag inte håller med dig. Begreppet indie är en jävligt bra affärsidé, tänk på att det är en rätt stor grupp, den där kategorin människor som ser dit begreppet dyker upp. Och visst gillar de att spendera pengar också, på kultur. Likt mig.
Men ja, Toto var då väldigt fina! Africa t.ex. Pete har väl gjort en del bra grejer dock.
Detsamma!
Skicka en kommentar