Leonard Kage

Jag fick ett mejl. Ett litet, försiktigt sådant med en liten upplysning om att jag borde kolla in avsändarens myspace.

Det är den forne hvitfeldtaren Leonard Kage och hans band som vill sprida sin musik. Som är någon slags pop/country/blues om han får säga det själv. Även om han helst inte talar om vad för slags musik de gör.

– Jag kan tycka att det är väldigt svårt att få distans till sina egna låtar när man har arbetat med dem ett tag. Därför blir det också ännu svårare att dela in sig i en genre.

Leonard pratar vidare om hur svårt det är att sätta ord på musik. Om att de visioner man har om hur det ska låta är för abstrakta för att få fram i en intervju som denna exempelvis. Det gör också att det blir svårt när man ska arbeta tillsammans med andra. Hittills är det Christian ”Kiwi” Berg, Henning Sernhede, Torkel Rönnblad, Linnea Eketrä, Johannes Mattson, Antonio Hallongren och Leonard själv, som alla gått i hvittans korridorer, som spelat tillsammans. Men han hoppas på att bandet kommer att figurera i lite olika konstellationer i framtiden. Och just det är han noga med att poängtera: Att de är väldigt öppna inför hur musiken ska låta. Om det så beror på vilka som spelar eller vad de spelar.

Det de spelar sen, Leonard tyckte ju som sagt att det var svårt att beskriva, men jag försöker. Det låter väldigt Göteborg. Den göteborgska mjukpopen som växer fram genom att otaliga gånger gått i den råa luften på gråa Andra Långgatan och sökt skydd för regnet inne på någon av alla skivbutiker och bläddrat bland dammiga, amerikanska referenser på vinyl så som Dylan. Men det är tydligen inte bara vi göteborgare som faller för det! I april släpps första fullängdaren på amerikanska skivbolaget Feels Like Home Records.

Jag avslutade med att fråga varför han började med musiken:

– Rädslan för att hitta sig själv om trettio år och inse att man inte har något som man brinner för. Sen skapar det väl en mening någonstans också.

Och Leonard, var inte så blygsam när du pratar om din musik. Den är faktiskt värd att både skrika och skryta lite om!

Detta är en artikel som även publiceras i Magasin Lyran. Vill du också synas, mejla mig på musikbloggen[at]hotmail.com