Moz

Nu är det dag igen att skriva om en av de lite större artisterna än vad jag brukar skriva om. Tidigare i denna serien har jag skrivit om Kent, Belle & Sebastian och Manu Chao. Nu är det Morrisseys tur.

Steven Patrick Morrisey föddes i Manchester, England den 22 maj 1959. Ni känner säkert till honom från The Smiths och från solokarriären med stora låtar som First of the Gang To Die. Karriären började dock med The Nodebleeds och en kort period med The Slaughters and the Dogs. Morrissey hade gått ur skolan med okej betyg, och han hade riktigt bra idrottstalanger. Men jobbet på Inland Revenue (den brittiska statens avdelning för skatter) passade honom inte. Så han tog ett år, började läsa, skriva och lyssna på musik på heltid hemma hos sin mamma. Det var då Johnny Marr som han bildade bandet The Smiths tillsammans med.

Året var 2004. En identitetssökande tjej i tonåren satt och lyssnade på radion. Det var jag, och precis när jag behövde han som mest dök han upp i mitt liv. Först var det med hiten First of the Gang To Die som han vann mitt hjärta med. Sedan kom Irish Blood English Heart, och jag var fast. Idag har jag ännu inte hört en text så klockren som Morrisseys. Med hat, kärlek och en j*vligt stor dos kritik till politiker. Än idag har jag inte hört en man som kan låta så melankolisk, men ändå skänka en så mycket glädje.

Året var 1982. Med Mike Joyce på trummor och Andy Rourke på bas nådde de stora framgångar. En av tidernas bästa skivor enligt många: The Queen Is Dead, släpptes året innan The Smiths splittarades. Det känns som att fansen än i dag får tårar i ögonen när man kommer på tal om The Smiths splittring. De har blivit erbjudna stora summor pengar för en återförening men de har vägrat. Morrissey och Marr har idag ingen kontakt med varandra.

Så kom den dagen när Morrissey kom till staden. En timma av mitt liv fick jag se honom på scen. Med sitt karaktäristiska piskande med mikrofonsladden. För första gången i mitt liv blev jag mållös. Jag fick ingen lust att dansa, ingen lust att sjunga med och ingen lust att analysera låtarna. Vi gick hem i regnet på väg till bussen. Vi sa inte så mycket, men vi log. Jag och min bror. Och än idag är det nog den absolut bästa konserten jag varit på.

Morrissey gick solo efter splittringen. 1988 kom debutplattan Viva Hate. Sedan dess har han släppt åtta studioalbum. Senast ut var Ringleader of The Tormentors, med turné i bland annat Sverige som sagt.

Morrissey har alltid varit snabb med att uttrycka sina åsikter. Ibland lite för radikalt enligt många. Han har bland annat blivit anklagad för att vara rasist då han i sin ungdom ska ha sagt att han ogillar pakistanier. Men han är med i Amnesty International och Unite Against Fascism, så meningarna går helt klart ihop. Han har också vid två tillfällen blivit terroristmisstänkt. Första gången var på grund av hans text till låten Margret On The Guillotine under The Smiths-tiden. Han sjöng om den före detta brittiska premiärministern Margret Thatcher. 2006 blev han också förhörd av FBI på grund av Bush-kritiska uttalanden. Han är också vegetarian sedan länge och spelar inte i Kanada på grund av deras säljakt till exempel.

Det är på långa vägar inte bara jag som upptäckt Morrisseys storhet. Dina största idoler har garanterat Morrissey som idol. Bland annat ska Håkan Hellström, sångaren i Weeping Willows och Kurt Cobain haft Morrissey som inspirationskälla.

Har du ännu inte fastnat för denne man, indiepopens okrönte konung, är det dags nu. Hans tidigare skivor låter väldigt mycket som The Smiths, men möjligen mer poppigt. Bona Drag, Your Arsenal och Viva Hate är några av hans riktigt bra, tidigare album. Men långt upp på listan över favoritalbumen kommer You Are The Quarry. Sådan kärlek kan jag inte beskriva med ord. Du känner med honom, och han känner med dig! (Han har gått på antidepressiva i stora delar av sitt liv, och det märks i texterna) You Are The Quarry har allt så att säga. Från Irish Blood English Hearts rockiga komp som matchar perfekt till Morrisseys dova röst, till I Have Forgiven Jesus som nästintill får mig att gråta, till popigare kultförklarade First Of The Gang To Die.

PS: Är du mer intresserad av Morrissey finns det många böcker om honom, en väldigt fin artikel från The Observer och ett mycket intressant kapitel om hans fans i Fredrik Strages bok: Fans.

Bra musik från Glasgow del 2

Likt jag skrev om Kent för ett tag sen tänkte jag nu skriva om ett annat band som påverkat mig väldigt mycket. En klassiker som i alla fall jag lätt glömmer bort...Men det är lika härligt varje gång jag fastnar i en period med dem!

Belle & Sebastian

Det hela började 1996. Sångare Stuart Murdoch och ex-medlemmen Stuart David träffades och började spela in demos. Efter ett tag släpptes deras debutskiva "Tigermilk". Nu har de hunnit med 7 album, och det senaste "The Life Pursuit" blev en succé här i Sverige efter att P3 ihärdigt spelade Funny Little Frog. De har till och med blivit framröstade som Skottlands bästa band.

Jag kommer ihåg hur jag hatade Funny Little Frog. Den var helt enkelt kass och när min vän började prata om att B&S var bra sa jag bara blankt nej. Tack och lov fick hon mig att ge de en andra chans. Och som det så ofta är, är det inte singlarna och de mest kända låtarna som är de bästa för snart upptäckte jag Belle & Sebastians storhet. Den genialisk melankoliska sången som ändå lyckas vara gladpoppig mitt i allt ihop med stråkar och blås så det ryker om det! Inga brötiga gitarriff eller överflödiga basgångar utan helt enkelt vackra melodier. Som stundtals snuddar på det perfekta. Ibland slår det mig, att de kanske är för perfekta för att vara sanna... Om man ändå fick se dem live!

Lyssna på: Dog On Wheels, String Bean Jean, Women's Realm, There's Too Much Love, Lazy Line Painter Jane, Winter Wooskie mm.

B&S på Wikipedia

Officiell hemsida

MySpace

Detta inlägget är dedikerat till Ingrid. Tack för hjälpen!

Bra musik från Glasgow del 1

Glasgow är Skottlands största stad med circa 630 000 invånare. En av de mysigaste städerna i europa enligt mig och påminner inte bara till vädret om mitt älskade Göteborg. För precis som Göteborg är Glasgow en riktig musikstad! Så här har ni min guide till band från Glasgow!

Altered Images- New Wave från början av 80-talet. Upptäcktes av Siouxsie & the Banshees.
Travis- Indierockband som blev kända med låten "Why Does It Always Rain On Me"

Teenage Fanclub- Fyrmannaband som spelar rock-pop. It's All In My Mind är väldigt fin!

Orange Juice- Pop-punk från 80-talet. Mest kända för låten "Rip It Up".

Ladytron- Electropop med stora hiten "Destroy Everything". Obs! Två av medlemmarna är från Glasgow.

The Fratellis- Indierockband som blev prisade på senaste Brit Award.

Camera Obscura- Bandet som fick en jättehit med låten Lloyd, I'm Ready To Be Heartbroken" förra året.

Isobel Campbell- Tidigare sångerska i Belle & Sebastian (som vi kommer till) som nu går solo.

Mother and the Addicts- Till sommaren släpper de nytt. Garagerock som funkar ibland.

Franz Ferdinand- Ett av mina favoritband alla tider. De förtjänar att skrivas längre om. Så håll ut!

Ser ni nu att Glasgow är en riktig musikstad? Jag ska absolut flytta dit någon gång i framtiden.

Manu Chao

Detta är ett äldre inlägg från min förra blogg.

Nu är det dags för nästa tema. Denna gången handlar det om en annan artist som påverkat mig mycket, men ibland är så självklar att man glömmer bort honom. Tidigare ut var Kent, Ebba Grön/Imperiet och senast Belle & Sebastian. Nu är det dags för ingen mindre än Manu Chao.

Ni har säkert läst på min profil att det var med Manu Chao det hela började. Mitt musikintresse. Som liten hade vi tysk MTV hemma och det var ju j*vligt irriterande att sitta och lyssna på typ ett av världens fulaste språk i hopp om att en bra låt skulle komma. Men så en dag gjorde det det. Me Gustas Tu om jag inte minns fel gick på och i rutan dansade en man och en kvinna runt i kanske en av de konstigaste videorna jag sett. Vid den här tiden var min bror det coolaste som fanns, jag gillade allt han gillade och följde alltid efter honom vart han än gick, så när han sa att ett band var bra, så var de det. Då, tänkte jag inte så mycket på att den var bra, utan det är nu i efterhand jag kommit på vilket betydelsefullt ögonblick det var:) Men det har fortsatt, för någonstans, är det ändå Manu Chao som tog/tar mig igenom tonårskriserna. För det spelar liksom ingen roll i vilket humör jag är i, Manu Chao passar alltid. Humörsfri. Och på ett sett måste det väl vara ett av de bästa betygen man kan få som musiker? Klart att jag har försökt att få andra att förstå hur underbar hans musik är, men tillskillnad från att bli upprörd över hur en människa inte kan förstå att detta är bra(!)som jag annars kan bli, så skiter jag i vad folk säger om Manu Chao. Jag och Manu Chao har ganska avslappnat förhållande så att säga. Det är inte för inget att jag blir nostalgisk när jag hör musiken, för hans musik har följt med i stora delen av min senare uppväxt. Men han gör också bästa resemusiken. Och med min längtan att vara någon annan stans, är han ofta behövd. För jag tror han är symbolen för mina drömmar. Mina drömmar att någon gång bo någon annanstans, se andra saker och göra det jag tycker är roligast! Så i väntan på det, räcker Manu Chao gott och väl. Manu Chao är min revolution. Min ikon i princip. Hoppas att ni förstår, om inte annat att hans musik betyder mycket för mig.


José-Manuel (Manu) Thomas Arthur Chao föddes i Paris 21:e juni 1961. Det började med bandet Hot Pants i mitten av 80-talet, via Mano Negra där bland annat Manus bror och kusin spelade i, till Radio Bemba Sound System och nu som soloartist. Han har fått stora framgångar med sina sånger om kärlek på bland annat spanska, franska, arabiska och engelska. Ofta sjunger han också om politik, och har uttryck sitt missnöje med George W Bush. Rock, salsa, reggae, ska och raï är några av genrerna Manu Chao blandar. Han har släppt albumen Clandestiono, Próxima Estación: Esperanza och ett livealbum (som faktiskt är bra!) och gissa vad!!! Till hösten släpper han ett nytt album!



Bästa låtarna: Gud vad svårt... Men lyssna framför allt på Je Ne T'aime Plus, Bienvenida A Tijuana, Machine Gun, Mr Bobby, La Primavera, Denia, Homens, Infinita Tristeza, Peligro... Listan kan göras lång!

Här kan du läsa mer om Manu Chao (wikipedia)
Manu Chaos officiella hemsida.
Manu Chaos MySpace