Moz

Nu är det dag igen att skriva om en av de lite större artisterna än vad jag brukar skriva om. Tidigare i denna serien har jag skrivit om Kent, Belle & Sebastian och Manu Chao. Nu är det Morrisseys tur.

Steven Patrick Morrisey föddes i Manchester, England den 22 maj 1959. Ni känner säkert till honom från The Smiths och från solokarriären med stora låtar som First of the Gang To Die. Karriären började dock med The Nodebleeds och en kort period med The Slaughters and the Dogs. Morrissey hade gått ur skolan med okej betyg, och han hade riktigt bra idrottstalanger. Men jobbet på Inland Revenue (den brittiska statens avdelning för skatter) passade honom inte. Så han tog ett år, började läsa, skriva och lyssna på musik på heltid hemma hos sin mamma. Det var då Johnny Marr som han bildade bandet The Smiths tillsammans med.

Året var 2004. En identitetssökande tjej i tonåren satt och lyssnade på radion. Det var jag, och precis när jag behövde han som mest dök han upp i mitt liv. Först var det med hiten First of the Gang To Die som han vann mitt hjärta med. Sedan kom Irish Blood English Heart, och jag var fast. Idag har jag ännu inte hört en text så klockren som Morrisseys. Med hat, kärlek och en j*vligt stor dos kritik till politiker. Än idag har jag inte hört en man som kan låta så melankolisk, men ändå skänka en så mycket glädje.

Året var 1982. Med Mike Joyce på trummor och Andy Rourke på bas nådde de stora framgångar. En av tidernas bästa skivor enligt många: The Queen Is Dead, släpptes året innan The Smiths splittarades. Det känns som att fansen än i dag får tårar i ögonen när man kommer på tal om The Smiths splittring. De har blivit erbjudna stora summor pengar för en återförening men de har vägrat. Morrissey och Marr har idag ingen kontakt med varandra.

Så kom den dagen när Morrissey kom till staden. En timma av mitt liv fick jag se honom på scen. Med sitt karaktäristiska piskande med mikrofonsladden. För första gången i mitt liv blev jag mållös. Jag fick ingen lust att dansa, ingen lust att sjunga med och ingen lust att analysera låtarna. Vi gick hem i regnet på väg till bussen. Vi sa inte så mycket, men vi log. Jag och min bror. Och än idag är det nog den absolut bästa konserten jag varit på.

Morrissey gick solo efter splittringen. 1988 kom debutplattan Viva Hate. Sedan dess har han släppt åtta studioalbum. Senast ut var Ringleader of The Tormentors, med turné i bland annat Sverige som sagt.

Morrissey har alltid varit snabb med att uttrycka sina åsikter. Ibland lite för radikalt enligt många. Han har bland annat blivit anklagad för att vara rasist då han i sin ungdom ska ha sagt att han ogillar pakistanier. Men han är med i Amnesty International och Unite Against Fascism, så meningarna går helt klart ihop. Han har också vid två tillfällen blivit terroristmisstänkt. Första gången var på grund av hans text till låten Margret On The Guillotine under The Smiths-tiden. Han sjöng om den före detta brittiska premiärministern Margret Thatcher. 2006 blev han också förhörd av FBI på grund av Bush-kritiska uttalanden. Han är också vegetarian sedan länge och spelar inte i Kanada på grund av deras säljakt till exempel.

Det är på långa vägar inte bara jag som upptäckt Morrisseys storhet. Dina största idoler har garanterat Morrissey som idol. Bland annat ska Håkan Hellström, sångaren i Weeping Willows och Kurt Cobain haft Morrissey som inspirationskälla.

Har du ännu inte fastnat för denne man, indiepopens okrönte konung, är det dags nu. Hans tidigare skivor låter väldigt mycket som The Smiths, men möjligen mer poppigt. Bona Drag, Your Arsenal och Viva Hate är några av hans riktigt bra, tidigare album. Men långt upp på listan över favoritalbumen kommer You Are The Quarry. Sådan kärlek kan jag inte beskriva med ord. Du känner med honom, och han känner med dig! (Han har gått på antidepressiva i stora delar av sitt liv, och det märks i texterna) You Are The Quarry har allt så att säga. Från Irish Blood English Hearts rockiga komp som matchar perfekt till Morrisseys dova röst, till I Have Forgiven Jesus som nästintill får mig att gråta, till popigare kultförklarade First Of The Gang To Die.

PS: Är du mer intresserad av Morrissey finns det många böcker om honom, en väldigt fin artikel från The Observer och ett mycket intressant kapitel om hans fans i Fredrik Strages bok: Fans.

Bra musik från Glasgow del 2

Likt jag skrev om Kent för ett tag sen tänkte jag nu skriva om ett annat band som påverkat mig väldigt mycket. En klassiker som i alla fall jag lätt glömmer bort...Men det är lika härligt varje gång jag fastnar i en period med dem!

Belle & Sebastian

Det hela började 1996. Sångare Stuart Murdoch och ex-medlemmen Stuart David träffades och började spela in demos. Efter ett tag släpptes deras debutskiva "Tigermilk". Nu har de hunnit med 7 album, och det senaste "The Life Pursuit" blev en succé här i Sverige efter att P3 ihärdigt spelade Funny Little Frog. De har till och med blivit framröstade som Skottlands bästa band.

Jag kommer ihåg hur jag hatade Funny Little Frog. Den var helt enkelt kass och när min vän började prata om att B&S var bra sa jag bara blankt nej. Tack och lov fick hon mig att ge de en andra chans. Och som det så ofta är, är det inte singlarna och de mest kända låtarna som är de bästa för snart upptäckte jag Belle & Sebastians storhet. Den genialisk melankoliska sången som ändå lyckas vara gladpoppig mitt i allt ihop med stråkar och blås så det ryker om det! Inga brötiga gitarriff eller överflödiga basgångar utan helt enkelt vackra melodier. Som stundtals snuddar på det perfekta. Ibland slår det mig, att de kanske är för perfekta för att vara sanna... Om man ändå fick se dem live!

Lyssna på: Dog On Wheels, String Bean Jean, Women's Realm, There's Too Much Love, Lazy Line Painter Jane, Winter Wooskie mm.

B&S på Wikipedia

Officiell hemsida

MySpace

Detta inlägget är dedikerat till Ingrid. Tack för hjälpen!

Bra musik från Glasgow del 1

Glasgow är Skottlands största stad med circa 630 000 invånare. En av de mysigaste städerna i europa enligt mig och påminner inte bara till vädret om mitt älskade Göteborg. För precis som Göteborg är Glasgow en riktig musikstad! Så här har ni min guide till band från Glasgow!

Altered Images- New Wave från början av 80-talet. Upptäcktes av Siouxsie & the Banshees.
Travis- Indierockband som blev kända med låten "Why Does It Always Rain On Me"

Teenage Fanclub- Fyrmannaband som spelar rock-pop. It's All In My Mind är väldigt fin!

Orange Juice- Pop-punk från 80-talet. Mest kända för låten "Rip It Up".

Ladytron- Electropop med stora hiten "Destroy Everything". Obs! Två av medlemmarna är från Glasgow.

The Fratellis- Indierockband som blev prisade på senaste Brit Award.

Camera Obscura- Bandet som fick en jättehit med låten Lloyd, I'm Ready To Be Heartbroken" förra året.

Isobel Campbell- Tidigare sångerska i Belle & Sebastian (som vi kommer till) som nu går solo.

Mother and the Addicts- Till sommaren släpper de nytt. Garagerock som funkar ibland.

Franz Ferdinand- Ett av mina favoritband alla tider. De förtjänar att skrivas längre om. Så håll ut!

Ser ni nu att Glasgow är en riktig musikstad? Jag ska absolut flytta dit någon gång i framtiden.

Manu Chao

Detta är ett äldre inlägg från min förra blogg.

Nu är det dags för nästa tema. Denna gången handlar det om en annan artist som påverkat mig mycket, men ibland är så självklar att man glömmer bort honom. Tidigare ut var Kent, Ebba Grön/Imperiet och senast Belle & Sebastian. Nu är det dags för ingen mindre än Manu Chao.

Ni har säkert läst på min profil att det var med Manu Chao det hela började. Mitt musikintresse. Som liten hade vi tysk MTV hemma och det var ju j*vligt irriterande att sitta och lyssna på typ ett av världens fulaste språk i hopp om att en bra låt skulle komma. Men så en dag gjorde det det. Me Gustas Tu om jag inte minns fel gick på och i rutan dansade en man och en kvinna runt i kanske en av de konstigaste videorna jag sett. Vid den här tiden var min bror det coolaste som fanns, jag gillade allt han gillade och följde alltid efter honom vart han än gick, så när han sa att ett band var bra, så var de det. Då, tänkte jag inte så mycket på att den var bra, utan det är nu i efterhand jag kommit på vilket betydelsefullt ögonblick det var:) Men det har fortsatt, för någonstans, är det ändå Manu Chao som tog/tar mig igenom tonårskriserna. För det spelar liksom ingen roll i vilket humör jag är i, Manu Chao passar alltid. Humörsfri. Och på ett sett måste det väl vara ett av de bästa betygen man kan få som musiker? Klart att jag har försökt att få andra att förstå hur underbar hans musik är, men tillskillnad från att bli upprörd över hur en människa inte kan förstå att detta är bra(!)som jag annars kan bli, så skiter jag i vad folk säger om Manu Chao. Jag och Manu Chao har ganska avslappnat förhållande så att säga. Det är inte för inget att jag blir nostalgisk när jag hör musiken, för hans musik har följt med i stora delen av min senare uppväxt. Men han gör också bästa resemusiken. Och med min längtan att vara någon annan stans, är han ofta behövd. För jag tror han är symbolen för mina drömmar. Mina drömmar att någon gång bo någon annanstans, se andra saker och göra det jag tycker är roligast! Så i väntan på det, räcker Manu Chao gott och väl. Manu Chao är min revolution. Min ikon i princip. Hoppas att ni förstår, om inte annat att hans musik betyder mycket för mig.


José-Manuel (Manu) Thomas Arthur Chao föddes i Paris 21:e juni 1961. Det började med bandet Hot Pants i mitten av 80-talet, via Mano Negra där bland annat Manus bror och kusin spelade i, till Radio Bemba Sound System och nu som soloartist. Han har fått stora framgångar med sina sånger om kärlek på bland annat spanska, franska, arabiska och engelska. Ofta sjunger han också om politik, och har uttryck sitt missnöje med George W Bush. Rock, salsa, reggae, ska och raï är några av genrerna Manu Chao blandar. Han har släppt albumen Clandestiono, Próxima Estación: Esperanza och ett livealbum (som faktiskt är bra!) och gissa vad!!! Till hösten släpper han ett nytt album!



Bästa låtarna: Gud vad svårt... Men lyssna framför allt på Je Ne T'aime Plus, Bienvenida A Tijuana, Machine Gun, Mr Bobby, La Primavera, Denia, Homens, Infinita Tristeza, Peligro... Listan kan göras lång!

Här kan du läsa mer om Manu Chao (wikipedia)
Manu Chaos officiella hemsida.
Manu Chaos MySpace

Kent

Detta inlägget skrevs i april 2007.

Det senaste har det blivit mycket om nya band, osignade och relativt okända. Så nu tänkte jag framöver ibland skriva lite om de större, de som i alla fall påverkat mig och i och med försäljningssiffrorna, säkerligen många andra! Favoriterna, de som fick dig att över huvud taget intressera dig för musik. De som så lätt glöms bort i jakten på nyaste, hetaste bandet som imponerar på vilken indiepopkultursnobb som helst, och gärna det innan de ens blivit recenserade i musiktidningarna. För ingen känsla är väl bättre än att vara först att skriva om en musiknyhet? Eller? Säga vad man vill om det, här kommer första inlägget om ett av mina absoluta favoritband.

Kent

Jag minns det som igår. Klyshigt men sant. Den 13 maj 2005. Hela staden var förändrad. Solen värmde trots en kylig vind som ven runt busskuren. Kanske var det bara jag, men en spänning låg i luften. Det tisslades och tasslades om vad som komma skulle, och förhoppningarna hopade sig som moln i väntan på att bli besannade. Spårvagnen kom, dagen till ära döpt till 747. Knökfull med känslor åkte den iväg mot Frihamnspiren. Fnittriga tjejer blandades med tillsynes allvarliga män som idag vilt diskuterade bästa låten. Det stora tältet var tomt när vi kom, lite lagom tidiga. Och efter lång väntan steg de upp på scenen. Jag såg inte så bra, men jag ryser än idag när jag tänker tillbaka på Jockes hjärtskärande röst och dåvarande medlemmen Harry Mäntys gitarrsolon.

Veckorna efter den ännu idag rankad som en av mina bästa konserter inköptes skiva efter skiva för att stilla mitt behov och för att minnas den där dagen. Jag minns när jag var liten och hörde Musik Non Stop spelas på radion, men det var ändå den där dagen i maj det hela började. Sen kan tyckas, men jag är ju trots allt inte så gammal.

För Kent däremot startade det hela i Eskilstuna. Året var 1990 när Sami Sirviö och Joakim Berg startade bandet Jones & Giftet. Martin Sköld, Markus Mustonen och Thomas Bergqvist (som senare ersatter av Martin Roos) blev sedan medlemmar i bandet. De fick några spelningar men bytte snart namn till Havsänglar. Det namnet gillade de inte och bytte till nuvarande namnet Kent. Det var i samband med flytten till Stockholm. Sedan flöt det på och 1995 släpptes första singeln "Det Blåser På Månen". Kent har fram tills nu släppt 6 album, två i engelsk version och en med B-sidor. 16 grammisar senare, 3 P3 Guld och diverse andra priser är de nu aktuella med nytt album inspelat i USA som kommer att släppas till hösten förhoppningsvis.

Jag tror att det var texterna jag föll för från början. Visst är de duktiga musiker och gör riktigt schysta arrangemang, som jag sagt tidigare gör sig mycket bra live, men det är helt klart Jocke Bergs förmåga att få texterna till poesi och gång på gång få mig att häpnas över en perfekt levererad mening som får mig att avundas stort. En blandning mellan klockren deppighetsbeskrivning och samhällskritisk livsbejakning. Jag älskar det och blir djupt imponerad när jag lyssnar igenom låtarna.

På senare tid har jag märkt att det har blivit skämmigt att gilla Kent. Antingen alltför mainstream eller på tok för emo. Du är deprimerad om du lyssnar på Kent. Jag tror att det är tvärtom. Du lever om du lyssnar på Kent, du vet något om livet och du har tillräckligt med avstånd till det för att förstå när och varför du är ledsen. Jag talar för mig själv, men jag blir lycklig av deras musik. Visst är den perfekt en deppig onsdag med kärlekstrubbel eller efter ett meningslöst bråk med vännen, men för att man ska förstå deras texter tror jag att man måste sett lyckan, veta hur det är att vara glad. Eller helt enkelt bara uppskatta riktigt bra musik! Så, Kent har f*n blivit för underskattade! Hoppas nya skivan bevisar oss det än en gång. Och hoppas jag i och med detta inlägget kanske fått någon att upptäcka Kents storhet. Annars får ni faktiskt skylla er själva...

Top 3- Album

1. Vapen & Ammunition

2. Du och jag Döden

3. Hagnesta Hill (Isola på en god fjärdeplats)

Top 3- Låtar (riktigt svårt...)

1. 747

2. Socker

3. Du Är Ånga

Men lyssna för guds skull också på: Kräm (så nära får ingen gå), Om Du Var Här, Gravitation, Kevlarsjäl, 400 slag, Vinter 02 och Musik Non Stop.

Länkar: Wikipedia, Kents officiella, MySpace.

Slagsmålsklubben live- Sticky Fingers 13 april 2007

Sex killar prydligt klädda i skjorta, cardigan och med flugan tajt knuten stiger in i den mörka lokalen och ställer sig vid varsin synth. Bakom dem sitter en gigantisk bild av politikern, "nörden" aka Harald Oswald för er som är pålästa. Så när de första tonerna av låten "Hänt" går på får man minst sagt känslan av att detta är något mäktigt.

Händerna i taket och pang på! Gåshuden infinner sig direkt, och kommer och går genom hela timslånga konserten. När extralåtarna drar igång med nya låten "Malmö Beach Night Party" och klassikern "Övningsköra" har till och med tråkmånsarna i hörnen börjat hoppa och efteråt är jag rejält svettig, och det är f*n inte av febern!

Slagsmålsklubben har beskrivits som "Kraftwerk på hallonsaft" vilket egentligen stämmer j*kligt bra. Men på något sett känns det nedvärderande och orättvist att jämföra detta bandet med Kraftwerk då det blir lite lillebror-syndromet över det hela. SMK förtjänar mer. Fast det är skönt med band som fortfarande tycker att det är kul att spela live, till skillnad från Weeping Willows som tydligen har blivit för kända och tappat glädjen i liveframträdanden (rapport från konsertsällskapet som senare drog vidare till WW på trädgårn).

Det är svårt att sätta fingret på vad som var bäst. Att få dansa av sig till Sveriges just nu bästa synthband är inte helt fy skam. Att efteråt få känna sig alldeles lyrisk över att den man minst trodde visade sig bli en av de bästa konserterna man varit på är underbart. Och att när man stiger ut i ljuset på Kaserntorget fortfarande ha blipblopet i kroppen och dansen i steget är en mycket underskattad känsla! Att vakna alldeles lycklig och fingra på sin splitternya Boss For Leader-skiva som man så generöst fick gratis på spelningen känns precis som när man höhö, vinner en bana på Super Mario 2 på brorsan gamla 8-bitars. (Förlåt för den fyndiga nintendo-jämförelsen, har kanske spelat lite för mycket i mina dar...)

Det tar emot att skriva om kvällens sämsta då det var en droppe i havet jämfört med resten, men ett litet minus är det faktiskt att jag trots intensivt studerande och många försök inte kan dansa som Frej....Och att alla låtar med SMK på datan blir så fjuttiga jämfört med hur det lät live. Det är liksom förstört nu. Men drömma sig tillbaka och Youtubea gamla klipp funkar ju i och för sig...

Nästa gång SMK kommer till stan är jag där! Sånt här är skamligt att missa. Tills dess har jag Hänt på repeat....

SMK:s hemsida
Slagsmålsklubbens Myspace

Thåström 50 år!

Detta inlägget skrevs i mars i år.

Idag fyller Joakim Thåström 50 år! Jag säger grattis med ett litet inlägg tillägnat till denna artist som faktiskt är en av mina favoriter.

Du känner igen honom från punkbanden Imperiet och Ebba Grön. Det hela började i Stockholm, närmare bestämt på Skebokvarnsvägen 209 i Stockholm där han växte upp. Ebba Grön växte fram ur bandet Helt Sonika. I några veckor innan namnsbytet hette de dock The Haters. 1977 och sex år framåt spelade han gitarr och sjöng i Ebba Grön som blev ett av svensk punks frontband. Men så kom 1980-talet och punken började sakta försvinna... Medlemmarna i Ebba Grön, utom Fjodor som satt i fängelse, bilade Rymdimperiet som senare blev Imperiet.

I slutet av 1980-talet var tiden med Imperiet förbi och Thåström gick solo. Albumen Thåström och Xplodera mig 2000 släpptes. 1992 styrde han mot Amsterdam där ett nytt band med nytt sound bildades: Peace, Love & Pitbulls som blev relativt stora i Europa och bland annat säga vara en stor inspirationskälla till Marilyn Manson.


Men Thåström återvände hem, och började skriva på svenska igen. Efter en turné med bland annat Weeping Willows släppte han "Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal". Efter det har han släppt "Mannen som blev gris" och "Skebokvarnsvägen 209" som kom 2005.

Nu är han aktuell med ett nytt band. Sällskapet heter de och släpper snart sitt debutalbum! Spännande. Här kan ni lyssna på första singeln "Nordlicht". Update (14 juli, detta är ett gammalt inlägg): Ska tillägga att Sällskapets debut inte blev så bra ändå, blev rätt besviken faktiskt

Personligen tycker jag att Imperiet är snäppet vassare än Ebba Grön. Ett av hans mindre kända band med ett sound som känns mer genomarbetat än Ebba Grön. Så fort jag hörde Du Ska Vara President, Fred och Kickar var jag fast. Och hittils har jag inte hört något liknande. Men Ebba Grön har ett par riktigt bra låtar. Die Mauer är till exempel en av de finaste kärlekslåtarna som gjorts.

Hur som helst finns det inget tvivel om att Joakim Thåström är värd att firas!