Bilfri stad + Stödspelning för FAKTUM

Musik har en jävla genomslagskraft när de kommer till politiska eller ideologiska budskap, och har haft i alla år. Och är det något som intresserar mig mycket är det hur man använder musik till att få ut det man vill ha sagt. Att använda musiken som ett forum för samhällsdebatten!

Miljökören i Malmö har tagit fasta på detta. Se hur de förgyller malmös gator med sin sång och hur de försöker få oss att lämna bilen hemma till förmån för cykeln, med sina catchiga rim.

Faktum i samarbete med Storan och MUG arrangerar en spännande minifestival eller vad man ska kalla det, vid namn ”En jävligt soft kväll”. Alla intäkter går oavkortat till Faktums arbete för hemlösa och mot hemlöshet.Det utlovas spännande musikaliska möten mellan bland andra Ebbot från The Soundtrack of Our Lives, Nicolai Dunger, Martin McFaul, Joel Alme, Emrik med vänner och Maia Hirasawa. Ska själv försöka att dyka upp faktiskt. Hoppas vi ses där!

A hundred things keep me up at night

Big Bangs Black Holes Met

quiet hearts for a quiet start

För alla er som har svårt att vänta på Radio Depts kommande album “Clinging To A Scheme” och som inte upptäckt filipinernas bästa shoegazer-band än borde lyssna på Moscow Olympics. Drömsk pop från Lavender Recordings.

suburban kids with biblical names

"a new EP, presumably to be named #4, due to be released in November/December 2008 and a new album which should be out in the spring of 2009"

står det hos Labrador. För er som längtar ligger en ny låt uppe, God Save Roger Nichols uppe på deras myspace. För vidare information kan ni kolla deras nya blogg som ni hittar här!

So pack up the bags to beat back the clock

Glömde ju att säga att skådespelaren Jason Schwartzman i filmen nedan även gör musik. Riktigt fin sådan, under namnet Coconut Records.

i guess the train is lost

Jag dricker te och drömmer om tågresor till Indien. Har ni inte sett filmen så har ni verkligen missat något.
Idag är en lite jobbig dag. Och jag varken hinner eller orkar att ta itu med det... Men det löser väl sig.



Förresten kanske någon av er kan hjälpa mig med en sak. Såg häromdagen att min myspace-profilsida är angiven som privat! Det är den verkligen inte tänkt att vara. Och oavsett hur mycket jag ändrar inställningarna händer inget. Dessutom ser ju bloggen lite konstig ut? Visst gör den? Åh vad trött jag blir.

secrets

WOW 2008. Hur fan tänkte jag när jag valde Håkan istället för Fleet Foxes? Jag visste ju att Håkan skulle spela på Liseberg i höst, i vanlig ordning. Brorsan letade sig dock bort mot Linnétältet. Fina, kloka bror min. Skit också. Jag lär ju ångra det hela hösten...

Dagens låt: Your Protector - Fleet Foxes

instruments

Trumma, kalimba, maraccas och kjoltyg köpt i Afrika.

Jag minns inte vad han hette, han som sålde mig trumman. Men övertala en kunde han. Gav mig en liten trumkurs och spände åt skinnet på Goman (trumma på Swahili) så att svetten rann. Jag blev generad för att jag tyckte att det var för mycket begärt. Men så blev ljudet jävligt bra också. Sedan bar jag den över halva världen i handbagaget. Från Zanzibars pyttelilla flygfält, till Kenya och Nairobi, till Amsterdam och via London och sedan hem. Det var det värt.

Kalimban är från Uganda, och låter lite sisådär. Men Jens Lekman lyckas ju! Och det är sannerligen det finaste hantverket jag sett! Fungerar så att man plinkar lite på de där metallpinnarna.

sleepyhead

Tar en paus i pluggandet och tipsar om Passion Pit som släpper nya skivan i övermorgon. Chunk Of Change. Det bloggas ju flitigt om dom och det av en orsak. Så lyssna på Lokko och smit in här.

Recension: Skeletal Lamping - Of Montreal

Traditionellt sett brukar hösten bjuda på fina skivsläpp. I år är inget undantag. Of Montreal släpper uppföljaren till Hissing Fauna, Are You The Destroyer? (som kom tvåa på min lista över förra årets bästa skivor). Skivan heter Skeletal Lamping och släppet följs av en turné, som innefattar Sverige!!! För datum, kolla deras myspace.

Efter att ha lyssnat in mig i några dagar står det klart, Skeletal Lamping gör mig inte besviken någonstans trots förra årets finaste! Den är minst lika ambitiös, med alla sina musikaliska svängar som nästintill blir överväldigande, precis så som Of Montreal alltid är. Diskodängor blir till storslagna körer och pianoballader om kärlek (Touched Something's Hollow) blir till dansvänliga beats. Det är Flight Of the Conchords möter White Stripes och är precis så spretigt som vi älskar med Of Montreal! Måhända är det inte en lika "hittig" skiva som föregångaren var, men den har något väldigt ovanligt i att alla låtar är starka. Annars brukar det alltid finnas några låtar jag gillar mindre.
Det är också en sexigare skiva! Texterna anspelar hela tiden, även om Kevin Barnes aldrig kan bli vulgär med sin ändå rätt så oseriösa framtonig och det lite töntiga rappande som tar en tillbaka till fritidsgården där Patrik försökte sig på några snygga rhymes medan Koffe la beatsen. Ja ni förstår?... Och du som gillar att dansa kan inte låta bli att skaka rumpan till Skeletal Lampings heta afrikanska trumintron.
Och jag förstår inte hur de gör det! Hur de är alldeles för mycket och för generösa (skivan har hela 15 spår) och öser på enligt devisen more is more och ändå, ändå lämnar dig mig törstande efter mer! Jag måste sätta igång den en än gång, måste spela Wicked Wisdom en gång till för att den har det bästa introt, måste somna till Plastis Wafers och sen förundras över träffsäkra texterna "I'm so sick of sucking the dick of this cruel cruel city" (St. Exquisite's Confessions) och "You should call me some time, I won't answer, but at least I'll know you care" (Triphallus, To Punctuate!). Skeletal Lamping kommer bli hösten 2008's soundtrack. Det är jag övertygad om. Om inte du är det kan du lyssna på Id Engager och Nonpariel of Favor här.

Skeletal Lamping släpps om en dryg månad, den 7 oktober närmare bestämt.

I went to the concert and I fought through the crowd, Guess I got too excited when I thought you were around

Jag vill ju vara den som börjar sjunga med i musiken på bussen hem. Tänk vad glada alla hade blivit liksom? Hur glad hade inte jag blivit om du hade börjat sjunga med i din musik när du satt bredvid mig? Förutsatt att du har bra musiksmak då, men bara nästan. Bara att du hade tagit ton hade gjort mig glad.

Själv är jag den som på sin höjd vickar på fötterna i takt med ipoden. Kanske mimar jag lite tills jag möter din blick i speglingen i fönstret.

Mimade idag gjorde jag till Strokes. Som ju faktiskt släpper nytt nästa år!

with your silent brand new sneakers

Meningen är att de ska ha storslagna scenshower med fokus på performance art och visuell konst. Texterna är jättepolitiska och det är ett litet kollektiv av arty människor med starka åsikter som står bakom. Det får hemskt gärna vara radikalt, som ett slag på käften på allt vad kommersiellt heter.
Fast oftast blir det ju faktiskt bara jävligt bra musik!

Som i fallet med Hirsute. JD Samson från feministbandet Le Tigre har slagit ihop sig med ett antal vänner, däribland Emily Roydson som är känd i konst- och feministsammanhang. Nu skapar de musiken ovan, lyssna här!

23

Min dator är trasig. Sönder. Otillgänglig! Och ja, så mycket värre kan det inte bli, eller hur? Jag mår bra men det dröjer nog tills jag kommit över det här... Kanske till imorgon i alla fall. Fan!

Tijuana

Om man blandar traditionell mexikansk musik, Norteño, med elektronisk musik och techno, får man Nortec. Soundtracket till moderna Mexiko, som det heter. Tijuana blev säte för den nya kulturformen som speglas av den spända situationen i gränsstaden där tusentals människor varje år försöker ta sig över till den amerikanska sidan.

I början av november kommer Nortec Collective till Sverige. Med sig har de en mariachiorkester som är en traditionell mexikansk orkester, på 15 man för att skapa ett storslaget möte mellan det traditionella och dagens elektroniska musik.

Ett av nutidens mest spännande musikprojekt alltså. Här hittar du turnédatum och några av deras låtar.

kalaset

Göteborgskalaset, eller Kulturkalaset, pågår just nu här hemma. Falafel och tonårsfylla i alla ära men nu ska vi vara kulturella också! Och det har jag sannerligen varit! Igår blev det Världskulturmuséet då wayoutwestare kommer in gratis med bandet kvar. Det var väldigt folktomt och tyvärr ganska tråkigt. (Vill ni ha världens bästa museum ska ni besöka Centre Pompidou i Paris!). I alla fall, sedan drog vi ett gäng och såg några band och idag blir det Tingsek på Kungstorget.

Så skit i att dra klyschan med att det var bättre förr, och att kalaset blivit för pretentiöst. Ta med några vänner och testa tunnbrödsrullen på Kungstorget. Och så missar ni inte avslutningen imorgon med Kultiration och Atmosphere!!!

Lucid Dreams

På Way Out West körde Franz Ferdinand några nya låtar, två om jag minns rätt? Hur som helst lät det riktigt hoppfullt för alla oss som längtar efter den ännu odöpta skivan. Och som många redan uppmärksammat har bandet nu lagt ut en låt från nya skivan på sin hemsida. Den är bra, så lyssna här eller ladda ner på närmsta mp3-blogg.

lp.

Jag samlar på lp-skivor och klär väggarna med dem. I onsdags, då vädret aldrig tycktes kunna bestämma sig och kulturkalasets program var för tråkigt gjorde vi majorna och jag fyndade dessa 4 fina "tavlor" för 120 kronor.

1.Beach Boys-skivan påminner om glasmosaik. Ni vet den som sitter på kyrkfönster. Inte så värst bra låtar på men för 35 kr orkade jag inte vara kräsen.
2. Marthas Vineyard, 35 kr. Låter lite som Susanne Vega. Inget som jag kommer lyssna på så mycket, men den har ett jävligt fint omslag. Tycker ni inte det?
3. Familjen Barbapapa för 25 kr. Kolla den rosa som är ett piano!!
4. Supertramp- Crisis? What Crisis? 25 kr. Bra musik, och tidernas härligaste omslag. Underbart!

elephant love.

Finast just nu är lite etiopisk jazz i form av Mulatu Astatke. Lyssna på Yekerme Sew och Yekatit.

All human beings are also dream beings. Dreaming ties all mankind together.

Bild: Lånad av Ragnhild

Anand Wilder var grym tillsammans med bandet Yeasayer under spelningen på Way Out West. Hans soloprojekt låter inte alls likt, men det är riktigt riktigt bra! Speciellt Coal Into Diamonds. I år kommer debutplattan. Jag låter honom sälja sig själv:
"This is that soft rock I always wanted to make. Songs you can get your teeth cleaned to and shit."

vad gör man sen när alla städer är besökta?

Bor man i Göteborg ser man dom lite varstans lite då och då. En liten affisch som visar att de snart ska spela igen. Jag har aldrig sett dom live. Men de är lite som ett doftljus i sensommarregnet. Funkar nog bäst att njuta av hemma.
Vaniljdoft. Ganska ordinärt men högst seriöst och väldigt vackert!

Bonne Idée Lyssna här

Way Out West 7-9 AUG 2008 forts.

Lördagen:
Joan as Police Woman är inte min kopp te så vi lade ut alltid denna ponchon som filt och la oss i solen och såg José Gonzalez få oss att glömma ömmande fötter från dagen innan. Just där och då var stundtals lite småtråkiga José det bästa som kunde spela. Stilla, med medveten enkelhet fyller han Slottskogen respektlöst. Tack som fan, som han sa.

Sedan hade jag sett fram emot en arg Kelis med burrigt stort hår som skrek ut sitt hat, men det blev det inget av. Googla och se hur hon klädd av någon sorts ambivalens mellan societets-dharma&greg gregs mamma och ghettobling intog Azalea. Det var inte det jag förväntat mig, så vi gick bort mot Linnétältet och där inne i mörkret spelade The Bug. Jamaicansk Dancehall som tog de få i tältet med storm. Vi dansade och dansade och sångerskan med kroppsstrumpa av Jamaicas flagga dansade med mer attityd än jag trodde Kelis kunde utbringa.

Under Caesars hamnade jag längst fram och Oskar dök upp vid min sida. Det var kul, men de tog inte vara på tillfället att få spela på en av Sveriges största festivaler. Jag vet inte vad det var. Men jag hade väntat mig något mer? Caesars låtar är sommar, men detta var lika soligt som SMHIs prognos för Göteborg innan helgen. Eller nåt.

Annars var det kul att se Frida Hyvönen sitta vid pianot med sin leopardkappa. Jag grämer mig att jag missade Fleet Foxes. Men Håkan Hellström med Ingrid var mer än okej. Kärleken var överaskande stor och man står frågande om den aldrig kommer att ta slut? Hur kan det bli så stort och överväldigande varenda gång?

Flaming Lips hade scenshowen. Jag hade gett mycket för att vara en av de där teletubbiesarna som hoppade runt på scenen med stora ballonger. Såg du inte Wayne Coyne fullständigt ta över Azalea med sin lilla videokamera fäst vid mikrofonstativet så att hans ansikte blev förstorat i groteska propotioner på scenens storbildsskärmar missade du något!

Men störst på lördagen var ändå N*E*R*D. Än mer än en teletubbies på Azalea hade jag gett för att komma upp och dansa med Pharrel på Flamingo likt de tjejer som bjöds upp på scenen. Jag tror alla blev avundsjuka. För det var en helvetes stor konsert med sjukt bra stämning! Vi skrek "I wanna fuck tonight!" och hela slottskogen förenades till sista låten där Seven nation army-riffet snyggt vävdes in. Att publiken sedan vägrade att gå säger väl något om hur stort det faktiskt var.

Tanken var att Neil Young skulle ge festivalen ett värdigt slut, vilket han i och för sig gjorde. Men jag såg bara början och slutet, Lykke Li lockade mer i tältet där hon bjöd på en okladerlig konsert. Men som sagt, Neil Youngs sista två låtar på vägen till utgången var ett bra slut på ännu en bra festival. Ännu ett bra Way Out West.

Way Out West 7-9 AUG 2008

Efter förra året var mina förhoppningar skyhöga. Och visst fan uppfylldes de!

Köerna var långa utanför Storan där förväntansfulla från landets alla städer stod och pratade klubb. (Att wow är ett kalas för oss Göteborgare glömde vi redan förra året när Pelle från The Hives tog upp det. Är det festivalens ändå lite utmärkande indieprägel som inte lockar hårdrocksgöteborg med omnejd? Är resten av Sverige mer indie? Och på tal om köerna, verkade de ju vara ett stående dilemma festivalen igenom...).

Fredagen:
Det började bra med Devonte Hynes solodebut Lightspeed Champion som klev in i pälsmössa och med orden: vi ska spela en ny låt för er, gav oss soundtracket till Star Wars. Det blev ganska så mäktigt i Linnétältet och jag var inte den enda som drog på läpparna. För övrigt var det många fina och överaskande covers på årers wow. Looptroop Rockers svettiga spelning översteg förväntningarna när Promoe började sjunga verser ur Nationalteaterns Barn av vår tid och jag tror det var National som körde Cyndi Laupers Time after time. Sistnämnda var i och för sig bara mest överaskande. Inte så bra kanske.

Bra var inte heller Christian fucking Kjellvander som spräckte hål på vår festivalbubbla med sin tråkiga j*vla musik. Fan.

Däremot dansade jag ordentligt till Kenyanska Kenge Kenge och fick gåshud av längtan till Afrika. Det sved lite när jag övergav det härliga bandet för Iron & Wine som bara var för tråkigt. Mando Diao var nästan oförskämt dåligt samspelta så vi vilade i telias strandstolar och diskuterade dagens spelschema. Den stora frågan var The Sonics eller Looptroop Rockers? (Usch alltså, schemat kunde varit lite luftigare. En extra dag nästa år?) Som ni läste förut blev det Looptroop. Mycket bra!

Sen till det stora. Det största. FRANZ FERDINAND. Jag minns i London för många år sedan när HMV hade extrapris om man köpte två skivor. För några pund fick jag pinsamt dåliga X&Y men också finfina You Could Have It So Much Better. Och konstigt nog blev Franz Ferdinand något av gudarna från glasgow. De som kunde komma undan med indielooken utan att se töntiga ut och som gjorde bästa britpopen. Plötsligt hade jag också lust att läsa konst och bo i Glasgow. Hur som helst stod vi längst fram likt man ska med sina tonårsidoler och sjöng med i varenda låt. Och, likt man ska säga, rodnande, om sina tonårsidoler, fick jag ögonkontakt med mr Kapranos. Jag hade fnittrat lite, om det inte vore för att det att det hade varit att gå över gränsen. Anyway, Outsider och This Fire var väl bäst.

Efter den totala urladdningen såg vi Sonic Youth. Regnet höljde ner i några minuter och min snygga festivaloutfit (trendkänsligheten bland publiken var väldigt... stadsfestival!) doldes av Claes Ohlssons regnponcho för 19 kronor. Kvar från emmaboda. Som tur var, var ändå detta det enda regn som föll över Slottskogen i princip. Hur gubben på GP fick för sig att SMHI fick rätt med sin klass 2 varning och 100 mm regn i sin krönika på lördagsmorgonen vet jag inte, antagligen satt han under tak backstage och trodde att han skattade sig lycklig. Leran däremot, var oövervinnlig.

The National var en trevlig spelning och Grinderman var väldigt, väldigt gubbigt. No Pussy Blues ÄR inte bra, ÄVEN om det är Nick Cave.

Sedan skippade vi Sigur Rós tråkiga spelning och gick bort till Linnétältet där saker hände. Äntligen fick jag se Yeasayer. Och det var precis så bra att jag såhär tätt efter vågar svära på att det var top3-spelning på fredagens wow, att All Hour Cymbals skulle varit förra årets bästa skiva, debut och att sångaren faktiskt var ganska så snygg! Synd, alla. Att ni istället såg Sigur Rós besvika er.

Sedan kom det. Farvälet av Broder Daniel. Och det kunde inte göras på något annat sätt. Ett perfekt avslut där minnet av Anders Göthberg hedrades smakfullt. Ingen dramatik, inget material för journalister kåta på storslagna löpsedlar dagen efter. Utan bara en rad finfina sånger, framförda med respekt liksom.

luo

Jag laddar upp inför Way Out West. Efter förra året kan jag inte annat än att tro att det kommer bli så himla bra! Så nu har jag hela dagen lyssnat på Neil Young och Iron & Wine. Så bra det kommer att bli. Så bra! Vilka band ser ni mest fram emot?

störd&fin

Emmabodafestivalen var bäst! Åhdu för fan vad fint vi hade det. Nu är jag trött och hängig och ska sova ända tills way out west. Kanske jag laddar upp lite bilder med. Var ni där?

I wanna dance

Dagens låt: Anna - Je T'aime Mon Amour

every song I ever wrote was written for you

Ibland hör man likheter med Beirut, och man kommer plötsligt att tänka på varför Basia Bulat spelades så ofta förra sommaren. Om du gillade de båda kanske albumaktuella Micah P. Hinson faller dig i smaken. Micah P. Hinson and the red empire orchestra släpps imorgon, och (den relativt välförtjänta) hypen kring hans nya skiva är ytterligare ett bevis på indiefolktrenden man ser just nu. Hör hela albumet här, eller på myspace.

bamako.

Det är nästan skamligt vilken fin utsikt jag har nu. Ser vågorna rulla in mot stranden och solen gå ner bakom klipporna i bohuslän. Det ser nog ganska komiskt ut när halva familjen sitter med varsin laptop mitt emot varandra och surfar. Lyssnar på Foliba med Super rail band gör vi också, från world music network west african selection the rough guide to west african music. Långt namn men fina grejer! Vad gör ni en fredagkväll som denna?

är att från samma säng lyssna till samma regn

M83 i all ära men ibland är det faktiskt bara finast i hela världen att lyssna på regnet. Precis som håkan sjunger.

Annars har jag glömt att nämna att jag tydligen finns att prenumerera på hos bloggkoll.com som typ är världens bästa grej, likaså mobilt bredband så att jag kan blogga lite varstans bara inspirationen kommer tillbaka. Dessutom finns jag både på bloggtoppen och bloggportalen. Kan vara bra att veta.

.

det var året då jag hade min första spelning, i något som mest liknade en sliten gympasal där vi spelade Linneas låtar som doftade revolution och typ alla låtar blev fel fastän det inte gjorde så mycket. det var också året då jag avsevärt påverkad av gulafebernvaccin stod längst upp på hvitfeldtskas tak i regnet och fick hålla hårt i lisas hand för att inte ramla ner i den hårda vinden. vi hittade en stjärnkikare som man kunde fälla upp ur golvet, och så stod vi där och spionerade på lägenheterna i vasa. det var året då jag spenderade de bästa veckorna i mitt liv i Afrika, Tanzania och Zanzibar. Det var året då jag gjorde det smarta draget att börja lära mig spela dragspel, men jag tog väl inte enbart bra beslut och tackade nej till ett år i London. i slutändan var väl det bra kanske men tröstade mig med att tacka ja när bror min bad mig hänga med på tågluff dagen efter och vi sjöng doktor kosmos på tunnelbanan i paris och såg em på små pubar och gick runt i ett soligt prag. och blåvitt tog sm-guld och manu chao spelade i ett svettigt slottskogen och till allas lycka blev satc en film! typ. Det var året, men imorgon är jag ett år äldre och ett år klokare. Vart jag vill komma är att imorgon, den 4 juli, fyller jag år. och visserligen kanske jag inte spenderar det kommande året i London men å andra sidan får jag istället tillbringa det med mina fina, fina vänner.

PS: Ni som bor i Stockholm ska gå på det här hoppas jag?

Management

Dagens låt: Kids - MGMT

Att ligga i solen hela dagen med Ipoden och nya Nöjesguiden funkar rätt bra. Även om Roskilde, Ben Goldwasser och Andrew Van Wyngarden live inte varit helt fel det heller...

art less pollution

Det här är något jag bara måste skriva om. Jag läste om det häromdagen i senaste numret av Re:public Service och jag förundrades över det jag såg. Den där viljan att förändra som bor hos människor har alltid fått mig att bli imponerad. Om det någon gång skulle vara på gränsen till pretentiöst så skiter jag i det för alternativet hade varit så... förödande! Jag vill också göra skillnad, genom kultur eller som här konst. Jag blir hänförd av de som använder sin kreativitet till något mer. Så därför tänker jag skriva om det här, för att jag tycker att det är otroligt viktigt att sånt här syns och uppmärksammans. Kulturfenomen som faktiskt spelar roll!


Nere i en tunnel i São Paolo, Brazilien gör Alexandre Orion, eller Ossário som han kallar sig, en stilla protest mot miljöförstöringen. Som en annorlunda form av graffiti. Istället för att måla med sprayburkar har han små, vita tygdukar med sig som han använder för att torka bort de svarta lager av smuts som fastnat på tunnelns väggar. Med händerna gnuggar han fram metallglansen på väggarna och bildar massvis med döskallar, en efter en. I över tio år. För att visa hur allvarligt problemet med miljöförstöringen faktiskt är. Projektet får namnet Art Less Pollution.


Och visst får den verkan. Polisen kommer dit. Vet inte riktigt vad de ska göra. De kan ju inte arrestera honom då det inte kan vara olagligt att tvätta bort smuts från en tunnel? Så de står och kollar lite. Nästa dag är kommunen där med vatten och tvättar bort konstverket. Och så fortsätter det. Så visst, även om det är tråkigt att Alexandre Orions konstverk inte finns att beskåda så värst länge, så får han ju ändå det han vill. Tunnlarna blir rena och staden kan inte blunda för den växande miljöförstöringen. Fantastiskt tycker jag.

Ossários hemsida, där du kan se videon när Alexandre är nere i tunneln och tvättar (rekomenderas), kolla bilder och läsa ett intressant reportage om projektet.
Re:public Service finns att köpa på bl a Pressbyrån.

festival.

Linnea bad om Emmabodatips. Varsågod Linnea!

Det är mycket elektronika i år:

• Elenette gör glad synthpop och lär bli sommarens soundtrack. På svenska, med fyndiga texter.
• Ladytron är Liverpoolbaserade elektronikabandet som bl a hade jättehitten "Seventeen" för några år sedan. Aktuella med ny skiva.
  
• Stereo Total- Fransk-tysk duo med söt elektropop som numera tillhöra klassikerna.
  
• Detektivbyrån- Påminner mycket(!) om Yann Tiersens soundtrack till Amelie från Montmartre. Så du vet vad som väntar.
  

Gillar du däremot svensk reggae/ska sa du absolut se:

• Kapten Röd, som nog kan bli hur bra som helst live. Jag är där i alla fall.
  
• Kultiration brukar vara favoriter.
• Hoffmaestro & Chraa

Om jag var dig skulle jag heller inte missa:

• Boys Noize och deras fina remixer.
• Soko- Skådespelerskan Stéphanie Sokolinski från Paris gör söta popvisor. Håll koll på henne! Det ryktas dessutom att en fullängdare kommer snart.
• Elf Power är kanske ett av de mest intressanta bokningarna på festivalen. Påminner både om Annika Norlin, The Shins och Peter, Bjorn & John.
  
• Division Of Laura Lee är ett svenska indiepunkband som fått mycket fin kritik. Med all rätt!
• First Aid Kit- Fortfarande lika mysiga och sjunger lite som regina spektor. Dessutom är de bara 15 och 17 år. Bara en sån sak liksom!
• Masshysteri, punkrock från Umeå.
  
• Kalle J som tydligen ska vara väldigt bra live.
  

Är det många av er som ska till Emmaboda i år? Jag måste säga att de verkligen lyckats med sina bokningar i år! Jag kommer dansa till Justice och Familjen, lyssna på Laaksosångarens självbetitlade soloprojekt Markus Krunegård och hans nya skiva, se Niccokick och höra Hästpojken utan Pop-Lars. Jag ska njuta av Kristian Anttilas nya låtar och förhoppningsvis hinna se både Miss Li, BTVATD, Those Dancing Days och Almedal. Joel Alme är en förhandsfavorit och Navid Modiri är alltid bra på scen, här med Cobra Charlie. Slagsmålsklubben lär ju bli rätt så bäst också. Zeigeist snygga scenshow lär vara värd att se. Snygga landsmannen Erlend Øye uppträder med Whitest Boy Alive och det tänker jag inte missa för allt i världen. Men framför allt så kommer jag få se Doktor Kosmos en gång för alla (även om nya skivan var en besvikelse) och tanken på det får mig att bli alldeles knäsvag! Hoppas vi ses där!

every beat of your drum is wasted

MUSIC BY THE EMBASSY / STATE'08
ARTWORK BY CARL HAMMOUD / WHATEVER YOU DESTROY... (Watercolour, 20x25 cm)

Producerad av Dan Lissvik (från Studio), The Embassy är tillbaka! Och musiken är allt annat än likgiltig, vardaglig och anonym, som de själva beskriver den. Oavsett vad de själva vill, är den väldigt uttrycksfull. Och bra.
Lyssna här!

Recension: The Magnetic Fields Lorensbergsteatern 28 juni 2008

När indiekidsen växer upp
Ingen var där för tidigt, desperat köandes för att få de bästa platserna. Istället stod alla vid trappan utanför tio minuter innan och kindpussade vänners vänner. De satt i baren och drack vin. De var subtilt uppklädda och hade det där man kallar stil. Allihopa. De hyssjade när någon viskade under konserten. De ursäktade sig när de gick förbi. De höll för mobildisplayen för att den inte skulle lysa upp den mörka lokalen för mycket under konserten och de klappade på de rätta ställen. De skrattade pliktskyldigt till pianistens värdelösa skämt. Och efteråt gav de eminenta analyser av konserten, på väg ut i natten till någon indieklubb. Popoffren lyste med sin frånvaro (jag var med största säkerhet yngst där) och likt lokalen så var det en väldig… klass, på konserten. Publiken var indiekidsen som växt upp. Poppare som blivit vuxna. De var lite mer moget än de flesta popkonserter brukar vara. Likt själva konserten överlag.

För Stephin Merritt, Sam Davol, John Woo, Claudia Gonson och medverkande Shirley Simms gjorde en konsert likt något jag aldrig sett förut. Det var dödstyst i salen, som jag sa tidigare var det kolsvart och alla satt stilla på sina platser och lyssnade. På scen satt de fem, alla som lika gärna kunde ha varit din biologilärare. Claudia drog ständigt upp sina stretchjeans och drog ner den urtvättade bomullstoppen från att visa naveln. Stephin höll för öronen så fort publiken klappade, han hade ont eller vad det var. Jag vet inte om man ska ta det som en förolämpning att de ansträngde sig så lite. Helt på rutin liksom. De var för bekväma helt enkelt, Claudias smutsiga gympaskor som exempel. Gitarristen Woo satt och kollade ner i marken och påminde mest om killen som häromdagen inte vågade se mig i ögonen när han frågade om mitt nummer. Skrattet satte sig i halsen när Claudia än en gång drog onödiga skämt, sådär typiskt amerikanskt. Innan pausen var musiken minst lika beige som Merrit själv, som mest såg ut att vilja försvinna under sin väl neddragna keps. Men hur respektlöst jag än tycker att det är att anstränga sig så lite, när vi för två betalade över 600 kronor tillsammans, så accepterar jag ändå, och inte minst respekterar att detta är deras grej.

Magnetic Fields var bra live. De var lite väl lugna för min smak kanske. Men när de spelade I Thought You Were My Boyfriend, Too Drunk to Dream, Xavier Says och Papa Was A Rodeo applåderade alla lite extra. Men jag märkte att resten av publiken växt upp med Magnetic Fields och nostalgiskt önskade låtarna från deras tidiga EPs, medan jag njöt bäst av att höra nya skivan live. Konserten var slut vid tolvsnåret och jag och mitt fina sällskap Kirsten begav oss hem. Jag var mer besviken än henne, men så hade jag nog högre förväntningar också. Men jag gillar hennes mentalitet: Jag tänker alltid innan en konsert att det är mitt favoritband jag ska se, det blir så mycket roligare då! Norrmännen vet sannerligen hur man ska bli pepp till en spelning. Att det dock var värt pengarna var vi rörande överens om, om inte annat för upplevelsen! Jag hade inte velat vara utan den.

28 juni

Ikväll är det Magnetic Fields på Lorensbergsteatern. Hoppas vi ses där!

Labrador Summer Sampler

Vi har en fin höst framför oss då Labrador har många bra skivsläpp på gång. Radio Dept.s efterlängtade skiva kommer såväl som Suburban Kids With Biblical Names. Tills dess släpper Labrador en skiva med somriga låtar, både gamla och nya med bland andra [Ingenting], Club 8 och Irene. Labrador hälsar att du kan ladda ner den gratis via Piratebay här. Håll till godo!

Track listing
1 [Ingenting] - Här Kommer Solen
2 The Sound of Arrows - Danger!
3 Sambassadeur - Final Say
4 Suburban Kids With Biblical Names - Funeral Face
5 Pelle Carlberg - I Love You, You Imbecile
6 Club 8 - You And Me
7 Johan Hedberg - Grammisgalan
8 The Radio Dept. - Freddie and the Trojan Horse
9 Sambassadeur - Subtle Changes
10 Tribeca - Her Breast Were Still Small
11 Chasing Dorotea - Dark Angel
12 The Mary Onettes - Explosions
13 The Legends - Darling
14 Leslies - Take A Look
15 Irene - By your side
16 Pelle Carlberg - Go to Hell, Miss Rydell
17 Club 8 - Jesus, Walk with Me (The Sound of Arrows remix)
18 Suburban Kids With Biblical Names - Trumpets and Violins
19 Acid House Kings - Start Anew
20 Irene - Little Lovin
21 The Radio Dept. - Pet Grief
22 Club 8 - Whatever you Want
23 Acid House Kings - This Heart Is A Stone
24 Loveninjas - Little Black Friends
25 [Ingenting] - Släpp In Solen
26 Caroline Soul - Been Turning (Into Something Bad)
27 Acid House Kings - Sunday Morning
28 Johan Hedberg - Var Dig Själv
29 The Legends - Make It All Right
30 The Sound of Arrows - Danger! (Ice cream shout)

affirmative

Ikväll är det dags för the robo-boogie igen. Höjdpunkten i veckan! Grädden på moset! Jag skäms inte nånstans för att tacka nej till allt en fredagkväll för att sitta i soffan med en filt och kolla på Flight of the Conchords. Det är precis så bra som alla säger att den ska vara. Dessutom är ju Bret ganska så snygg.



Och vi naturare står inte ALLTID och klockar våra tider på Rubiks kub, ibland händer det att vi rappar det binära talsystemet också! Ganska ofta faktiskt...

SVT2 21:30

klicka.

Freddie & the Trojan Horse

Ja det är den som snurrar flitigast i ipoden min!

Bild okänd