"a new EP, presumably to be named #4, due to be released in November/December 2008 and a new album which should be out in the spring of 2009"
står det hos Labrador. För er som längtar ligger en ny låt uppe, God Save Roger Nichols uppe på deras myspace. För vidare information kan ni kolla deras nya blogg som ni hittar här!
Glömde ju att säga att skådespelaren Jason Schwartzman i filmen nedan även gör musik. Riktigt fin sådan, under namnet Coconut Records.
Jag dricker te och drömmer om tågresor till Indien. Har ni inte sett filmen så har ni verkligen missat något.
Idag är en lite jobbig dag. Och jag varken hinner eller orkar att ta itu med det... Men det löser väl sig.
Förresten kanske någon av er kan hjälpa mig med en sak. Såg häromdagen att min myspace-profilsida är angiven som privat! Det är den verkligen inte tänkt att vara. Och oavsett hur mycket jag ändrar inställningarna händer inget. Dessutom ser ju bloggen lite konstig ut? Visst gör den? Åh vad trött jag blir.
WOW 2008. Hur fan tänkte jag när jag valde Håkan istället för Fleet Foxes? Jag visste ju att Håkan skulle spela på Liseberg i höst, i vanlig ordning. Brorsan letade sig dock bort mot Linnétältet. Fina, kloka bror min. Skit också. Jag lär ju ångra det hela hösten...
Trumma, kalimba, maraccas och kjoltyg köpt i Afrika.
Jag minns inte vad han hette, han som sålde mig trumman. Men övertala en kunde han. Gav mig en liten trumkurs och spände åt skinnet på Goman (trumma på Swahili) så att svetten rann. Jag blev generad för att jag tyckte att det var för mycket begärt. Men så blev ljudet jävligt bra också. Sedan bar jag den över halva världen i handbagaget. Från Zanzibars pyttelilla flygfält, till Kenya och Nairobi, till Amsterdam och via London och sedan hem. Det var det värt.
Kalimban är från Uganda, och låter lite sisådär. Men Jens Lekman lyckas ju! Och det är sannerligen det finaste hantverket jag sett! Fungerar så att man plinkar lite på de där metallpinnarna.
Traditionellt sett brukar hösten bjuda på fina skivsläpp. I år är inget undantag. Of Montreal släpper uppföljaren till Hissing Fauna, Are You The Destroyer? (som kom tvåa på min lista över förra årets bästa skivor). Skivan heter Skeletal Lamping och släppet följs av en turné, som innefattar Sverige!!! För datum, kolla deras myspace.
Efter att ha lyssnat in mig i några dagar står det klart, Skeletal Lamping gör mig inte besviken någonstans trots förra årets finaste! Den är minst lika ambitiös, med alla sina musikaliska svängar som nästintill blir överväldigande, precis så som Of Montreal alltid är. Diskodängor blir till storslagna körer och pianoballader om kärlek (Touched Something's Hollow) blir till dansvänliga beats. Det är Flight Of the Conchords möter White Stripes och är precis så spretigt som vi älskar med Of Montreal! Måhända är det inte en lika "hittig" skiva som föregångaren var, men den har något väldigt ovanligt i att alla låtar är starka. Annars brukar det alltid finnas några låtar jag gillar mindre.
Det är också en sexigare skiva! Texterna anspelar hela tiden, även om Kevin Barnes aldrig kan bli vulgär med sin ändå rätt så oseriösa framtonig och det lite töntiga rappande som tar en tillbaka till fritidsgården där Patrik försökte sig på några snygga rhymes medan Koffe la beatsen. Ja ni förstår?... Och du som gillar att dansa kan inte låta bli att skaka rumpan till Skeletal Lampings heta afrikanska trumintron.
Och jag förstår inte hur de gör det! Hur de är alldeles för mycket och för generösa (skivan har hela 15 spår) och öser på enligt devisen more is more och ändå, ändå lämnar dig mig törstande efter mer! Jag måste sätta igång den en än gång, måste spela Wicked Wisdom en gång till för att den har det bästa introt, måste somna till Plastis Wafers och sen förundras över träffsäkra texterna "I'm so sick of sucking the dick of this cruel cruel city" (St. Exquisite's Confessions) och "You should call me some time, I won't answer, but at least I'll know you care" (Triphallus, To Punctuate!). Skeletal Lamping kommer bli hösten 2008's soundtrack. Det är jag övertygad om. Om inte du är det kan du lyssna på Id Engager och Nonpariel of Favor här.
Skeletal Lamping släpps om en dryg månad, den 7 oktober närmare bestämt.
Jag vill ju vara den som börjar sjunga med i musiken på bussen hem. Tänk vad glada alla hade blivit liksom? Hur glad hade inte jag blivit om du hade börjat sjunga med i din musik när du satt bredvid mig? Förutsatt att du har bra musiksmak då, men bara nästan. Bara att du hade tagit ton hade gjort mig glad.
Själv är jag den som på sin höjd vickar på fötterna i takt med ipoden. Kanske mimar jag lite tills jag möter din blick i speglingen i fönstret.
Mimade idag gjorde jag till Strokes. Som ju faktiskt släpper nytt nästa år!
Bild: Lånad av Ragnhild
Efter förra året var mina förhoppningar skyhöga. Och visst fan uppfylldes de!
Jag laddar upp inför Way Out West. Efter förra året kan jag inte annat än att tro att det kommer bli så himla bra! Så nu har jag hela dagen lyssnat på Neil Young och Iron & Wine. Så bra det kommer att bli. Så bra! Vilka band ser ni mest fram emot?
Dagens låt: Kids - MGMT
Det här är något jag bara måste skriva om. Jag läste om det häromdagen i senaste numret av Re:public Service och jag förundrades över det jag såg. Den där viljan att förändra som bor hos människor har alltid fått mig att bli imponerad. Om det någon gång skulle vara på gränsen till pretentiöst så skiter jag i det för alternativet hade varit så... förödande! Jag vill också göra skillnad, genom kultur eller som här konst. Jag blir hänförd av de som använder sin kreativitet till något mer. Så därför tänker jag skriva om det här, för att jag tycker att det är otroligt viktigt att sånt här syns och uppmärksammans. Kulturfenomen som faktiskt spelar roll!
Nere i en tunnel i São Paolo, Brazilien gör Alexandre Orion, eller Ossário som han kallar sig, en stilla protest mot miljöförstöringen. Som en annorlunda form av graffiti. Istället för att måla med sprayburkar har han små, vita tygdukar med sig som han använder för att torka bort de svarta lager av smuts som fastnat på tunnelns väggar. Med händerna gnuggar han fram metallglansen på väggarna och bildar massvis med döskallar, en efter en. I över tio år. För att visa hur allvarligt problemet med miljöförstöringen faktiskt är. Projektet får namnet Art Less Pollution.
Och visst får den verkan. Polisen kommer dit. Vet inte riktigt vad de ska göra. De kan ju inte arrestera honom då det inte kan vara olagligt att tvätta bort smuts från en tunnel? Så de står och kollar lite. Nästa dag är kommunen där med vatten och tvättar bort konstverket. Och så fortsätter det. Så visst, även om det är tråkigt att Alexandre Orions konstverk inte finns att beskåda så värst länge, så får han ju ändå det han vill. Tunnlarna blir rena och staden kan inte blunda för den växande miljöförstöringen. Fantastiskt tycker jag.
När indiekidsen växer upp
Ingen var där för tidigt, desperat köandes för att få de bästa platserna. Istället stod alla vid trappan utanför tio minuter innan och kindpussade vänners vänner. De satt i baren och drack vin. De var subtilt uppklädda och hade det där man kallar stil. Allihopa. De hyssjade när någon viskade under konserten. De ursäktade sig när de gick förbi. De höll för mobildisplayen för att den inte skulle lysa upp den mörka lokalen för mycket under konserten och de klappade på de rätta ställen. De skrattade pliktskyldigt till pianistens värdelösa skämt. Och efteråt gav de eminenta analyser av konserten, på väg ut i natten till någon indieklubb. Popoffren lyste med sin frånvaro (jag var med största säkerhet yngst där) och likt lokalen så var det en väldig… klass, på konserten. Publiken var indiekidsen som växt upp. Poppare som blivit vuxna. De var lite mer moget än de flesta popkonserter brukar vara. Likt själva konserten överlag.
För Stephin Merritt, Sam Davol, John Woo, Claudia Gonson och medverkande Shirley Simms gjorde en konsert likt något jag aldrig sett förut. Det var dödstyst i salen, som jag sa tidigare var det kolsvart och alla satt stilla på sina platser och lyssnade. På scen satt de fem, alla som lika gärna kunde ha varit din biologilärare. Claudia drog ständigt upp sina stretchjeans och drog ner den urtvättade bomullstoppen från att visa naveln. Stephin höll för öronen så fort publiken klappade, han hade ont eller vad det var. Jag vet inte om man ska ta det som en förolämpning att de ansträngde sig så lite. Helt på rutin liksom. De var för bekväma helt enkelt, Claudias smutsiga gympaskor som exempel. Gitarristen Woo satt och kollade ner i marken och påminde mest om killen som häromdagen inte vågade se mig i ögonen när han frågade om mitt nummer. Skrattet satte sig i halsen när Claudia än en gång drog onödiga skämt, sådär typiskt amerikanskt. Innan pausen var musiken minst lika beige som Merrit själv, som mest såg ut att vilja försvinna under sin väl neddragna keps. Men hur respektlöst jag än tycker att det är att anstränga sig så lite, när vi för två betalade över 600 kronor tillsammans, så accepterar jag ändå, och inte minst respekterar att detta är deras grej.
Magnetic Fields var bra live. De var lite väl lugna för min smak kanske. Men när de spelade I Thought You Were My Boyfriend, Too Drunk to Dream, Xavier Says och Papa Was A Rodeo applåderade alla lite extra. Men jag märkte att resten av publiken växt upp med Magnetic Fields och nostalgiskt önskade låtarna från deras tidiga EPs, medan jag njöt bäst av att höra nya skivan live. Konserten var slut vid tolvsnåret och jag och mitt fina sällskap Kirsten begav oss hem. Jag var mer besviken än henne, men så hade jag nog högre förväntningar också. Men jag gillar hennes mentalitet: Jag tänker alltid innan en konsert att det är mitt favoritband jag ska se, det blir så mycket roligare då! Norrmännen vet sannerligen hur man ska bli pepp till en spelning. Att det dock var värt pengarna var vi rörande överens om, om inte annat för upplevelsen! Jag hade inte velat vara utan den.
Det är inte många som vet, att det är Kämpebron (mellan Västra och Norra Hamngatan) som är finaste platsen i Göteborg att se solnedgången på. Ut över vattnet. Himlen var alldeles rosa när jag satt på bussen hem häromdagen och åkte förbi. Lyssnade på I Never Said I Was Brave. Han är bra den där Joel Alme.
Jag drog till Tanzania och sen hade jag liksom ingen speciell lust att blogga längre, som ni uppenbarligen märkt. Nu har jag det igen, så vi får se vart det hela tar vägen! Jag ber om ursäkt för mitt plötsliga försvinnande sådär. Hoppas ni haft en fin helg och njutit av vårsolen! Välkomna tillbaka.
Inlägg
Alla kommentarer
