Jag fick ett mejl. Ett litet, försiktigt sådant med en liten upplysning om att jag borde kolla in avsändarens myspace.
Det är den forne hvitfeldtaren Leonard Kage och hans band som vill sprida sin musik. Som är någon slags pop/country/blues om han får säga det själv. Även om han helst inte talar om vad för slags musik de gör.
– Jag kan tycka att det är väldigt svårt att få distans till sina egna låtar när man har arbetat med dem ett tag. Därför blir det också ännu svårare att dela in sig i en genre.
Leonard pratar vidare om hur svårt det är att sätta ord på musik. Om att de visioner man har om hur det ska låta är för abstrakta för att få fram i en intervju som denna exempelvis. Det gör också att det blir svårt när man ska arbeta tillsammans med andra. Hittills är det Christian ”Kiwi” Berg, Henning Sernhede, Torkel Rönnblad, Linnea Eketrä, Johannes Mattson, Antonio Hallongren och Leonard själv, som alla gått i hvittans korridorer, som spelat tillsammans. Men han hoppas på att bandet kommer att figurera i lite olika konstellationer i framtiden. Och just det är han noga med att poängtera: Att de är väldigt öppna inför hur musiken ska låta. Om det så beror på vilka som spelar eller vad de spelar.
Det de spelar sen, Leonard tyckte ju som sagt att det var svårt att beskriva, men jag försöker. Det låter väldigt Göteborg. Den göteborgska mjukpopen som växer fram genom att otaliga gånger gått i den råa luften på gråa Andra Långgatan och sökt skydd för regnet inne på någon av alla skivbutiker och bläddrat bland dammiga, amerikanska referenser på vinyl så som Dylan. Men det är tydligen inte bara vi göteborgare som faller för det! I april släpps första fullängdaren på amerikanska skivbolaget Feels Like Home Records.
Jag avslutade med att fråga varför han började med musiken:
– Rädslan för att hitta sig själv om trettio år och inse att man inte har något som man brinner för. Sen skapar det väl en mening någonstans också.
Och Leonard, var inte så blygsam när du pratar om din musik. Den är faktiskt värd att både skrika och skryta lite om!
Detta är en artikel som även publiceras i Magasin Lyran. Vill du också synas, mejla mig på musikbloggen[at]hotmail.com
På västra Long Island ligger stadsdelen Brooklyn. En stadsdel i New York som på senare tid fått en musikscen att lita på. Jag vågar påstå att det till och med finns ett eget "Brooklyn-sound". Jag har valt ut några band som är utmärkande för Brooklyns indiescen. Nya, spännande band som antagligen dyker upp på nästa års festivaler. Är kanske indiescenen på väg att ta över efter en historia med rappare som M.I.A och Jay-Z? Håller ni med mig? Går det att hitta ett eget sound bland banden från Brooklyn?
För alla er som har svårt att vänta på Radio Depts kommande album “Clinging To A Scheme” och som inte upptäckt filipinernas bästa shoegazer-band än borde lyssna på Moscow Olympics. Drömsk pop från Lavender Recordings.
"a new EP, presumably to be named #4, due to be released in November/December 2008 and a new album which should be out in the spring of 2009"
står det hos Labrador. För er som längtar ligger en ny låt uppe, God Save Roger Nichols uppe på deras myspace. För vidare information kan ni kolla deras nya blogg som ni hittar här!
Glömde ju att säga att skådespelaren Jason Schwartzman i filmen nedan även gör musik. Riktigt fin sådan, under namnet Coconut Records.
Jag dricker te och drömmer om tågresor till Indien. Har ni inte sett filmen så har ni verkligen missat något.
Idag är en lite jobbig dag. Och jag varken hinner eller orkar att ta itu med det... Men det löser väl sig.
Förresten kanske någon av er kan hjälpa mig med en sak. Såg häromdagen att min myspace-profilsida är angiven som privat! Det är den verkligen inte tänkt att vara. Och oavsett hur mycket jag ändrar inställningarna händer inget. Dessutom ser ju bloggen lite konstig ut? Visst gör den? Åh vad trött jag blir.
WOW 2008. Hur fan tänkte jag när jag valde Håkan istället för Fleet Foxes? Jag visste ju att Håkan skulle spela på Liseberg i höst, i vanlig ordning. Brorsan letade sig dock bort mot Linnétältet. Fina, kloka bror min. Skit också. Jag lär ju ångra det hela hösten...
Trumma, kalimba, maraccas och kjoltyg köpt i Afrika.
Jag minns inte vad han hette, han som sålde mig trumman. Men övertala en kunde han. Gav mig en liten trumkurs och spände åt skinnet på Goman (trumma på Swahili) så att svetten rann. Jag blev generad för att jag tyckte att det var för mycket begärt. Men så blev ljudet jävligt bra också. Sedan bar jag den över halva världen i handbagaget. Från Zanzibars pyttelilla flygfält, till Kenya och Nairobi, till Amsterdam och via London och sedan hem. Det var det värt.
Kalimban är från Uganda, och låter lite sisådär. Men Jens Lekman lyckas ju! Och det är sannerligen det finaste hantverket jag sett! Fungerar så att man plinkar lite på de där metallpinnarna.
Traditionellt sett brukar hösten bjuda på fina skivsläpp. I år är inget undantag. Of Montreal släpper uppföljaren till Hissing Fauna, Are You The Destroyer? (som kom tvåa på min lista över förra årets bästa skivor). Skivan heter Skeletal Lamping och släppet följs av en turné, som innefattar Sverige!!! För datum, kolla deras myspace.
Efter att ha lyssnat in mig i några dagar står det klart, Skeletal Lamping gör mig inte besviken någonstans trots förra årets finaste! Den är minst lika ambitiös, med alla sina musikaliska svängar som nästintill blir överväldigande, precis så som Of Montreal alltid är. Diskodängor blir till storslagna körer och pianoballader om kärlek (Touched Something's Hollow) blir till dansvänliga beats. Det är Flight Of the Conchords möter White Stripes och är precis så spretigt som vi älskar med Of Montreal! Måhända är det inte en lika "hittig" skiva som föregångaren var, men den har något väldigt ovanligt i att alla låtar är starka. Annars brukar det alltid finnas några låtar jag gillar mindre.
Det är också en sexigare skiva! Texterna anspelar hela tiden, även om Kevin Barnes aldrig kan bli vulgär med sin ändå rätt så oseriösa framtonig och det lite töntiga rappande som tar en tillbaka till fritidsgården där Patrik försökte sig på några snygga rhymes medan Koffe la beatsen. Ja ni förstår?... Och du som gillar att dansa kan inte låta bli att skaka rumpan till Skeletal Lampings heta afrikanska trumintron.
Och jag förstår inte hur de gör det! Hur de är alldeles för mycket och för generösa (skivan har hela 15 spår) och öser på enligt devisen more is more och ändå, ändå lämnar dig mig törstande efter mer! Jag måste sätta igång den en än gång, måste spela Wicked Wisdom en gång till för att den har det bästa introt, måste somna till Plastis Wafers och sen förundras över träffsäkra texterna "I'm so sick of sucking the dick of this cruel cruel city" (St. Exquisite's Confessions) och "You should call me some time, I won't answer, but at least I'll know you care" (Triphallus, To Punctuate!). Skeletal Lamping kommer bli hösten 2008's soundtrack. Det är jag övertygad om. Om inte du är det kan du lyssna på Id Engager och Nonpariel of Favor här.
Skeletal Lamping släpps om en dryg månad, den 7 oktober närmare bestämt.
Jag vill ju vara den som börjar sjunga med i musiken på bussen hem. Tänk vad glada alla hade blivit liksom? Hur glad hade inte jag blivit om du hade börjat sjunga med i din musik när du satt bredvid mig? Förutsatt att du har bra musiksmak då, men bara nästan. Bara att du hade tagit ton hade gjort mig glad.
Själv är jag den som på sin höjd vickar på fötterna i takt med ipoden. Kanske mimar jag lite tills jag möter din blick i speglingen i fönstret.
Mimade idag gjorde jag till Strokes. Som ju faktiskt släpper nytt nästa år!
Inlägg
Alla kommentarer
