Way Out West

Det ligger något i luften. Något har hänt med staden. Förväntningarna var höga när kön ringlade utanför Storan där festivalarmbanden till Way Out West kunde hämtas ut. I den kvava värmen gick diskussionerna heta om vilka artister man inte kunde missa och huruvida Way Out West har ett av årets bästa bokningar. Själv känner jag pirret i magen. Imorgon får jag se Manu Chao på scen. Sen kan jag nog dö lycklig faktiskt.

Sahara Hotnights 8 augusti Liseberg

Det var en ganska sömnig konsert igår. På Stora Scenen på Liseberg stod Sahara Hotnights med höga midjor och svängde på för fullt. Lite för högt tempo för publiken kanske, som inte alls hängde med. Träffade bandet innan i logen eller vad man nu skulle kalla det, och de verkade peppade, men spelningen blev väldigt ljummen.

Nu är det ju så att jag inte är ett fan. Då kan det ju bli svårt att få ett högt betyg, men en hyfsat intressant konsert ska man kunna få ihop ändå. Om man ska vara sån hade de däremot stor chans att övertala mig, och leva upp till de gamla tiderna då tjejerna i Sahara var de coolaste i Sverige sett ur en liten tjejs ögon. Och visst fanns det stunder då det nästan var riktigt bra. Som i Quite A Feeling. Då var det nära att jag fick gåshud kan jag säga. Även i de andra äldre låtarna som Who Do You Dance For svängde det bra. Därför var det oförståeligt att de körde en cover istället för att exempelvis köra Drive Dead Slow och få upp stämningen ett steg.

Med andra ord var det en rätt tråkig konsert i ett sensommarfint Göteborg. Nya skivan What If Leaving Is a Loving Thing har dock sina stunder. Oavsett vad jag sagt tidigare. The Lonliest City Of All är fin, och Cheek To Cheek är en hit, och också den enda låten som fick publiken att vakna till lite. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är synd att de börjat spela mainstreampop istället för, kan ju diskuteras, men i alla fall lite hårdare de körde med tidigare. Om det var bandet eller publikens fel att det blev som det blev vet jag inte. Många var där i alla fall.

Förresten snackade jag elbasar med basisten Johanna Asplund. Hon tyckte att Fender och Gibson var bra. Dessutom bjuder jag på lite backstage-bilder höhö.

worldmusic

I förrgår spelade Tinariwen på Trädgårn i Göteborg. Tyvärr missade jag Mali-bandet eftersom jag själv hade spelning. Hoppas att ni tog er dit i alla fall! Tinariwen är ett av de "hetaste" banden just nu som spelar så kallad världsmusik. Bandets tredje album Aman Iman som släpptes i februari i år ligger bra till på min lista över årets bästa album.

Men nog om detta, jag tänkte istället tipsa om hur man får tag på bra världsmusik. Det kan vara svårt när man inte är så påläst då de flesta musikmedier inte skriver som mycket om denna genren. Även om det börjar bli bättre på det.

• Jag brukar alltid köpa på mig skivor när jag är utomlands. En fin souvenir för en ganska billig peng, och ofta får man några riktigt bra låtar. Titta framför allt i affärer till naturskyddsområden och liknande, där det är lätt att hitta skivor med lokala artister. Souveniraffärer i städerna är ofta ganska tomma på sånt här.

• Men om man inte reser så ofta då? Internetaffärer som CDON har idag ganska stort utbud på världsmusik. Jag brukar bara chansa på något som låter mysigt eller intressant, man har väldigt mycket att vinna på det. Satsa på samlingsskivor i början så får du lite variation och kanske någon favorit att köpa album av nästa gång. Affärer som Indiska och Indigo (för alla Göteborgare, ligger i Haga) säljer i bland just sånna här samlingsskivor. Även välsorterade skivaffärer kan ha en hylla för världsmusik (t. ex CD Centralen i Göteborg).

• Putumayo är annars ett säkert kort. Det är ett skivbolag som specialiserat sig på världsmusik och ger ut massa fina compilations med oförskämt snygga omslag! Perfekt att ge bort i present.

• Worldmusic.net ger också ut bra samlingar och har en bra sida för dig som vill veta allt om genren. Titta in och frossa i allt från afrikansk musik till latinamerikansk salsa!

• Och om ni besöker London, ta en sväng inom Vinyl Junkies i Soho. Mycket världsmusik på vinyl. Köpte snyggaste lp:n med Orchestra Baobab sist jag var där.

Lycka till! Och kom gärna med fler förslag i kommentarsfunktionen så att alla kan läsa:)

Shut up, I am dreaming

Sunset Rubdown bildades redan 2005 och har sedan dess hunnit släppa två album. Till hösten släpps ett tredje album: Random Spirit Lover och det kanadensiska bandet får en än gång visa upp grymt bra indierock blandat med skön elektronica. Lite som Erlend Öyes Whitest Boy Alive faktiskt. Nya albumet släpps på skivbolaget Jagjaguwar som skryter med band som Okkervil River!

Random Spirit Lover med Sunset Rubdown släpps den nionde oktober. Lyssna här så länge.

...

Har svårt att samla tankarna. Är i alla fall hemma igen efter en vecka med repande och spelande och mina annars härdade gitarrfingrar är såra efter timmars elbas-spelande. Himla kul hade vi. Massa kärlek till bandet!

Four songs by Arthur Russel

Den 20:e augusti släpps en EP på Rough Trade med covers på den amerikanska sångaren Arthur Russels låtar. Med på skivan finns två svenska låttolkare, nämligen Taken By Trees Victoria Bergsman och Jens Lekman (som har valt den underbara låten "A Little Lost"). Verity Susman från Elctrelane och Joel Gibb medverkar också. Samma dag som släppet kan ni höra allihopa framföra resultatet i Stockholm. Spännande!

Här kan ni läsa mer om projektet.

an ongoing dispute between two peoples

Dagens låt: We Heard the Fireworks- Fireflies

Förresten så har Klingan skaffat Palestina-sjal. Vad fint, då kan jag börja använda min igen!!! Lämnade den i garderoben sist det var trendigt.

?

Well I say there are still things worth fighting for

Dagens låt: French Disko- Stereolab

En gammal låt från skivan Refried Ectoplasm: Switched On, Vol 2 av det Londonbaserade bandet som till hösten släpper soundtrack till den franska filmen La Vie D'Artiste. Nytt album kommer annars i början på nästa år.

but the cherry trees are still in blossom

Satt och lyssnade igenom Architecture In Helsinkis nya album (som för örvigt släpps 13 augusti i Sverige men går att hitta på MySpace) och var allmänt glad efter att en vän dragit ut mig för att shoppa. Solen sken tänka sig, kassen blev full och Architecture In Helsinkis nya låtar är fina. Det var en bra dag helt enkelt, när klockan närmade sig halv elva och ljusen började släckas i grannskapets fönster.

Men så hittade jag det här. Det är nog något av det finaste jag läst på länge. Så nu sitter jag här och snörvlar igen, och inte fan är det för förkylningen jag drog på mig i Polen. Ord efter ord beskriver författaren till inlägget en blivande poplegend med sådan kärlek att jag får stora, svarta mascara-ränder på kinderna. Detta var fan det finaste...

Artikeln är en gammal intervju med Jens Lekman. Om hans uppväxt och om hur han limmade fast insekter på skivomslagen.

Men vad var det då som berörde mig? Jens Lekmans texter har alltid varit underbara och jag bestämde för länge sedan (i ett sånt där moment då man helt plötsligt tror sig förstå, ni vet förstå sig på livet och what it's all about) att när och om jag någonsin får en dotter, så ska hon heta Julie. Efter Jens Lekmans fruktansvärt vackra låt. Det är väl kanske att ta i, men har man väl bestämt sig så...

Jens Lekman växte upp i Hammarkullen. Tillsammans med Angered, Bergsjön och Kortedala är det enligt många Göteborgs svarta fläck. Hälften av stadens befolkning har nog ens aldrig besökt stadsdelen som i alla fall satte skräck i mina klasskompisar på högstadiet. Själv växte jag upp i en förort, med akademikerföräldrar som båda har bra betalt och som tillhör de övre klasserna. Jag och min bror har haft en trygg uppväxt, alltid kunnat få det vi velat ha (inte för att det på något sätt hänger ihop) och haft råd att se resa mycket och se världen. Orten jag växte upp i har väl aldrig haft ett skitbra rykte, men ser väl ut som de flesta andra kommuner i Sverige. Invandrarna är ganska många, precis som i Bergsjön och Hammarkullen. Det tenderar att bli så, när alla andra svenskar väljer bort det. Men i min familj har det aldrig varit så. Det kom därför inte som en chock när min bror valde att flytta till Bergsjön. För mammas och pappas arbetskompisar är sånt helt ofattbart. När man kan få en lägenhet i Vasastan finns det väl ingen mening med sådant trams, liksom. Jag minns när flyttlasset gick till den beryktade nordöstra förorten. Lägenheten var inte i det bästa skick, och alla tittade på en som om man var från en annan planet när man kom gående över gården, som var fylld med lekande barn. Jag önskar jag kunde språket, så jag kunde pratat med de gamla männen som satt i de solkiga plaststolarna och tjötade, och kvinnorna som gick i hijabs. Fast jag kom aldrig så långt.

Ofta hälsade jag på brorsan. Nästintill varje gång såg man blåljuset någon stans fjärran och torget var sorgset av all grå betong. Inget kunde göra mig mer ledsen. Att de fick rätt, de där i klassen som med skräckblandad förtjusning pratade om hur det var "där borta". Hur coolingarna "fan inte vågade gå dit" och hur de tappade hakan när jag förlorade fattningen och i aggression, med dessa helt vanliga människor som inte fått samma villkor i livet som oss i tankarna, berättade att min bror bodde där. Men oftast orkade jag inte bry mig. Om inte ens de, som själva har känt på folks fördommar om det som står på brevinkastet, och de som själva har föräldrar som flytt från ett land, inte förstår.

Vintern kom och brorsan flyttade ut. De hade brytit sig in i hans lägenhet. Det svider så j*vla mycket att de fick rätt. Och att han, som faktiskt gav det hela en chans utan några som helst tvivel var tvungen att bli utsatt för det här. Nu läser jag dagligen i Göteborgs-posten om folk som blivit rånade och misshandlade på hans gamla gård. Om sånna som knackat på dörren till hans förra grannar för att sedan misshandla ägaren och ta allt i lägenheten. Jag tänker på de lekande barnen som nyfiket frågade min bror om hans tröja när vi skulle på fotbolls-match, och de som kaxigt sa att "IFK sög" om de blåvita ränderna. Jag ler, och brister nästan i tårar. Att folk aldrig kan fatta.

Ni får absolut inte missförstå mig. Jag sitter inte här med gott om cash och försöker "göra mitt" som ett bidrag lika seriöst som rikingarnas välgörenhetsgalor som när allt kommer till kritan bara handlar om att få glänsa i nya chanel-dräkten. Men jag beundrar Jens så oerhört, för att han med sådan kärlek beskriver Kortedalas frisörsalong där Shirin jobbar. För att han gör en av Sveriges finaste popsånger genom tiderna om sommarkvällen på Hammarkullen. För att han suddar bort den där jävla gränsen som alla alltid ska dra mellan sig själva och "de där hemska områden"! Jag tänker på min vän Gheida, som fick mig att förstå hur jävla jobbiga fördomarna är. Och på de lekande barnen, som glatt lekte kurragömma som i precis vilket område i Sverige som helst. Och kom inte och sig annat, för du har med största sannolikhet aldrig vågat dig dit för att kolla!

Det gjorde ju sitt också, när Jens berättade om hur han känt sig utanför lite utanför. Om hur han lade i blad i skivomslagen för att man på färgen kunde se vilket utgivning det var. Vilken underbar tanke. Det får mig att tänka på mormor. Som såg det vackra i de små sakerna. Jag är för dålig på det, men det finns alltid en plats i hjärtat för de som ser det fina i ett litet löv. Jag känner igen mig så väl i hans berättelser, att jag bara vill krama honom. Fast det borde vara tvärt om. Det borde vara han som kramar mig, och säger att det kommer bli okej. Vilket han gör med sin musik, och det är därför, som om och när jag får en dotter tänker döpa henne efter en av Sveriges kanske vackraste människor och hans låt.

Och jävlar vilken bra journalist som får mig att känna så om en människa jag aldrig träffat!

Jens Lekmans nya platta Night Falls Over Kortedala släpps den 5:e september. Här kan ni läsa mer om albumet (som av det jag hört är precis så bra som alltid!)

rubrik

Dagens låt: I Hate You For Ever- Domotic

Dance party in the Balkans

Mannen som lite mysteriskt gömmer sig bakom bladen är Brandon Bethancourt. Som efter en tid som konstskolestudent nu skriver musik under namnet Alaska In Winter. Nya ep:n "Dance Party In Balkan" är en samling låtar där vackra pianoslingor och stråkar samsas med sköna elektronicabeats och arabiska influenser. Jag måste erkänna att det var länge sedan jag blev så här lyrisk över musik...

Brandon har till skivan tagit hjälp av Zach Condon från Beirut (som alla ni som följde förra bloggen lär veta är ett av mina favoritband) och detta är ganska genialiskt. Balkan Lowrider känns långt ifrån krystat, som etno-pop annars kan bli. Dance Party in the Balkans kan inte bli annat än en av årets skivor.

Och det bästa är att ni på hemsidan kan höra låtarna gratis. Annars kan ni köpa skivan på bland annat Amazon.com.

Musical stories worth staying up for!

Recension: Jag har länge gått och fingrat och pillat på denna skivan i butiken. Förstod inte riktigt vad det var från början, Belle & Sebastian har väl aldrig släppt ett album som heter så? Men det oförskämt snygga omslaget etsade sig fast och jag kunde inte annat än att köpa skivan. Efter googlande fick jag läst om Late Night Tales. En serie skivor utgivna av Azuli Records. Som bett ett antal artister, dj:s och band att samla ihop sina favoritlåtar. Ett ypperligt tillfälle att få visa fansen vilka låtar man själv inspirerats av och vad som kanske fick dem att börja med musik från början. Jag gissar att det främst är tänkt för fansen, men jag har mer och mer börjat falla för samlingsalbum faktiskt. Hade en period då barndomens Absolute-skivor låg som en mörk fördom över denna egentligen smarta uppfinning. För cirka hundra spänn får man ju förhoppningsvis några nya favorilåtar, och plötsligt var tjusningen för compilationer ett faktum!

Så var det då dags för Belle & Sebastians version av Late Night Tales. Eftersom Belle & Sebastian länge varit ett av mina favoritband kändes det fruktansvärt spännande att få höra deras favoritlåtar. Så här i efterhand var det en brokig samling låtar som ofta överaskade! Visst kunde man ana Belle & Sebastian-andan i låtarna. Lugnet fanns där, men att de skulle vara så förtjusta i så kallad världsmusik och lugna lounge-låtar visste jag inte, trots att det kan tyckas uppenbart. Men det som förvånade mig mest var bristen på pop. Inte en enda poplåten bland alla soullåtar, electronicabeats, hiphipfraser och afrikanska sånger. Självklart fick Bach vara med på ett hörn också. Det är väl bara jag som inte ser charmen med sånt där efter sex års pianospelande...

Redan till de inledande tonerna var jag fast. Belle & Sebastian tar sig an uppdraget perfekt och blandingen mellan klassiker som Johhny Cash och för mig nya band gjorde att det aldrig blev tråkigt. Late Night Tales är ett slående bevis på varför skivindustrin borde överleva. Och med innovativa idéer så som denna finns det väl en chans för detta. Känslan som man får av denna skivan kan jag inte se hur man kan få av att styckvis ladda ner låtar. Dessutom kan man ju då inte ta del av det snygga omslaget som närmast kan betraktas som konst! En sak är i alla fall säker, 169 kronor för att i 79 minuter få sina fördommar prövade, för att få inspiration och för att kanske komma ditt favoritbanden lite närmare inpå, är ett fynd! Den obligatoriska covern på bandets favoritlåt, i Belle & Sebastias fall Cassaco Marron, var tyvärr en liten besvikelse. Men också, som det heter, undantaget... För denna skivan är en vacker skiva, som man lätt faller för. Och let's face it! Idén är för kul och intressant för att inte lyssna på!

Nouvelle Vagues gonattsaga är nästa skiva att drömma om. Om andra versioner och om själva projektet kan ni läsa mer om här.

play me a sad song 'cause that's what I want to hear

Ni vet den där känslan. Grå som betongen som smyger sig på när man minst anar det. Vännerna är inte hemma. Istället fastnar man snörvlande framför datorn. Jag kan inte klaga på vädret längre och rastläsheten gör att jag måste ha något annat att bli arg över. Du skulle kallat mig kroniskt arg, men så överanalyserar jag ju också oftast. Tänker för mycket. Egentligen vill jag ju bara dansa loss till Calvin Harris superhit Acceptable In The 80s. I've got hugs for you if you were born in the eighties, the eighties... Det hade vart nåt. Men du är ju inte hemma! Så istället sitter jag här. Vad gör ni när ni har tråkigt? Man borde försöka förstå sig på världen, läsa en bok och bli kvasiklimatsmart som Madonna. Jag tror jag tappade bort förmågan att göra något vettigt någon gång i början av högstadiet. Det är därför jag är så stolt över bloggen. Det är fan inget måste. Det betygsätts inte, det jag skriver. Det är något jag helt och fullt bestämmer över själv och något som egentligen är ganska vettigt. Jag vill så gärna tro det i alla fall.

Botemedlet som funkar för mig när jag har tråkigt är NRK P3:s nettradio. Jag känner mig så fruktansvärt trygg när programledaren på Trash Kassett på klingande norska presenterar Au Revoir Simone och Francois Hardy. Blundar jag, så kan jag nästan se Oslos skyline (eller vad man ska kalla det) framför mig och känna AC:n i ansiktet. Jag har aldrig känt mig så hel som på resande fot. Så hemma. Det är väl de stunderna, som får mig att orka vara så ambitiös hela tiden. Som faktiskt får mig, trots rastlösheten och latheten, att faktiskt ta tag i saker och vara duktig. För då vet jag, att jag sedan kan dra iväg. Som ett vilkor liksom. Det är därför nrk p3 är tryggheten själv. För att det är det som får mig att läsa läxor natten lång, för att plugga inför provet och för att få de där betygen. Jag undrar vad som händer sen, när jag liksom har dragit. Fått som jag velat. När jag slappnar av och sedan länge stängt av nrk p3:s nettradio. När jag bott överallt och Ben Gibbards slutord blir alltför sanna. Blir den där gråa känslan för alltid då?

...

Men så kommer Ernst Kirshsteiger och förstör allt. Hur kan man vara så käck? Fattar han inte att världen går under? Ser han inte de fattiga barnen i Afrika? Tror han att han bara kan klampa in hos mig och få mig ur mitt cyniska regnvädershumör utan att få skit för det? För det är väl så, att man ibland VILL vara arg, ledsen och rastlös. Att man vill sitta och drömma och bättre tider och skriva ner pseudodjupa tankar? Då ska Ernst komma där och förstöra. Då är det minsann bättre med Au Revoir Simones Sad Song. Nrk p3 vet vad som går hem en måndag kväll!

Mest spelade veckan som gått:

Close Your Eyes/ We are Blind- Alaska In Winter feat. Beirut

The Opposite Of Halleluja- Jens Lekmans sprillans nya singel

The Angry Mob- Kaiser Chiefs

Inflation- Whitest Boy Alive

Lay Lady Lay- Bob Dylan

My Right Versus Yours- The New Pornographers

Fistful Of Love- Antony & The Johnsons

Marble House (Live version)- The Knife

Utru Horas- Orchestra Baobab

Love Stoned- Justice remix

Hong Kong Garden- Siouxie & The Banshees

California's Gone- Rays Vast Basement

I'm Sorry He's Mine- Miss Li

Bild: Cory Kennedy

Början

Flyttar över gamla bloggen hit. Favoritinläggen hänger med, och när jag fått ordning på layouten är den dags för nya intressanta inlägg. Jag kommer som vanligt skriva om musik, främst indie. Så, nya och gamla läsare: Välkomna!

Gamla bloggen hittar ni här.

Welcome to my new blog. Older posts you can find here, in my previous blog.

Recension: Basia Bulat- Oh My Darling

Pianoplinkande, bongotrummor i sann samba-anda, tretakter och ljuvligt lallande om vartannat. Basia Bulat överaskar med omväxlande låtar. Fast tro inget annat än att den röda tråden finns där. På Oh My Darling samsas banjo och handklapp, Nouvelle Vague-inspirerat avskalat och doa-körer. Poesitexter lika genuina som fågelkvitter. Basias karaktäristiska röst, skör men lika rörande överens med resten av bandet om vad som ska hända näst. Oh My Darling är en sann skatt. Lika oförutsägbar men hela tiden på gränsen till klockren. Om du letar finner du mer, typ som russinen i kakan. Och visst blir den bättre, om den avnjuts med en kopp te en regnig dag under en filt. Mysfaktorn är lika hög i vilket fall. Oh My Darling är lika ren som Basias osminkade ansikte på bilden på framsidan, och lika bekymmerslös som hennes ansiktsutryck. Ni vet att det smittar av sig.

Basia gör de låtar du i huvdet fantiserar ihop när du idylliskt går på picknick på en äng, gärna med hemmagjord saft. Då är det lätt att spy lite på all datoriserad mainstream skit som faktiskt är lika grå som miljonprogramsbetongen en molning dag. Oh My Darling växer med lyssnaren. Det är du som bestämmer ödet till låtarna, hur de ska ta sig i ditt huvud och vilket humör du kommer i. Snöiga Montreal där Basia med bror Bobby och vänner samlades förra vintern för att spela in, har satt sina spår. Men trots det är detta en skiva som faktiskt passar hela tiden, oavsett om det är skitslaskigt i stan eller om det är en höstdag på landet, vilket känns befriande skönt att höra. Det kräver rätt mycket, och jag har inte svårt att förstå hypen runt Basia. Inte heller det faktum att under korstygnstiteln på skivan finns en liten men betydelsefull logga där man läser Rough Trade. Oh My Darling är defintivt en av årets skivor, tänker jag stilla och trycker på repeat. Det är lätt att fastna.

Moz

Nu är det dag igen att skriva om en av de lite större artisterna än vad jag brukar skriva om. Tidigare i denna serien har jag skrivit om Kent, Belle & Sebastian och Manu Chao. Nu är det Morrisseys tur.

Steven Patrick Morrisey föddes i Manchester, England den 22 maj 1959. Ni känner säkert till honom från The Smiths och från solokarriären med stora låtar som First of the Gang To Die. Karriären började dock med The Nodebleeds och en kort period med The Slaughters and the Dogs. Morrissey hade gått ur skolan med okej betyg, och han hade riktigt bra idrottstalanger. Men jobbet på Inland Revenue (den brittiska statens avdelning för skatter) passade honom inte. Så han tog ett år, började läsa, skriva och lyssna på musik på heltid hemma hos sin mamma. Det var då Johnny Marr som han bildade bandet The Smiths tillsammans med.

Året var 2004. En identitetssökande tjej i tonåren satt och lyssnade på radion. Det var jag, och precis när jag behövde han som mest dök han upp i mitt liv. Först var det med hiten First of the Gang To Die som han vann mitt hjärta med. Sedan kom Irish Blood English Heart, och jag var fast. Idag har jag ännu inte hört en text så klockren som Morrisseys. Med hat, kärlek och en j*vligt stor dos kritik till politiker. Än idag har jag inte hört en man som kan låta så melankolisk, men ändå skänka en så mycket glädje.

Året var 1982. Med Mike Joyce på trummor och Andy Rourke på bas nådde de stora framgångar. En av tidernas bästa skivor enligt många: The Queen Is Dead, släpptes året innan The Smiths splittarades. Det känns som att fansen än i dag får tårar i ögonen när man kommer på tal om The Smiths splittring. De har blivit erbjudna stora summor pengar för en återförening men de har vägrat. Morrissey och Marr har idag ingen kontakt med varandra.

Så kom den dagen när Morrissey kom till staden. En timma av mitt liv fick jag se honom på scen. Med sitt karaktäristiska piskande med mikrofonsladden. För första gången i mitt liv blev jag mållös. Jag fick ingen lust att dansa, ingen lust att sjunga med och ingen lust att analysera låtarna. Vi gick hem i regnet på väg till bussen. Vi sa inte så mycket, men vi log. Jag och min bror. Och än idag är det nog den absolut bästa konserten jag varit på.

Morrissey gick solo efter splittringen. 1988 kom debutplattan Viva Hate. Sedan dess har han släppt åtta studioalbum. Senast ut var Ringleader of The Tormentors, med turné i bland annat Sverige som sagt.

Morrissey har alltid varit snabb med att uttrycka sina åsikter. Ibland lite för radikalt enligt många. Han har bland annat blivit anklagad för att vara rasist då han i sin ungdom ska ha sagt att han ogillar pakistanier. Men han är med i Amnesty International och Unite Against Fascism, så meningarna går helt klart ihop. Han har också vid två tillfällen blivit terroristmisstänkt. Första gången var på grund av hans text till låten Margret On The Guillotine under The Smiths-tiden. Han sjöng om den före detta brittiska premiärministern Margret Thatcher. 2006 blev han också förhörd av FBI på grund av Bush-kritiska uttalanden. Han är också vegetarian sedan länge och spelar inte i Kanada på grund av deras säljakt till exempel.

Det är på långa vägar inte bara jag som upptäckt Morrisseys storhet. Dina största idoler har garanterat Morrissey som idol. Bland annat ska Håkan Hellström, sångaren i Weeping Willows och Kurt Cobain haft Morrissey som inspirationskälla.

Har du ännu inte fastnat för denne man, indiepopens okrönte konung, är det dags nu. Hans tidigare skivor låter väldigt mycket som The Smiths, men möjligen mer poppigt. Bona Drag, Your Arsenal och Viva Hate är några av hans riktigt bra, tidigare album. Men långt upp på listan över favoritalbumen kommer You Are The Quarry. Sådan kärlek kan jag inte beskriva med ord. Du känner med honom, och han känner med dig! (Han har gått på antidepressiva i stora delar av sitt liv, och det märks i texterna) You Are The Quarry har allt så att säga. Från Irish Blood English Hearts rockiga komp som matchar perfekt till Morrisseys dova röst, till I Have Forgiven Jesus som nästintill får mig att gråta, till popigare kultförklarade First Of The Gang To Die.

PS: Är du mer intresserad av Morrissey finns det många böcker om honom, en väldigt fin artikel från The Observer och ett mycket intressant kapitel om hans fans i Fredrik Strages bok: Fans.

Bra musik från Glasgow del 2

Likt jag skrev om Kent för ett tag sen tänkte jag nu skriva om ett annat band som påverkat mig väldigt mycket. En klassiker som i alla fall jag lätt glömmer bort...Men det är lika härligt varje gång jag fastnar i en period med dem!

Belle & Sebastian

Det hela började 1996. Sångare Stuart Murdoch och ex-medlemmen Stuart David träffades och började spela in demos. Efter ett tag släpptes deras debutskiva "Tigermilk". Nu har de hunnit med 7 album, och det senaste "The Life Pursuit" blev en succé här i Sverige efter att P3 ihärdigt spelade Funny Little Frog. De har till och med blivit framröstade som Skottlands bästa band.

Jag kommer ihåg hur jag hatade Funny Little Frog. Den var helt enkelt kass och när min vän började prata om att B&S var bra sa jag bara blankt nej. Tack och lov fick hon mig att ge de en andra chans. Och som det så ofta är, är det inte singlarna och de mest kända låtarna som är de bästa för snart upptäckte jag Belle & Sebastians storhet. Den genialisk melankoliska sången som ändå lyckas vara gladpoppig mitt i allt ihop med stråkar och blås så det ryker om det! Inga brötiga gitarriff eller överflödiga basgångar utan helt enkelt vackra melodier. Som stundtals snuddar på det perfekta. Ibland slår det mig, att de kanske är för perfekta för att vara sanna... Om man ändå fick se dem live!

Lyssna på: Dog On Wheels, String Bean Jean, Women's Realm, There's Too Much Love, Lazy Line Painter Jane, Winter Wooskie mm.

B&S på Wikipedia

Officiell hemsida

MySpace

Detta inlägget är dedikerat till Ingrid. Tack för hjälpen!

Bra musik från Glasgow del 1

Glasgow är Skottlands största stad med circa 630 000 invånare. En av de mysigaste städerna i europa enligt mig och påminner inte bara till vädret om mitt älskade Göteborg. För precis som Göteborg är Glasgow en riktig musikstad! Så här har ni min guide till band från Glasgow!

Altered Images- New Wave från början av 80-talet. Upptäcktes av Siouxsie & the Banshees.
Travis- Indierockband som blev kända med låten "Why Does It Always Rain On Me"

Teenage Fanclub- Fyrmannaband som spelar rock-pop. It's All In My Mind är väldigt fin!

Orange Juice- Pop-punk från 80-talet. Mest kända för låten "Rip It Up".

Ladytron- Electropop med stora hiten "Destroy Everything". Obs! Två av medlemmarna är från Glasgow.

The Fratellis- Indierockband som blev prisade på senaste Brit Award.

Camera Obscura- Bandet som fick en jättehit med låten Lloyd, I'm Ready To Be Heartbroken" förra året.

Isobel Campbell- Tidigare sångerska i Belle & Sebastian (som vi kommer till) som nu går solo.

Mother and the Addicts- Till sommaren släpper de nytt. Garagerock som funkar ibland.

Franz Ferdinand- Ett av mina favoritband alla tider. De förtjänar att skrivas längre om. Så håll ut!

Ser ni nu att Glasgow är en riktig musikstad? Jag ska absolut flytta dit någon gång i framtiden.

Manu Chao

Detta är ett äldre inlägg från min förra blogg.

Nu är det dags för nästa tema. Denna gången handlar det om en annan artist som påverkat mig mycket, men ibland är så självklar att man glömmer bort honom. Tidigare ut var Kent, Ebba Grön/Imperiet och senast Belle & Sebastian. Nu är det dags för ingen mindre än Manu Chao.

Ni har säkert läst på min profil att det var med Manu Chao det hela började. Mitt musikintresse. Som liten hade vi tysk MTV hemma och det var ju j*vligt irriterande att sitta och lyssna på typ ett av världens fulaste språk i hopp om att en bra låt skulle komma. Men så en dag gjorde det det. Me Gustas Tu om jag inte minns fel gick på och i rutan dansade en man och en kvinna runt i kanske en av de konstigaste videorna jag sett. Vid den här tiden var min bror det coolaste som fanns, jag gillade allt han gillade och följde alltid efter honom vart han än gick, så när han sa att ett band var bra, så var de det. Då, tänkte jag inte så mycket på att den var bra, utan det är nu i efterhand jag kommit på vilket betydelsefullt ögonblick det var:) Men det har fortsatt, för någonstans, är det ändå Manu Chao som tog/tar mig igenom tonårskriserna. För det spelar liksom ingen roll i vilket humör jag är i, Manu Chao passar alltid. Humörsfri. Och på ett sett måste det väl vara ett av de bästa betygen man kan få som musiker? Klart att jag har försökt att få andra att förstå hur underbar hans musik är, men tillskillnad från att bli upprörd över hur en människa inte kan förstå att detta är bra(!)som jag annars kan bli, så skiter jag i vad folk säger om Manu Chao. Jag och Manu Chao har ganska avslappnat förhållande så att säga. Det är inte för inget att jag blir nostalgisk när jag hör musiken, för hans musik har följt med i stora delen av min senare uppväxt. Men han gör också bästa resemusiken. Och med min längtan att vara någon annan stans, är han ofta behövd. För jag tror han är symbolen för mina drömmar. Mina drömmar att någon gång bo någon annanstans, se andra saker och göra det jag tycker är roligast! Så i väntan på det, räcker Manu Chao gott och väl. Manu Chao är min revolution. Min ikon i princip. Hoppas att ni förstår, om inte annat att hans musik betyder mycket för mig.


José-Manuel (Manu) Thomas Arthur Chao föddes i Paris 21:e juni 1961. Det började med bandet Hot Pants i mitten av 80-talet, via Mano Negra där bland annat Manus bror och kusin spelade i, till Radio Bemba Sound System och nu som soloartist. Han har fått stora framgångar med sina sånger om kärlek på bland annat spanska, franska, arabiska och engelska. Ofta sjunger han också om politik, och har uttryck sitt missnöje med George W Bush. Rock, salsa, reggae, ska och raï är några av genrerna Manu Chao blandar. Han har släppt albumen Clandestiono, Próxima Estación: Esperanza och ett livealbum (som faktiskt är bra!) och gissa vad!!! Till hösten släpper han ett nytt album!



Bästa låtarna: Gud vad svårt... Men lyssna framför allt på Je Ne T'aime Plus, Bienvenida A Tijuana, Machine Gun, Mr Bobby, La Primavera, Denia, Homens, Infinita Tristeza, Peligro... Listan kan göras lång!

Här kan du läsa mer om Manu Chao (wikipedia)
Manu Chaos officiella hemsida.
Manu Chaos MySpace

Kent

Detta inlägget skrevs i april 2007.

Det senaste har det blivit mycket om nya band, osignade och relativt okända. Så nu tänkte jag framöver ibland skriva lite om de större, de som i alla fall påverkat mig och i och med försäljningssiffrorna, säkerligen många andra! Favoriterna, de som fick dig att över huvud taget intressera dig för musik. De som så lätt glöms bort i jakten på nyaste, hetaste bandet som imponerar på vilken indiepopkultursnobb som helst, och gärna det innan de ens blivit recenserade i musiktidningarna. För ingen känsla är väl bättre än att vara först att skriva om en musiknyhet? Eller? Säga vad man vill om det, här kommer första inlägget om ett av mina absoluta favoritband.

Kent

Jag minns det som igår. Klyshigt men sant. Den 13 maj 2005. Hela staden var förändrad. Solen värmde trots en kylig vind som ven runt busskuren. Kanske var det bara jag, men en spänning låg i luften. Det tisslades och tasslades om vad som komma skulle, och förhoppningarna hopade sig som moln i väntan på att bli besannade. Spårvagnen kom, dagen till ära döpt till 747. Knökfull med känslor åkte den iväg mot Frihamnspiren. Fnittriga tjejer blandades med tillsynes allvarliga män som idag vilt diskuterade bästa låten. Det stora tältet var tomt när vi kom, lite lagom tidiga. Och efter lång väntan steg de upp på scenen. Jag såg inte så bra, men jag ryser än idag när jag tänker tillbaka på Jockes hjärtskärande röst och dåvarande medlemmen Harry Mäntys gitarrsolon.

Veckorna efter den ännu idag rankad som en av mina bästa konserter inköptes skiva efter skiva för att stilla mitt behov och för att minnas den där dagen. Jag minns när jag var liten och hörde Musik Non Stop spelas på radion, men det var ändå den där dagen i maj det hela började. Sen kan tyckas, men jag är ju trots allt inte så gammal.

För Kent däremot startade det hela i Eskilstuna. Året var 1990 när Sami Sirviö och Joakim Berg startade bandet Jones & Giftet. Martin Sköld, Markus Mustonen och Thomas Bergqvist (som senare ersatter av Martin Roos) blev sedan medlemmar i bandet. De fick några spelningar men bytte snart namn till Havsänglar. Det namnet gillade de inte och bytte till nuvarande namnet Kent. Det var i samband med flytten till Stockholm. Sedan flöt det på och 1995 släpptes första singeln "Det Blåser På Månen". Kent har fram tills nu släppt 6 album, två i engelsk version och en med B-sidor. 16 grammisar senare, 3 P3 Guld och diverse andra priser är de nu aktuella med nytt album inspelat i USA som kommer att släppas till hösten förhoppningsvis.

Jag tror att det var texterna jag föll för från början. Visst är de duktiga musiker och gör riktigt schysta arrangemang, som jag sagt tidigare gör sig mycket bra live, men det är helt klart Jocke Bergs förmåga att få texterna till poesi och gång på gång få mig att häpnas över en perfekt levererad mening som får mig att avundas stort. En blandning mellan klockren deppighetsbeskrivning och samhällskritisk livsbejakning. Jag älskar det och blir djupt imponerad när jag lyssnar igenom låtarna.

På senare tid har jag märkt att det har blivit skämmigt att gilla Kent. Antingen alltför mainstream eller på tok för emo. Du är deprimerad om du lyssnar på Kent. Jag tror att det är tvärtom. Du lever om du lyssnar på Kent, du vet något om livet och du har tillräckligt med avstånd till det för att förstå när och varför du är ledsen. Jag talar för mig själv, men jag blir lycklig av deras musik. Visst är den perfekt en deppig onsdag med kärlekstrubbel eller efter ett meningslöst bråk med vännen, men för att man ska förstå deras texter tror jag att man måste sett lyckan, veta hur det är att vara glad. Eller helt enkelt bara uppskatta riktigt bra musik! Så, Kent har f*n blivit för underskattade! Hoppas nya skivan bevisar oss det än en gång. Och hoppas jag i och med detta inlägget kanske fått någon att upptäcka Kents storhet. Annars får ni faktiskt skylla er själva...

Top 3- Album

1. Vapen & Ammunition

2. Du och jag Döden

3. Hagnesta Hill (Isola på en god fjärdeplats)

Top 3- Låtar (riktigt svårt...)

1. 747

2. Socker

3. Du Är Ånga

Men lyssna för guds skull också på: Kräm (så nära får ingen gå), Om Du Var Här, Gravitation, Kevlarsjäl, 400 slag, Vinter 02 och Musik Non Stop.

Länkar: Wikipedia, Kents officiella, MySpace.

Slagsmålsklubben live- Sticky Fingers 13 april 2007

Sex killar prydligt klädda i skjorta, cardigan och med flugan tajt knuten stiger in i den mörka lokalen och ställer sig vid varsin synth. Bakom dem sitter en gigantisk bild av politikern, "nörden" aka Harald Oswald för er som är pålästa. Så när de första tonerna av låten "Hänt" går på får man minst sagt känslan av att detta är något mäktigt.

Händerna i taket och pang på! Gåshuden infinner sig direkt, och kommer och går genom hela timslånga konserten. När extralåtarna drar igång med nya låten "Malmö Beach Night Party" och klassikern "Övningsköra" har till och med tråkmånsarna i hörnen börjat hoppa och efteråt är jag rejält svettig, och det är f*n inte av febern!

Slagsmålsklubben har beskrivits som "Kraftwerk på hallonsaft" vilket egentligen stämmer j*kligt bra. Men på något sett känns det nedvärderande och orättvist att jämföra detta bandet med Kraftwerk då det blir lite lillebror-syndromet över det hela. SMK förtjänar mer. Fast det är skönt med band som fortfarande tycker att det är kul att spela live, till skillnad från Weeping Willows som tydligen har blivit för kända och tappat glädjen i liveframträdanden (rapport från konsertsällskapet som senare drog vidare till WW på trädgårn).

Det är svårt att sätta fingret på vad som var bäst. Att få dansa av sig till Sveriges just nu bästa synthband är inte helt fy skam. Att efteråt få känna sig alldeles lyrisk över att den man minst trodde visade sig bli en av de bästa konserterna man varit på är underbart. Och att när man stiger ut i ljuset på Kaserntorget fortfarande ha blipblopet i kroppen och dansen i steget är en mycket underskattad känsla! Att vakna alldeles lycklig och fingra på sin splitternya Boss For Leader-skiva som man så generöst fick gratis på spelningen känns precis som när man höhö, vinner en bana på Super Mario 2 på brorsan gamla 8-bitars. (Förlåt för den fyndiga nintendo-jämförelsen, har kanske spelat lite för mycket i mina dar...)

Det tar emot att skriva om kvällens sämsta då det var en droppe i havet jämfört med resten, men ett litet minus är det faktiskt att jag trots intensivt studerande och många försök inte kan dansa som Frej....Och att alla låtar med SMK på datan blir så fjuttiga jämfört med hur det lät live. Det är liksom förstört nu. Men drömma sig tillbaka och Youtubea gamla klipp funkar ju i och för sig...

Nästa gång SMK kommer till stan är jag där! Sånt här är skamligt att missa. Tills dess har jag Hänt på repeat....

SMK:s hemsida
Slagsmålsklubbens Myspace

Thåström 50 år!

Detta inlägget skrevs i mars i år.

Idag fyller Joakim Thåström 50 år! Jag säger grattis med ett litet inlägg tillägnat till denna artist som faktiskt är en av mina favoriter.

Du känner igen honom från punkbanden Imperiet och Ebba Grön. Det hela började i Stockholm, närmare bestämt på Skebokvarnsvägen 209 i Stockholm där han växte upp. Ebba Grön växte fram ur bandet Helt Sonika. I några veckor innan namnsbytet hette de dock The Haters. 1977 och sex år framåt spelade han gitarr och sjöng i Ebba Grön som blev ett av svensk punks frontband. Men så kom 1980-talet och punken började sakta försvinna... Medlemmarna i Ebba Grön, utom Fjodor som satt i fängelse, bilade Rymdimperiet som senare blev Imperiet.

I slutet av 1980-talet var tiden med Imperiet förbi och Thåström gick solo. Albumen Thåström och Xplodera mig 2000 släpptes. 1992 styrde han mot Amsterdam där ett nytt band med nytt sound bildades: Peace, Love & Pitbulls som blev relativt stora i Europa och bland annat säga vara en stor inspirationskälla till Marilyn Manson.


Men Thåström återvände hem, och började skriva på svenska igen. Efter en turné med bland annat Weeping Willows släppte han "Det är ni som e dom konstiga det är jag som e normal". Efter det har han släppt "Mannen som blev gris" och "Skebokvarnsvägen 209" som kom 2005.

Nu är han aktuell med ett nytt band. Sällskapet heter de och släpper snart sitt debutalbum! Spännande. Här kan ni lyssna på första singeln "Nordlicht". Update (14 juli, detta är ett gammalt inlägg): Ska tillägga att Sällskapets debut inte blev så bra ändå, blev rätt besviken faktiskt

Personligen tycker jag att Imperiet är snäppet vassare än Ebba Grön. Ett av hans mindre kända band med ett sound som känns mer genomarbetat än Ebba Grön. Så fort jag hörde Du Ska Vara President, Fred och Kickar var jag fast. Och hittils har jag inte hört något liknande. Men Ebba Grön har ett par riktigt bra låtar. Die Mauer är till exempel en av de finaste kärlekslåtarna som gjorts.

Hur som helst finns det inget tvivel om att Joakim Thåström är värd att firas!