and though your eyes were december you had june in your heart

Idag har jag lyssnat på deppig shoegaze och bara gjort massa nyttigheter. Typ som att sova alldeles för länge och känna timmarna flyga iväg när man tar fram gitarren. Med andra ord en rätt vanlig söndag. Jag älskar söndagar!

Dagens låt: When You Try To Escape- New Decade

jusqu'ici tout va bien

Det har nog varit lite dött hör på bloggen i några dagar nu. Största anledningen är väl att skolan har börjat igen. Vilket inte känns alltför tråkigt. Sommaren blev väl ändå inte som vi tänkt oss, eller hur? Så istället för att sitta framför datorn har jag försökt förstå mig på alltifrån nya scheman till att sola i parken med nyfunna vännerna!:) Mycket trevligt. Annars är nåt av det bästa med hösten är att man får mysa till en film utan att få dåligt samvete för att man sitter inne. Så igår blev det den franska filmen La Haine (Medan vi faller).

La Haine handlar om kravallerna i Paris förorter. Abdel Ichah ligger i koma efter att brutalt misshandlats under ett polisförhör, vilket leder till upplopp på gatorna. Man får följa Vinz, Hubert och Saids kamp mot polisbrutalitet och den hopplöshet de känner inför en värld utan möjligheter. För ni har väl hört historien om pojken som faller från femtioende våningen? För varje våning han faller upprepar han: Så här långt, allt bra! Så här långt, allt bra. Detta är filmen om ett samhälle som ständigt upprepar: Så här långt, allt bra...

Mathieu Kassovitz har gjort en mörk film, som faktiskt är lika aktuell idag som för 12 år sedan då den kom. Och precis som alla andra franska filmer jag sett, är den fruktansvärt snyggt filmad. Har ni inte sett den än borde ni verkligen göra det. Medan vi faller är defenitivt en av de bästa filmer jag sett.

Så för ovanlighetens skull fick ni ett filmtips. Filmen berörde mig för mycket för att inte dela med mig av den till någon. Men detta är ju en musikblogg, så självklart kunde jag inte låta bli att lyssna på soundtracket. För av uppenbara anledningar har mina favoritfilmer fruktansvärt bra soundtrack, och Medan Vi Faller är inget undantag.

Det hela börjar med Bob Marleys Burnin' and Lootin' och redan då var man ju fast liksom. Annars var det mycket fransk hiphop. Och det kan jag ju verkligen inte skryta med att jag kan mycket om. Fransk musik för mig är ju framför allt electronica-duos och Ed Banger-hypen. Men vad krävs för att få till ett bra soundtrack? Är filmmusiken ens viktig? Vilka filmer har bäst soundtrack tycker ni?

Les Fabuleux D'estin D'Amelie Poulin och Garden State. Två filmer med mycket fina soundtrack.

ironiskt nog

Dagens låt: Tell Him How You Feel- Afraid Of Stairs. Den smyger sig på. Tills man älskar den.

black milk

Jag har verkligen försökt att förstå mig på dem och deras musik. De har blivit sammanförda med Belle & Sebastian och The Knife, så jag borde ju gilla dem. Men det funkade inte riktigt, förrän nu.

Många har frågat sig själva om bandet är ett popband eller ett konstprojekt. Och i detta fallet är gränsen ganska fin. För några år sedan gick nämligen en grafisk designer, en kostymdesigner, en dramatiker, en konstnär och en videodesigner ihop och startade band. Självklart är det Zeigeist jag pratar om.

Och nu har jag då finally fastnat för bandets musik, som låter som The Knifes tidigare skivor. Mer pop, mer dans! Ibland blir väl likheten för slående för många, men jag gillar hur de har influerats av The Knife. Så har du ännu inte upptäckt Göteborgs-bandet är det dags nu. Annars är de väl värda en chans till!

Lyssna här, speciellt på Dawn Night.

Even if you got somebody, we're just a little bit better

En vän sa till mig en gång att texten är viktigast. Att det är texten som betyder mest. "Säkert 70% av låtens kvalitet, minst!" Kanske har han rätt. Att en grym låtskrivare väger upp alla musikaliska drag så som en snygg basslinga eller ett fränt gitarrsolo. Fast det är väl inte hela sanningen, för smaken är ju alltid personlig. Och det hade ju fasen inte blivit en krönika om fallet var så enkelt.

Men hur är det då? Vill man göra det enkelt för sig kan man ju dra till med klyschan att allt gör sitt för att en låt ska bli bra. Och visst, det hade väl varit rättvist? Men hur många instrumentella låtar framkallar tårar och nästintill dyrkan av fansen? Se bara på det utmärkta exemplet Kent. Joakim Berg måste väl ändå anses som en av vår tids största låtskrivare? De engelska skivorna har ju inte alls nått samma framgång som de svenskspråkiga, vilket kanske beror på ett antal mindre (i alla fall inte lika) lyckade översättningar av låtarna. Och det är väl om något ett exempel på att arrangemanget i sammanhanget kanske spelar mindre roll...

Vad säger ni? Vad är viktigaste för att en låt inte bara ska bli bra, utan sådär riktigt gåshudsframkallande bra. Som Natalie Portmans karaktär sa i Garden State om New Slang: "Den här låten kommer att förändra ditt liv". Vad krävs för att du ska yttra de orden?

Personligen är jag svag för intron. Vilket jag tjatat om otaliga gånger. Men det är ju i början som hela stämningen byggs upp. Och speciellt i livesammanhang tycker jag att basgången är viktig. Det ska kännas i kroppen! Det får gärna vara hårt, men för att det ska bli riktigt bra krävs ändå något melodiöst i det hela. Sedan kan jag inte låta bli att bli imponerad över de som lyckas använda piano i popmusik, på ett kreativt sätt. För många år av pianospelande fick mig att tröttna, och det bidrar förstås till att jag tycker det är anmärkningsvärt när man använder det på rätt sätt! Visst är det spännande när man tar något otraditionellt, och gör det personligt. Likt Andrew Birds fiolspelande. Sådant faller jag för. Men de artister som jag verkligen beundrar, som får mig att skratta. Eller varför inte fälla någrar tårar. Eller som lite lättare än annars etsar sig fast i minnet, är just de som är duktiga på att skriva.

Vad vore en hemmakväll utan tonårspoesi? Och då menar jag såklart inte Jävlaranammas early years: "Å bränna genom skogen på moped"-poesi, utan mer á la Vapnet. För jag antar att det inte bara är jag som känner igen mig i Martin Abrahamsons texter om olycklig kärlek. Vem lyckas annars att få in ett låtsasord som "Östersunder" i meningen: "...så går jag sönder, Östersunder..." utan att det blir krystat? Imponerande.

Och vad gör en på bättre humör än Doktor Kosmos humoristiska texter? Den som förstår vad Socialmedicin handlar om räcker upp en hand! Eller fantastiska I Will Follow You Into The Dark av Ben Gibbard. Jag tror inte att jag känner någon som inte blivit helt betagen av den låten... Och let's face it, det är ju inte direkt sjömanskostymen som gjorde Håkan Hellström berömd.

Så, hur viktig är texten egentligen? Vilken/vilka artister är de bästa låtskrivarna enligt er? Och vilken låt har den finaste texten?

Jocke Berg, vår tids största låtskrivare?

Kulturkalaset

Idag myste vi till Maia Hirasawa på ett ganska folktomt Lilla Bommen. Vi tog farväl av sommaren till Navid Modiri & gudarna, och det med en glädje som nästan gjorde mig rörd! De är bra de där killarna... Avslutade kvällen gjorde vi till Fibes, Oh Fibes! Fast dansen kom inte förrän på hemvägen. Men då svängde det rejält vill jag lova! Eller hur, Milla? This city's got no boulevard..

Fast gamla hederliga Göteborgkalaset var ändå snäppet bättre än Kulturkalaset. Eller vad säger ni?

man must dance

Är det bara jag som längtar efter hösten? Se löven färgas röda i takt med att man sveper in sig i varma halsdukar och myser med te. Om drygt en vecka börjar skolan, vilket inte känns helt omöjligt. Jag har ju alltid vart en ambitiös j*vel... Så det är bara att fixa en snygg almanacka och ladda ipoden med höstmusik och jag är igång! Förresten blir det lite lättare att orka med hösten när man har fina spelningar att se fram emot. I november blir det till exempel Kaiser Chiefs vilket verkligen inte är fy skam!

Dagens låt: Ewan- The Radio Dept. Det ryktas dessutom om en ny skiva i höst!!!!!!

Pssssst: Om någon skulle vara intresserad bjuder jag er på en exklusiv förhandslyssning av Manu Chaos Radiolina! Klicka här.

Cause I'm the type of girl who is always on the road

Malin Dahlberg heter tjejen bakom soloprojektet We Are Soldiers We Have Guns. Snart släpps en EP, som hon beskrev för mig var en blandning covers på typiskt manliga låtar, och genom det visa på hur manliga de är. På skivan dyker det upp versioner på låtar av både Cat Stevens och Paul Young, om jag inte minns fel. Lyssna här för att höra hennes underbara tolkning av Wherever I Lay My Hat!

Intervju med Smokers Die Younger

Bättre sent än aldrig. Här kommer en intervju med bandet Smokers Die Younger från början av sommaren. För enkelhetens skull tar vi det på engelska.

Better late than ever, right? Here is an interwiew with Smokers Die Younger and their singer James aka Golf!

The four-piece rock band from Sheffield won my heart with the song I Spy Dry Fear. The singer Golf introduces the band:

- We're Smokers Die Younger and there are four of us in the band. We're all pretty passionate about music and most of us had been doing different bands for years. A couple of these bands fell apart around the same time as each other and we just sort of gravitated together.

The easiest way of describing their music would be rock. On their MySpace they have classified themselves as Indie and Experimental. Maybe that is more fair, cause the music according to different music journalists is descbried as Hardcore Grunge Rock and Avant-Garde Art Rock (to fancy words for me who really don't have a chance with all this genres) and everything in between. So James, can you once and for all describe your music?

- I try not to really. Most of our songs take bits and pieces from all over the place and mash them up. If one or two songs do sound of a particular style then another will come along and be completely different.

On the bands MySpace I saw a picture were one of the guys pointed at a message where it stood Don't Do Crack. The band name also indicates some kind of caring about politics. I asked the band if I were right.

- That's me in the picture. We'd been on a bit of a bender in Leeds and we just thought it was funny. We're definitely not an anti-drugs band. The name's a similar thing. Everyone in the band smokes. We couldn't think of a band name so we stole it off a cigarette packet.

This isn't to say that we don't care about politics. We're all fairly politically-minded and opinionated, I'd say, and we try and keep up with what's going on in the world.

We're not really political in our music. Most of the songs deal more with internal politics and conflicts between individuals. But these are things that help shape who you are and how you relate to the wider world so I think it's still valid. It's all part of defining who you are as an individual.

We continues with this political thing.... There are many examples of bands who have a pronounced political image (like Le Tigre, Manu Chao...) Is it easier to get your politic opinions through if you have a band?

- It can be a pretty direct way to get your point across if that’s what you’re trying to do. And of course it can be handy in drawing people's attention to the issues that matter to you - especially if you’re popular. A lot of people tend to soak up everything that famous people say these days - even if it’s nonsense. People should spend more time thinking for themselves if you ask me.

As far as it being something that we aim for, I wouldn't say that we had aspirations to be on some stupid pedestal and, like I've said, we're not a directly political band. I just hope that we get ourselves across to people and that we make some kind of connection.

Do you have any influences or some bands you admire from there politic involvement?

- It's a pretty fine line to walk between drawing people's attention to the issues you care about and just using your status to impose your values on others, and most people who try it come across as smug, arrogant and annoying, like Bono. But there are some bands and individuals I admire for getting that balance right and who raise awareness through their music or what they put their name to.

Don't we all find Bono A bit annoying? But okey, what do you want with your music?

- I just hope that we can make exciting music that we can be really proud of that'll stand the test of time. Of course to be able to make a living at it would be great too.

And to the compulsory question: Where can me and my readers buy your music here in Sweden?

- We've had a few singles and an album out. We've done a fair few compilations as well. There's a full discography at smokersdieyounger.com

Thee SPC is a really tiny label and we just don't have the distribution power to get anything into the Swedish shops at the moment. But it's all available over the internet - through theespc.com and Rough Trade, among others. The album's up on iTunes as well.

What happens next? A new album?

- We've just recorded a few new songs with Alan Smyth who did our first album and the singles. Hopefully, there should be a new single called "Sketch Pads" in a couple of months. A couple of the new songs are up on our MySpace if you want a listen. And of course we'd love to come and play over in Sweden some time.

There are many, successful bands from Sheffield right now, like Arctic Monkeys and The Long Blondes. How has that affected you?

- Sheffield has always been a fairly active musical city to me and it's got a pretty great history of producing something really unusual and interesting from time to time.

The attention the city is getting at the moment hasn't really had an impact on us or the way we do things but I wouldn't really have expected it to. It's good to see people around you doing well though but often the best and most interesting bands aren't the ones caught up in this kind of thing - bands like Champion Kickboxer or 65daysofstatic.

The best thing the attention has done for us is that we sometimes get to do things like Musikbyrån and that means we get to do interviews like this!

Thank you very much, James! Hope to see you in Sweden soon:)

widow city

Året var 2006 tror jag. Hösten hade precis kommit och sommarpopen i skivsamlingen kändes allt för glad. Dessutom hade man ju lyssnat sönder allt från Håkan Hellström till Irene (som btw spelar på Kulturkalaset i veckan förvånanande nog...). Så lite nya band var välkomna. Jag fastnade för electronica/indierock bandet Fiery Furnaces. Deras Waiting To Know You fick mig genom hela vintern det året och syskonen Matthew och Eleanor Friedbergers musik fick en plats i mitt musikbibliotek.

I oktober släpper bandet nytt. Så var den hösten räddad också, hoppas vi på i alla fall. Den nya skivan Widow City släpps den 9:e oktober på nya skivbolaget Thrill Jockey.


Widow City är en ganska spretig skiva, och mycket mer rockig och hård än deras tidigare låtar. I alla fall än Waiting To Know You. My Egyptian Grammar är väl den låt som sticker ut mest som lite mer popig och melodiös än de andra låtarna som lätt drar iväg. Men den har sina stunder. Även om den som sagt nog är en höstskiva. Om det finns sånna...

Way Out West recensioner, Lördag

Herregud vad svårt det var att komma upp på lördagsmorgonen. Fötterna värkte och kändes omöjliga att gå på, migränen låg någonstans långt bak och lurade och tröttheten kändes närmast dödlig. Minnet av CocoRosie, The Hives och framför allt Manu Chao fick mig ändå på fötter och nästan i tid till Florence Valentin.

Florence Valentin (Linné 14:00)

Solen gassade på rejält vilket inte märktes i det mörka tältet där Stockholms-bandet svängde på rejält med blås och tamburiner. Florence Valentins poplåtar gör vem som helst glad och de gjorde verkligen de bästa av spelningen. Sommarhiten Pokerkväll I Vårbygård var långt ifrån den bästa låten, vilket säger en hel del. Florence Valentin bjöd på, som någon sa, ren och skär glädje!

Shout Out Louds (Flamingo 14:45)

Shout Out Louds var däremot ganska avslaget. Bebban (keyboard, sång) låg tydligen på sjukhus så Lykke Li ersatte på sång och någon jag inte kände igen på keyboard. Lykke Li dansade mest runt vilket bara visade på de andras likgiltighet inför spelning. Inte mycket spelglädje där inte. Inte ens bästa spåret på nya skivan, Impossible, fick mig på fall. Enda gången det inte var tråkigt, var när Laakso-sångaren Markus Krunegård joinade gänget. Men det varade ju inte så länge.

Devendra Banhart (Azalea 15:30)

Detta gillade jag. Hippierock av högsta kvalitet i solen var verkligen inte helt fel. Nej, en skiva med Devendra får jag se till att köpa!

Moneybrother (Flamingo 16:30)

Hur man kan få Anders Wendins gladpop till mogenrock har jag ingen aning om, men det var ett ganska underhållande smeknamn på hans musik! En helt okej spelning med helt okej låtar, konstaderade jag och drog bort till tältet.

Peter, Bjorn & John (Linné, 16:50)

Peter, Bjorn & John var riktigt rockiga och gjorde en skitbra spelning. Enda gången det blev lite trist var när det körde annars sega Amsterdam i ballad-version. Men de vägde de upp med råge. Annika Norlin gästade och gjorde en finfin version av Young Folks.

Regina Spektor (Azalea, 17:40)

Så besviken har jag inte vart på länge. Regina började med att nynna och slå pekfingret i takt på mikrofonen. Det gjorde hon i några minuter. Jag förstår inte, ska det vara konstnärligt eller? Nyskapande? Istället borde hon lita på sina låtar och kanske satsa lite mer på att göra en rolig show. Fingertrummande är inte jättekul live. Nej, det var många som var besvikna på ryskan...

Timo Räisänen (Linné, 18:45)

Har sett Timo så många gånger, så jag hade egentligen tänkt skippa honom igår. Men Erykah Badu var inte riktigt min musiksmak så det fick bli Timo ändå. Och tur var väl det. Detta var den bästa konserten jag sett med honom. Plötsligt mindes jag varför jag tyckte att han var så bra! Hela bandet var i sitt esse, och vi fick en riktig hitkavalkad som det så vackert heter! Let's Kill Ourselves A son, Sweet Marie och så avslutande With A Mask On som var helt fantastisk. Timos sätt att börja en låt lungt, hjärtskärande och en hel del depp, för att sedan avsluta hårt, rockigt och fortfarande rätt depp är beundransvärt. Det är ju inte för inget som I'm Indian är en av hans bästa låtar någonsin. Så, jäklar vilken spelning han bjöd på! Det var annat än när jag såg honom på Frihamnspiren för något år sedan. Det var innan han vunnit Årets manliga artist och blivit rikskändis. Han har en god publik också, och ett j*vligt bra band! En av helgens bästa konserter faktiskt.

Juliette & The Licks (Azalea, 19:50)

Visst var det rockigt och så, och det kunde blivit bra. Men njae, jag vet inte. Det kanske var för omelodiöst för mig. Inga killer-refränger eller snygga gitarrsolon. Juliette var i alla fall cool med någon slags huvudbonad och massa dans, fast som min bror konstaterade, borde hon kanske koncentrerat sig mer på att sjunga.

Säkert! (Linné, 20:15)

Så var det dags att se Annika Norlin för tredje gången denna helgen. Nu som sista spelning med hennes svenska alias Säkert! När bandet körde Sanningsdan tror jag ingen stod still, och extranumret, Hello Saferide-låten 2006, fast på svenska, var riktigt bra! Fast om jag ska vara petig, så var Hello Saferide-spelningen på fredagen snäppet bättre. Även om handklappandet och ahh-körandet var lika fint båda dagarna:) Hon är duktig, hon där Annika!

Teddybears STHLM (Azalea, 21:50)

Teddybears fick ersätta Lily Allen. Mycket bättre, tyckte vi och drog bort till folktomma Azalea (Alla hängde på The Ark, hahah). I alla fall blev det röjigt och alla, alla (det blev rätt mycket folk när Ola och gänget slutat spela) dansade sig svettiga. En av de bästa konserterna stämningsmässigt. Och så har de ju några bra låtar också.

Övrigt: Fredagen var den bästa dagen enligt mig, men det var väl mest på grund av The Hives uladdning och Manu Chao galna konsert. Lördagen var jämnare. The Ark kändes inte så kul. Regnet föll så vi sökte oss under tak. Men The Arks låtar nådde även mina öron. Och när jag sedan stod i kön till bankomaterna kunde jag inte hjälpa att jag började dansa lite. Lite pinsamt kanske, då jag stod där själv och skakade rumpan till någon melodifestival-låt. Men va f*n, det var ju festival. Man får bjuda lite på sig själv. Sedan drog jag ju som sagt till Teddybears, och då blev det fart på alla andra också:) Erykah Badu var inte riktigt min musiksmak så jag har inte mycket att säga om den konserten. Franke var väldigt gubbtätt och spelade rockabilly, men vi var rätt nöjda och åkte hem istället. Med andra ord var det en väldigt fin festival!

Way Out West recensioner, Fredag

Salem Al Fakir (Flamingo 15:00)

Första konserten för mig på festivalen firades med en falafel. Än hade det inte börjat regna och framför den största scenen som Salem nyss intagit började folket att samlas. Kort och gott kan jag bara säga att det var en väldigt tråkig konsert som inte blev mer upplyftande när han han började dela in publiken för att sjunga allsång. Det hela kändes ganska barnsligt. Då var det dags för mig att gå.

Hello Saferide (Azalea 15:45)

Annika Norlin imponerade. Med handklapp och lallande fick hon igång oss och levererade ett par riktigt bra låtar! Frågan var dock varför gästande Maia Hirasawa spelade med sitt soloprojekt på festivalen?

Laleh (Flamingo 16:30)

Laleh blandade oklanderlig reggae med visor och det hela var väldigt bra. Under Det Är Vi Som Bestämmer fick jag gåshud för första gången på dagen. Laleh är en grym låtskrivare, men live tröttnade även jag efter en halvtimma och drog bort till tältet...

CocoRosie (Linné 17:15)

...där duon CocoRosie väntade. Syskonen Sierra och Bianca imponerade verkligen och var en av den mest förvånande och bästa konserten på hela festivalen. Sopran och pianoplinkande blandades med tunga basgångar och den coola killens beatboxing och det hela var väldigt, väldigt lyckat!

Albert Hammond Jr (Azalea 17:45)

När The Storkes-gitarristen klev upp på scenen var jag rätt trött. Så konserten njöts i solen liggandes i gräset. Albert och grabbarna var väldigt proffsiga, på gott och ont. Musiken var bra, men känslan kom aldrig riktigt. Dock har den där killen ett par riktigt bra låtar som man borde skaffa!

The New Young Pony Club (Linné 18:45)

Alla i bandet verkade laddade och tältet osade av dansvillig publik. Det svängde rejält, men blev aldrig bra. Kanske är det bara jag som inte förstår mig på musiken de gör, men om man gör en så tråkig spelning med en så bra stämning är det ju något som är fel. Hypen kring det brittiska elektronica/new wawe-bandet kommer jag aldrig att förstå.

The Hives (Flamingo 20:20)

Fagersta-bandet är Sveriges bästa live-band helt enkelt. De nya låtarna lät precis som The Hives brukar låta, med andra ord riktigt bra och stämningen var på topp. En av festivalens bästa konserter!

Manu Chao (Flamingo 22:40)

Vill man stå längst fram på Manu Chao får man helt enkelt skippa Primal Scream (fast scenerna låg så nära varandra att jag hörde lite ändå, och bra lät det!). Hur som helst var det värt det. Vi var många som sett fram emot detta länge. Redan en och en halv timma innan konserten skulle börja sjöngs det med i soundchecks-låten Machine Gun till basistens jubel. Basisten som i princip är värd ett eget inlägg. Stämningen var på topp och när slutligen huvudpersonen steg upp på scen kändes det närmast andligt. Jag hade kunnat dra till med vilken klysha som helst, ex "Han kom, han såg han segrade" etc, men det hade ändå inte beskrivit hur stort det här var. Nu i efterhand har jag märkt att jag har minnesluckor i vilka låtar han spelade och så, därför att jag stundtals bara stod och mumlade "Fan vad det här är shit". Det kan också bero på att det var varmt som fan, svetten rann helt sjukt mycket och att det var så trångt att jag inte ens kunde röra på armarna. Folk runt mig svimmade och fick bäras bort av säkerhetspersonalen som var snälla och hela tiden gav oss vatten. Hela konserten var ganska galen medan gitarristen levererade de vackraste solon jag hört. Manu Chao bjöd på en jävligt bra show och lovade att komma tillbaka. En sådan spelarglädje som bandet bjöd på såg jag ingen annan stans under hela festivalen, och när konserten var slut och han stod och bankade mikrofonen mot hjärtat hade jag nära till tårarna. Det var lite synd att han inte körde några av de nya låtarna, men att klaga på Manu Chaos låtlista är som att klaga på, ja jag vet inte vad. Jag sa ju att klyshorna inte räcker till! Detta var det bästa jag någonsin sett och hört och det överlägset galnaste jag varit med om. Så tack(!) för att jag fick uppleva det här.

Övrigt: Det blev väldigt kort om alla banden, men ett skitlångt inlägg läser ändå ingen. Har ni frågor är det bara att ställa. Jag berättar glädeligen Way Out West:) The Hellacopters såg jag förresten för lite av för att kunna säga något om. Hey I'm In The Band svängde visserligen, men det var jävligt mycket rundgång vad jag kommer ihåg... Annars är jag rätt ledsen över att jag missade Architecture In Helsinki. Men man kan faktiskt inte få allt i världen.

summerlove

Idag: Hänga runt på stan, äta vattenmelon, sola och ha det allmänt gött! Förstår ni känslan? Lyssna på Crewsin med Vicious Irene! Jag får The Passenger-vibbar. Och alla vet att Iggys The Passenger är bästa sommarlåten. Lotta, sångaren i bandet, vet hur en sommardag ska vara! I augusti blir det turné i Tyskland och om ni är där och inte tar i tid och se dem lär ni ångra er. Lotta är nämligen fränaste bruden i Götet:)

Imorgon: Salem Al Fakir (inga höga förväntningar), Hello Saferide (Säkert! på lördag känns mer hot men okej), Laleh, Cocorosie (mycket spännande i och med nya skivan), Albert Hammond Jr (från The Strokes), The Hives (höga förväntningar), Primal Scream, Manu Chao (kommentarer överflödiga) och The Pogues. Ska försöka se Architecture In Helsinki också! Nya skivan är fin...

Architecture In Helsinkis nya album är att rekomendera. Australiensarna spelar på Linné-scenen imorgon på Way Out West. Tyvärr krockar det med Manu Chao...

Way Out West

Det ligger något i luften. Något har hänt med staden. Förväntningarna var höga när kön ringlade utanför Storan där festivalarmbanden till Way Out West kunde hämtas ut. I den kvava värmen gick diskussionerna heta om vilka artister man inte kunde missa och huruvida Way Out West har ett av årets bästa bokningar. Själv känner jag pirret i magen. Imorgon får jag se Manu Chao på scen. Sen kan jag nog dö lycklig faktiskt.

Sahara Hotnights 8 augusti Liseberg

Det var en ganska sömnig konsert igår. På Stora Scenen på Liseberg stod Sahara Hotnights med höga midjor och svängde på för fullt. Lite för högt tempo för publiken kanske, som inte alls hängde med. Träffade bandet innan i logen eller vad man nu skulle kalla det, och de verkade peppade, men spelningen blev väldigt ljummen.

Nu är det ju så att jag inte är ett fan. Då kan det ju bli svårt att få ett högt betyg, men en hyfsat intressant konsert ska man kunna få ihop ändå. Om man ska vara sån hade de däremot stor chans att övertala mig, och leva upp till de gamla tiderna då tjejerna i Sahara var de coolaste i Sverige sett ur en liten tjejs ögon. Och visst fanns det stunder då det nästan var riktigt bra. Som i Quite A Feeling. Då var det nära att jag fick gåshud kan jag säga. Även i de andra äldre låtarna som Who Do You Dance For svängde det bra. Därför var det oförståeligt att de körde en cover istället för att exempelvis köra Drive Dead Slow och få upp stämningen ett steg.

Med andra ord var det en rätt tråkig konsert i ett sensommarfint Göteborg. Nya skivan What If Leaving Is a Loving Thing har dock sina stunder. Oavsett vad jag sagt tidigare. The Lonliest City Of All är fin, och Cheek To Cheek är en hit, och också den enda låten som fick publiken att vakna till lite. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är synd att de börjat spela mainstreampop istället för, kan ju diskuteras, men i alla fall lite hårdare de körde med tidigare. Om det var bandet eller publikens fel att det blev som det blev vet jag inte. Många var där i alla fall.

Förresten snackade jag elbasar med basisten Johanna Asplund. Hon tyckte att Fender och Gibson var bra. Dessutom bjuder jag på lite backstage-bilder höhö.

worldmusic

I förrgår spelade Tinariwen på Trädgårn i Göteborg. Tyvärr missade jag Mali-bandet eftersom jag själv hade spelning. Hoppas att ni tog er dit i alla fall! Tinariwen är ett av de "hetaste" banden just nu som spelar så kallad världsmusik. Bandets tredje album Aman Iman som släpptes i februari i år ligger bra till på min lista över årets bästa album.

Men nog om detta, jag tänkte istället tipsa om hur man får tag på bra världsmusik. Det kan vara svårt när man inte är så påläst då de flesta musikmedier inte skriver som mycket om denna genren. Även om det börjar bli bättre på det.

• Jag brukar alltid köpa på mig skivor när jag är utomlands. En fin souvenir för en ganska billig peng, och ofta får man några riktigt bra låtar. Titta framför allt i affärer till naturskyddsområden och liknande, där det är lätt att hitta skivor med lokala artister. Souveniraffärer i städerna är ofta ganska tomma på sånt här.

• Men om man inte reser så ofta då? Internetaffärer som CDON har idag ganska stort utbud på världsmusik. Jag brukar bara chansa på något som låter mysigt eller intressant, man har väldigt mycket att vinna på det. Satsa på samlingsskivor i början så får du lite variation och kanske någon favorit att köpa album av nästa gång. Affärer som Indiska och Indigo (för alla Göteborgare, ligger i Haga) säljer i bland just sånna här samlingsskivor. Även välsorterade skivaffärer kan ha en hylla för världsmusik (t. ex CD Centralen i Göteborg).

• Putumayo är annars ett säkert kort. Det är ett skivbolag som specialiserat sig på världsmusik och ger ut massa fina compilations med oförskämt snygga omslag! Perfekt att ge bort i present.

• Worldmusic.net ger också ut bra samlingar och har en bra sida för dig som vill veta allt om genren. Titta in och frossa i allt från afrikansk musik till latinamerikansk salsa!

• Och om ni besöker London, ta en sväng inom Vinyl Junkies i Soho. Mycket världsmusik på vinyl. Köpte snyggaste lp:n med Orchestra Baobab sist jag var där.

Lycka till! Och kom gärna med fler förslag i kommentarsfunktionen så att alla kan läsa:)

Shut up, I am dreaming

Sunset Rubdown bildades redan 2005 och har sedan dess hunnit släppa två album. Till hösten släpps ett tredje album: Random Spirit Lover och det kanadensiska bandet får en än gång visa upp grymt bra indierock blandat med skön elektronica. Lite som Erlend Öyes Whitest Boy Alive faktiskt. Nya albumet släpps på skivbolaget Jagjaguwar som skryter med band som Okkervil River!

Random Spirit Lover med Sunset Rubdown släpps den nionde oktober. Lyssna här så länge.

...

Har svårt att samla tankarna. Är i alla fall hemma igen efter en vecka med repande och spelande och mina annars härdade gitarrfingrar är såra efter timmars elbas-spelande. Himla kul hade vi. Massa kärlek till bandet!