I went to the concert and I fought through the crowd, Guess I got too excited when I thought you were around

Jag vill ju vara den som börjar sjunga med i musiken på bussen hem. Tänk vad glada alla hade blivit liksom? Hur glad hade inte jag blivit om du hade börjat sjunga med i din musik när du satt bredvid mig? Förutsatt att du har bra musiksmak då, men bara nästan. Bara att du hade tagit ton hade gjort mig glad.

Själv är jag den som på sin höjd vickar på fötterna i takt med ipoden. Kanske mimar jag lite tills jag möter din blick i speglingen i fönstret.

Mimade idag gjorde jag till Strokes. Som ju faktiskt släpper nytt nästa år!

with your silent brand new sneakers

Meningen är att de ska ha storslagna scenshower med fokus på performance art och visuell konst. Texterna är jättepolitiska och det är ett litet kollektiv av arty människor med starka åsikter som står bakom. Det får hemskt gärna vara radikalt, som ett slag på käften på allt vad kommersiellt heter.
Fast oftast blir det ju faktiskt bara jävligt bra musik!

Som i fallet med Hirsute. JD Samson från feministbandet Le Tigre har slagit ihop sig med ett antal vänner, däribland Emily Roydson som är känd i konst- och feministsammanhang. Nu skapar de musiken ovan, lyssna här!

23

Min dator är trasig. Sönder. Otillgänglig! Och ja, så mycket värre kan det inte bli, eller hur? Jag mår bra men det dröjer nog tills jag kommit över det här... Kanske till imorgon i alla fall. Fan!

Tijuana

Om man blandar traditionell mexikansk musik, Norteño, med elektronisk musik och techno, får man Nortec. Soundtracket till moderna Mexiko, som det heter. Tijuana blev säte för den nya kulturformen som speglas av den spända situationen i gränsstaden där tusentals människor varje år försöker ta sig över till den amerikanska sidan.

I början av november kommer Nortec Collective till Sverige. Med sig har de en mariachiorkester som är en traditionell mexikansk orkester, på 15 man för att skapa ett storslaget möte mellan det traditionella och dagens elektroniska musik.

Ett av nutidens mest spännande musikprojekt alltså. Här hittar du turnédatum och några av deras låtar.

kalaset

Göteborgskalaset, eller Kulturkalaset, pågår just nu här hemma. Falafel och tonårsfylla i alla ära men nu ska vi vara kulturella också! Och det har jag sannerligen varit! Igår blev det Världskulturmuséet då wayoutwestare kommer in gratis med bandet kvar. Det var väldigt folktomt och tyvärr ganska tråkigt. (Vill ni ha världens bästa museum ska ni besöka Centre Pompidou i Paris!). I alla fall, sedan drog vi ett gäng och såg några band och idag blir det Tingsek på Kungstorget.

Så skit i att dra klyschan med att det var bättre förr, och att kalaset blivit för pretentiöst. Ta med några vänner och testa tunnbrödsrullen på Kungstorget. Och så missar ni inte avslutningen imorgon med Kultiration och Atmosphere!!!

Lucid Dreams

På Way Out West körde Franz Ferdinand några nya låtar, två om jag minns rätt? Hur som helst lät det riktigt hoppfullt för alla oss som längtar efter den ännu odöpta skivan. Och som många redan uppmärksammat har bandet nu lagt ut en låt från nya skivan på sin hemsida. Den är bra, så lyssna här eller ladda ner på närmsta mp3-blogg.

lp.

Jag samlar på lp-skivor och klär väggarna med dem. I onsdags, då vädret aldrig tycktes kunna bestämma sig och kulturkalasets program var för tråkigt gjorde vi majorna och jag fyndade dessa 4 fina "tavlor" för 120 kronor.

1.Beach Boys-skivan påminner om glasmosaik. Ni vet den som sitter på kyrkfönster. Inte så värst bra låtar på men för 35 kr orkade jag inte vara kräsen.
2. Marthas Vineyard, 35 kr. Låter lite som Susanne Vega. Inget som jag kommer lyssna på så mycket, men den har ett jävligt fint omslag. Tycker ni inte det?
3. Familjen Barbapapa för 25 kr. Kolla den rosa som är ett piano!!
4. Supertramp- Crisis? What Crisis? 25 kr. Bra musik, och tidernas härligaste omslag. Underbart!

elephant love.

Finast just nu är lite etiopisk jazz i form av Mulatu Astatke. Lyssna på Yekerme Sew och Yekatit.

All human beings are also dream beings. Dreaming ties all mankind together.

Bild: Lånad av Ragnhild

Anand Wilder var grym tillsammans med bandet Yeasayer under spelningen på Way Out West. Hans soloprojekt låter inte alls likt, men det är riktigt riktigt bra! Speciellt Coal Into Diamonds. I år kommer debutplattan. Jag låter honom sälja sig själv:
"This is that soft rock I always wanted to make. Songs you can get your teeth cleaned to and shit."

vad gör man sen när alla städer är besökta?

Bor man i Göteborg ser man dom lite varstans lite då och då. En liten affisch som visar att de snart ska spela igen. Jag har aldrig sett dom live. Men de är lite som ett doftljus i sensommarregnet. Funkar nog bäst att njuta av hemma.
Vaniljdoft. Ganska ordinärt men högst seriöst och väldigt vackert!

Bonne Idée Lyssna här

Way Out West 7-9 AUG 2008 forts.

Lördagen:
Joan as Police Woman är inte min kopp te så vi lade ut alltid denna ponchon som filt och la oss i solen och såg José Gonzalez få oss att glömma ömmande fötter från dagen innan. Just där och då var stundtals lite småtråkiga José det bästa som kunde spela. Stilla, med medveten enkelhet fyller han Slottskogen respektlöst. Tack som fan, som han sa.

Sedan hade jag sett fram emot en arg Kelis med burrigt stort hår som skrek ut sitt hat, men det blev det inget av. Googla och se hur hon klädd av någon sorts ambivalens mellan societets-dharma&greg gregs mamma och ghettobling intog Azalea. Det var inte det jag förväntat mig, så vi gick bort mot Linnétältet och där inne i mörkret spelade The Bug. Jamaicansk Dancehall som tog de få i tältet med storm. Vi dansade och dansade och sångerskan med kroppsstrumpa av Jamaicas flagga dansade med mer attityd än jag trodde Kelis kunde utbringa.

Under Caesars hamnade jag längst fram och Oskar dök upp vid min sida. Det var kul, men de tog inte vara på tillfället att få spela på en av Sveriges största festivaler. Jag vet inte vad det var. Men jag hade väntat mig något mer? Caesars låtar är sommar, men detta var lika soligt som SMHIs prognos för Göteborg innan helgen. Eller nåt.

Annars var det kul att se Frida Hyvönen sitta vid pianot med sin leopardkappa. Jag grämer mig att jag missade Fleet Foxes. Men Håkan Hellström med Ingrid var mer än okej. Kärleken var överaskande stor och man står frågande om den aldrig kommer att ta slut? Hur kan det bli så stort och överväldigande varenda gång?

Flaming Lips hade scenshowen. Jag hade gett mycket för att vara en av de där teletubbiesarna som hoppade runt på scenen med stora ballonger. Såg du inte Wayne Coyne fullständigt ta över Azalea med sin lilla videokamera fäst vid mikrofonstativet så att hans ansikte blev förstorat i groteska propotioner på scenens storbildsskärmar missade du något!

Men störst på lördagen var ändå N*E*R*D. Än mer än en teletubbies på Azalea hade jag gett för att komma upp och dansa med Pharrel på Flamingo likt de tjejer som bjöds upp på scenen. Jag tror alla blev avundsjuka. För det var en helvetes stor konsert med sjukt bra stämning! Vi skrek "I wanna fuck tonight!" och hela slottskogen förenades till sista låten där Seven nation army-riffet snyggt vävdes in. Att publiken sedan vägrade att gå säger väl något om hur stort det faktiskt var.

Tanken var att Neil Young skulle ge festivalen ett värdigt slut, vilket han i och för sig gjorde. Men jag såg bara början och slutet, Lykke Li lockade mer i tältet där hon bjöd på en okladerlig konsert. Men som sagt, Neil Youngs sista två låtar på vägen till utgången var ett bra slut på ännu en bra festival. Ännu ett bra Way Out West.

Way Out West 7-9 AUG 2008

Efter förra året var mina förhoppningar skyhöga. Och visst fan uppfylldes de!

Köerna var långa utanför Storan där förväntansfulla från landets alla städer stod och pratade klubb. (Att wow är ett kalas för oss Göteborgare glömde vi redan förra året när Pelle från The Hives tog upp det. Är det festivalens ändå lite utmärkande indieprägel som inte lockar hårdrocksgöteborg med omnejd? Är resten av Sverige mer indie? Och på tal om köerna, verkade de ju vara ett stående dilemma festivalen igenom...).

Fredagen:
Det började bra med Devonte Hynes solodebut Lightspeed Champion som klev in i pälsmössa och med orden: vi ska spela en ny låt för er, gav oss soundtracket till Star Wars. Det blev ganska så mäktigt i Linnétältet och jag var inte den enda som drog på läpparna. För övrigt var det många fina och överaskande covers på årers wow. Looptroop Rockers svettiga spelning översteg förväntningarna när Promoe började sjunga verser ur Nationalteaterns Barn av vår tid och jag tror det var National som körde Cyndi Laupers Time after time. Sistnämnda var i och för sig bara mest överaskande. Inte så bra kanske.

Bra var inte heller Christian fucking Kjellvander som spräckte hål på vår festivalbubbla med sin tråkiga j*vla musik. Fan.

Däremot dansade jag ordentligt till Kenyanska Kenge Kenge och fick gåshud av längtan till Afrika. Det sved lite när jag övergav det härliga bandet för Iron & Wine som bara var för tråkigt. Mando Diao var nästan oförskämt dåligt samspelta så vi vilade i telias strandstolar och diskuterade dagens spelschema. Den stora frågan var The Sonics eller Looptroop Rockers? (Usch alltså, schemat kunde varit lite luftigare. En extra dag nästa år?) Som ni läste förut blev det Looptroop. Mycket bra!

Sen till det stora. Det största. FRANZ FERDINAND. Jag minns i London för många år sedan när HMV hade extrapris om man köpte två skivor. För några pund fick jag pinsamt dåliga X&Y men också finfina You Could Have It So Much Better. Och konstigt nog blev Franz Ferdinand något av gudarna från glasgow. De som kunde komma undan med indielooken utan att se töntiga ut och som gjorde bästa britpopen. Plötsligt hade jag också lust att läsa konst och bo i Glasgow. Hur som helst stod vi längst fram likt man ska med sina tonårsidoler och sjöng med i varenda låt. Och, likt man ska säga, rodnande, om sina tonårsidoler, fick jag ögonkontakt med mr Kapranos. Jag hade fnittrat lite, om det inte vore för att det att det hade varit att gå över gränsen. Anyway, Outsider och This Fire var väl bäst.

Efter den totala urladdningen såg vi Sonic Youth. Regnet höljde ner i några minuter och min snygga festivaloutfit (trendkänsligheten bland publiken var väldigt... stadsfestival!) doldes av Claes Ohlssons regnponcho för 19 kronor. Kvar från emmaboda. Som tur var, var ändå detta det enda regn som föll över Slottskogen i princip. Hur gubben på GP fick för sig att SMHI fick rätt med sin klass 2 varning och 100 mm regn i sin krönika på lördagsmorgonen vet jag inte, antagligen satt han under tak backstage och trodde att han skattade sig lycklig. Leran däremot, var oövervinnlig.

The National var en trevlig spelning och Grinderman var väldigt, väldigt gubbigt. No Pussy Blues ÄR inte bra, ÄVEN om det är Nick Cave.

Sedan skippade vi Sigur Rós tråkiga spelning och gick bort till Linnétältet där saker hände. Äntligen fick jag se Yeasayer. Och det var precis så bra att jag såhär tätt efter vågar svära på att det var top3-spelning på fredagens wow, att All Hour Cymbals skulle varit förra årets bästa skiva, debut och att sångaren faktiskt var ganska så snygg! Synd, alla. Att ni istället såg Sigur Rós besvika er.

Sedan kom det. Farvälet av Broder Daniel. Och det kunde inte göras på något annat sätt. Ett perfekt avslut där minnet av Anders Göthberg hedrades smakfullt. Ingen dramatik, inget material för journalister kåta på storslagna löpsedlar dagen efter. Utan bara en rad finfina sånger, framförda med respekt liksom.

luo

Jag laddar upp inför Way Out West. Efter förra året kan jag inte annat än att tro att det kommer bli så himla bra! Så nu har jag hela dagen lyssnat på Neil Young och Iron & Wine. Så bra det kommer att bli. Så bra! Vilka band ser ni mest fram emot?

störd&fin

Emmabodafestivalen var bäst! Åhdu för fan vad fint vi hade det. Nu är jag trött och hängig och ska sova ända tills way out west. Kanske jag laddar upp lite bilder med. Var ni där?

I wanna dance

Dagens låt: Anna - Je T'aime Mon Amour

every song I ever wrote was written for you

Ibland hör man likheter med Beirut, och man kommer plötsligt att tänka på varför Basia Bulat spelades så ofta förra sommaren. Om du gillade de båda kanske albumaktuella Micah P. Hinson faller dig i smaken. Micah P. Hinson and the red empire orchestra släpps imorgon, och (den relativt välförtjänta) hypen kring hans nya skiva är ytterligare ett bevis på indiefolktrenden man ser just nu. Hör hela albumet här, eller på myspace.

bamako.

Det är nästan skamligt vilken fin utsikt jag har nu. Ser vågorna rulla in mot stranden och solen gå ner bakom klipporna i bohuslän. Det ser nog ganska komiskt ut när halva familjen sitter med varsin laptop mitt emot varandra och surfar. Lyssnar på Foliba med Super rail band gör vi också, från world music network west african selection the rough guide to west african music. Långt namn men fina grejer! Vad gör ni en fredagkväll som denna?

är att från samma säng lyssna till samma regn

M83 i all ära men ibland är det faktiskt bara finast i hela världen att lyssna på regnet. Precis som håkan sjunger.

Annars har jag glömt att nämna att jag tydligen finns att prenumerera på hos bloggkoll.com som typ är världens bästa grej, likaså mobilt bredband så att jag kan blogga lite varstans bara inspirationen kommer tillbaka. Dessutom finns jag både på bloggtoppen och bloggportalen. Kan vara bra att veta.

.

det var året då jag hade min första spelning, i något som mest liknade en sliten gympasal där vi spelade Linneas låtar som doftade revolution och typ alla låtar blev fel fastän det inte gjorde så mycket. det var också året då jag avsevärt påverkad av gulafebernvaccin stod längst upp på hvitfeldtskas tak i regnet och fick hålla hårt i lisas hand för att inte ramla ner i den hårda vinden. vi hittade en stjärnkikare som man kunde fälla upp ur golvet, och så stod vi där och spionerade på lägenheterna i vasa. det var året då jag spenderade de bästa veckorna i mitt liv i Afrika, Tanzania och Zanzibar. Det var året då jag gjorde det smarta draget att börja lära mig spela dragspel, men jag tog väl inte enbart bra beslut och tackade nej till ett år i London. i slutändan var väl det bra kanske men tröstade mig med att tacka ja när bror min bad mig hänga med på tågluff dagen efter och vi sjöng doktor kosmos på tunnelbanan i paris och såg em på små pubar och gick runt i ett soligt prag. och blåvitt tog sm-guld och manu chao spelade i ett svettigt slottskogen och till allas lycka blev satc en film! typ. Det var året, men imorgon är jag ett år äldre och ett år klokare. Vart jag vill komma är att imorgon, den 4 juli, fyller jag år. och visserligen kanske jag inte spenderar det kommande året i London men å andra sidan får jag istället tillbringa det med mina fina, fina vänner.

PS: Ni som bor i Stockholm ska gå på det här hoppas jag?

Management

Dagens låt: Kids - MGMT

Att ligga i solen hela dagen med Ipoden och nya Nöjesguiden funkar rätt bra. Även om Roskilde, Ben Goldwasser och Andrew Van Wyngarden live inte varit helt fel det heller...

art less pollution

Det här är något jag bara måste skriva om. Jag läste om det häromdagen i senaste numret av Re:public Service och jag förundrades över det jag såg. Den där viljan att förändra som bor hos människor har alltid fått mig att bli imponerad. Om det någon gång skulle vara på gränsen till pretentiöst så skiter jag i det för alternativet hade varit så... förödande! Jag vill också göra skillnad, genom kultur eller som här konst. Jag blir hänförd av de som använder sin kreativitet till något mer. Så därför tänker jag skriva om det här, för att jag tycker att det är otroligt viktigt att sånt här syns och uppmärksammans. Kulturfenomen som faktiskt spelar roll!


Nere i en tunnel i São Paolo, Brazilien gör Alexandre Orion, eller Ossário som han kallar sig, en stilla protest mot miljöförstöringen. Som en annorlunda form av graffiti. Istället för att måla med sprayburkar har han små, vita tygdukar med sig som han använder för att torka bort de svarta lager av smuts som fastnat på tunnelns väggar. Med händerna gnuggar han fram metallglansen på väggarna och bildar massvis med döskallar, en efter en. I över tio år. För att visa hur allvarligt problemet med miljöförstöringen faktiskt är. Projektet får namnet Art Less Pollution.


Och visst får den verkan. Polisen kommer dit. Vet inte riktigt vad de ska göra. De kan ju inte arrestera honom då det inte kan vara olagligt att tvätta bort smuts från en tunnel? Så de står och kollar lite. Nästa dag är kommunen där med vatten och tvättar bort konstverket. Och så fortsätter det. Så visst, även om det är tråkigt att Alexandre Orions konstverk inte finns att beskåda så värst länge, så får han ju ändå det han vill. Tunnlarna blir rena och staden kan inte blunda för den växande miljöförstöringen. Fantastiskt tycker jag.

Ossários hemsida, där du kan se videon när Alexandre är nere i tunneln och tvättar (rekomenderas), kolla bilder och läsa ett intressant reportage om projektet.
Re:public Service finns att köpa på bl a Pressbyrån.

festival.

Linnea bad om Emmabodatips. Varsågod Linnea!

Det är mycket elektronika i år:

• Elenette gör glad synthpop och lär bli sommarens soundtrack. På svenska, med fyndiga texter.
• Ladytron är Liverpoolbaserade elektronikabandet som bl a hade jättehitten "Seventeen" för några år sedan. Aktuella med ny skiva.
  
• Stereo Total- Fransk-tysk duo med söt elektropop som numera tillhöra klassikerna.
  
• Detektivbyrån- Påminner mycket(!) om Yann Tiersens soundtrack till Amelie från Montmartre. Så du vet vad som väntar.
  

Gillar du däremot svensk reggae/ska sa du absolut se:

• Kapten Röd, som nog kan bli hur bra som helst live. Jag är där i alla fall.
  
• Kultiration brukar vara favoriter.
• Hoffmaestro & Chraa

Om jag var dig skulle jag heller inte missa:

• Boys Noize och deras fina remixer.
• Soko- Skådespelerskan Stéphanie Sokolinski från Paris gör söta popvisor. Håll koll på henne! Det ryktas dessutom att en fullängdare kommer snart.
• Elf Power är kanske ett av de mest intressanta bokningarna på festivalen. Påminner både om Annika Norlin, The Shins och Peter, Bjorn & John.
  
• Division Of Laura Lee är ett svenska indiepunkband som fått mycket fin kritik. Med all rätt!
• First Aid Kit- Fortfarande lika mysiga och sjunger lite som regina spektor. Dessutom är de bara 15 och 17 år. Bara en sån sak liksom!
• Masshysteri, punkrock från Umeå.
  
• Kalle J som tydligen ska vara väldigt bra live.
  

Är det många av er som ska till Emmaboda i år? Jag måste säga att de verkligen lyckats med sina bokningar i år! Jag kommer dansa till Justice och Familjen, lyssna på Laaksosångarens självbetitlade soloprojekt Markus Krunegård och hans nya skiva, se Niccokick och höra Hästpojken utan Pop-Lars. Jag ska njuta av Kristian Anttilas nya låtar och förhoppningsvis hinna se både Miss Li, BTVATD, Those Dancing Days och Almedal. Joel Alme är en förhandsfavorit och Navid Modiri är alltid bra på scen, här med Cobra Charlie. Slagsmålsklubben lär ju bli rätt så bäst också. Zeigeist snygga scenshow lär vara värd att se. Snygga landsmannen Erlend Øye uppträder med Whitest Boy Alive och det tänker jag inte missa för allt i världen. Men framför allt så kommer jag få se Doktor Kosmos en gång för alla (även om nya skivan var en besvikelse) och tanken på det får mig att bli alldeles knäsvag! Hoppas vi ses där!

every beat of your drum is wasted

MUSIC BY THE EMBASSY / STATE'08
ARTWORK BY CARL HAMMOUD / WHATEVER YOU DESTROY... (Watercolour, 20x25 cm)

Producerad av Dan Lissvik (från Studio), The Embassy är tillbaka! Och musiken är allt annat än likgiltig, vardaglig och anonym, som de själva beskriver den. Oavsett vad de själva vill, är den väldigt uttrycksfull. Och bra.
Lyssna här!

Recension: The Magnetic Fields Lorensbergsteatern 28 juni 2008

När indiekidsen växer upp
Ingen var där för tidigt, desperat köandes för att få de bästa platserna. Istället stod alla vid trappan utanför tio minuter innan och kindpussade vänners vänner. De satt i baren och drack vin. De var subtilt uppklädda och hade det där man kallar stil. Allihopa. De hyssjade när någon viskade under konserten. De ursäktade sig när de gick förbi. De höll för mobildisplayen för att den inte skulle lysa upp den mörka lokalen för mycket under konserten och de klappade på de rätta ställen. De skrattade pliktskyldigt till pianistens värdelösa skämt. Och efteråt gav de eminenta analyser av konserten, på väg ut i natten till någon indieklubb. Popoffren lyste med sin frånvaro (jag var med största säkerhet yngst där) och likt lokalen så var det en väldig… klass, på konserten. Publiken var indiekidsen som växt upp. Poppare som blivit vuxna. De var lite mer moget än de flesta popkonserter brukar vara. Likt själva konserten överlag.

För Stephin Merritt, Sam Davol, John Woo, Claudia Gonson och medverkande Shirley Simms gjorde en konsert likt något jag aldrig sett förut. Det var dödstyst i salen, som jag sa tidigare var det kolsvart och alla satt stilla på sina platser och lyssnade. På scen satt de fem, alla som lika gärna kunde ha varit din biologilärare. Claudia drog ständigt upp sina stretchjeans och drog ner den urtvättade bomullstoppen från att visa naveln. Stephin höll för öronen så fort publiken klappade, han hade ont eller vad det var. Jag vet inte om man ska ta det som en förolämpning att de ansträngde sig så lite. Helt på rutin liksom. De var för bekväma helt enkelt, Claudias smutsiga gympaskor som exempel. Gitarristen Woo satt och kollade ner i marken och påminde mest om killen som häromdagen inte vågade se mig i ögonen när han frågade om mitt nummer. Skrattet satte sig i halsen när Claudia än en gång drog onödiga skämt, sådär typiskt amerikanskt. Innan pausen var musiken minst lika beige som Merrit själv, som mest såg ut att vilja försvinna under sin väl neddragna keps. Men hur respektlöst jag än tycker att det är att anstränga sig så lite, när vi för två betalade över 600 kronor tillsammans, så accepterar jag ändå, och inte minst respekterar att detta är deras grej.

Magnetic Fields var bra live. De var lite väl lugna för min smak kanske. Men när de spelade I Thought You Were My Boyfriend, Too Drunk to Dream, Xavier Says och Papa Was A Rodeo applåderade alla lite extra. Men jag märkte att resten av publiken växt upp med Magnetic Fields och nostalgiskt önskade låtarna från deras tidiga EPs, medan jag njöt bäst av att höra nya skivan live. Konserten var slut vid tolvsnåret och jag och mitt fina sällskap Kirsten begav oss hem. Jag var mer besviken än henne, men så hade jag nog högre förväntningar också. Men jag gillar hennes mentalitet: Jag tänker alltid innan en konsert att det är mitt favoritband jag ska se, det blir så mycket roligare då! Norrmännen vet sannerligen hur man ska bli pepp till en spelning. Att det dock var värt pengarna var vi rörande överens om, om inte annat för upplevelsen! Jag hade inte velat vara utan den.

28 juni

Ikväll är det Magnetic Fields på Lorensbergsteatern. Hoppas vi ses där!

Labrador Summer Sampler

Vi har en fin höst framför oss då Labrador har många bra skivsläpp på gång. Radio Dept.s efterlängtade skiva kommer såväl som Suburban Kids With Biblical Names. Tills dess släpper Labrador en skiva med somriga låtar, både gamla och nya med bland andra [Ingenting], Club 8 och Irene. Labrador hälsar att du kan ladda ner den gratis via Piratebay här. Håll till godo!

Track listing
1 [Ingenting] - Här Kommer Solen
2 The Sound of Arrows - Danger!
3 Sambassadeur - Final Say
4 Suburban Kids With Biblical Names - Funeral Face
5 Pelle Carlberg - I Love You, You Imbecile
6 Club 8 - You And Me
7 Johan Hedberg - Grammisgalan
8 The Radio Dept. - Freddie and the Trojan Horse
9 Sambassadeur - Subtle Changes
10 Tribeca - Her Breast Were Still Small
11 Chasing Dorotea - Dark Angel
12 The Mary Onettes - Explosions
13 The Legends - Darling
14 Leslies - Take A Look
15 Irene - By your side
16 Pelle Carlberg - Go to Hell, Miss Rydell
17 Club 8 - Jesus, Walk with Me (The Sound of Arrows remix)
18 Suburban Kids With Biblical Names - Trumpets and Violins
19 Acid House Kings - Start Anew
20 Irene - Little Lovin
21 The Radio Dept. - Pet Grief
22 Club 8 - Whatever you Want
23 Acid House Kings - This Heart Is A Stone
24 Loveninjas - Little Black Friends
25 [Ingenting] - Släpp In Solen
26 Caroline Soul - Been Turning (Into Something Bad)
27 Acid House Kings - Sunday Morning
28 Johan Hedberg - Var Dig Själv
29 The Legends - Make It All Right
30 The Sound of Arrows - Danger! (Ice cream shout)

affirmative

Ikväll är det dags för the robo-boogie igen. Höjdpunkten i veckan! Grädden på moset! Jag skäms inte nånstans för att tacka nej till allt en fredagkväll för att sitta i soffan med en filt och kolla på Flight of the Conchords. Det är precis så bra som alla säger att den ska vara. Dessutom är ju Bret ganska så snygg.



Och vi naturare står inte ALLTID och klockar våra tider på Rubiks kub, ibland händer det att vi rappar det binära talsystemet också! Ganska ofta faktiskt...

SVT2 21:30

klicka.

Freddie & the Trojan Horse

Ja det är den som snurrar flitigast i ipoden min!

Bild okänd

an airplane reach the cold sky

Speciellt gillade jag Nerves och There Is Hope. Och jag har skrivit om dom förut, albumaktuella First Floor Power. Men nya skivan Don’t Back Down har jag inte pratat om än. Antagligen för att den inte är värd att uppmärksammas. För de förut känsloladdade utropen låter nu bara desperata i en ickesmickrande bemärkelse, lillasyrran Saras röst låter inte längre säregen utan bara falsk och framförallt är de fina popmelodierna borta. Var jag ledsen att jag missade vissa akter på helgens Siesta!-festival, så känns det inte speciellt tungt att missa FFP:s nya repertoar i alla fall.

Däremot har Karin Dreijer gjort en fin remix på nya singeln The Jacket. Lyssna gör ni här!

Divine

"Helium (He) is a colorless, odorless, tasteless, non-toxic, inert monatomic chemical element that heads the noble gas series in the periodic table and whose atomic number is 2. Its boiling and melting points are the lowest among the elements and it exists only as a gas except in extreme conditions.

The voice of a person who has inhaled helium temporarily sounds high-pitched. This is because the speed of sound in helium is nearly three times the speed of sound in air. Because the fundamental frequency of a gas-filled cavity is proportional to the speed of sound in the gas, when helium is inhaled there is a corresponding increase in the resonant frequencies of the vocal tract."

Jag är fullt övertygad om att heliumbadbollar och golfbilar är sommarens accessoarer

never held her dear

Det är inte många som vet, att det är Kämpebron (mellan Västra och Norra Hamngatan) som är finaste platsen i Göteborg att se solnedgången på. Ut över vattnet. Himlen var alldeles rosa när jag satt på bussen hem häromdagen och åkte förbi. Lyssnade på I Never Said I Was Brave. Han är bra den där Joel Alme.

and I couldn't help but fall in love again

Jag lyckas aldrig bli seriös i debatten om musikbranschens framtid, kommer liksom aldrig längre än tanken på att de fina omslagen till skivorna försvinner. Det är ju en konst i sig själv, som är en mycket stor del av musikintresset. Därför ser jag mycket lite positivt på säg Marit Bergmans nytänkande "cd-release" eller vad man ska kalla det. Där är jag väl förvånadsvärt nog väldigt konservativ! Men liksom, se bara på She & Him och Cajun Dance Party som just idag båda släppt sina nya skivor. Får man inte lust att lyssna på dom då eller? De är ju så snygga att jag skulle kunna tänka mig att köpa dom oberoende på hur det låter...

Men, skådespelerskan Zooey Deschanels och singer/songwritern M Wards projekt She & Him förvånar mig genom att dessutom vara riktigt mysigt att lyssna på. Jag har aldrig varit ett fan av någon av dem, och det låter faktiskt som ett rätt tråkigt projekt på pappret. Men, kanske är detta vad Basia Bulat var förra våren? Här kan du lyssna och läsa mer.

Här blev det lite för mycket britpop för mig, och inte heller låter Cajun Dance Partys debutplatta The Colourful Life så nytt. Men avgör själv här!

Tanzania

Jag drog till Tanzania och sen hade jag liksom ingen speciell lust att blogga längre, som ni uppenbarligen märkt. Nu har jag det igen, så vi får se vart det hela tar vägen! Jag ber om ursäkt för mitt plötsliga försvinnande sådär. Hoppas ni haft en fin helg och njutit av vårsolen! Välkomna tillbaka.

and it would never end

Efter ett så bra skivår som 2007 trodde man kanske att kaffet skulle smaka lite beskt i år. Men året har börjat förvånandsvärt bra med svenska debuter som Lykke Li och Hästpojken, och som jag skrev om nyss Hot Chip bland annat. Vilka jag däremot inte skrivit om är Magnetic Fields Distortion som släpptes förra månaden.

Jag såg pjänsen Mitt Namn Är Rachel Corrie häromdagen. En pjäs om Rachel Corrie som 23 år gammal dog under en israelisk bulldozer när hon skyddade ett palestinskt hem 2004. Jag tänker inte vidare gå in på varken historian bakom eller hur fruktansvärt bra pjäsen var och hur jag satt och hulkade efteråt. Däremot tänker jag berätta att Magnetic Fields spelades hela tiden. Det var slående hur deras musik speglade rädslan och ensamheten hos en amerikanska som lämnat tryggheten för att försöka stoppa en ockupation av ett av världens största makter, stöttat av världens faktiska största makt! Än en gång såg jag hur viktig musiken är både för film och andra kreativa akter. Hela veckan har jag lyssnat på Magnetic Fields. Efter pjäsen är det klart att det inte går att undvika att gripas lite extra, men de är ju så bra att de klarar stå för sig själva. Nästa vecka är det jag som tänker köpa albumet. Vissa skivor måste man bara ha i skivsamlingen.

Vad tycker ni om nya albumet? Höll det förväntningarna?

hot chip

Imorgon släpps Hot Chips nya album Made In the Dark, men som ni säkert redan upptäckt finns den att lyssna på här. Nu är veckans fråga vad nu tycker om den? Alla brukar alltid ha något att säga om Hot Chip. Själv är jag kluven. Får lyssna några gånger till...

Youth Novels

Nu kan du lyssna på Lykke Lis kommande album Youth Novels här. Ett underbart album som det tåls att säga mer om. Efter jag sett henne live om någon vecka det vill säga. Hon spelar rätt mycket runt om i Sverige nu så kolla spelningsställena medan du lyssnar på de sköna låtarna. Inget kunde faktiskt göra mig gladare just nu än sax-slingan på Dance Dance Dance! Underbart.

I'm gonna die of loneliness

Dagens låt: My Dearest Friend- Devendra Banhart

Made in Jamaica

Filmfestivalen kommer till staden. För 31:a gången i rad annordnas den här i Göteborg. Jag lusläste programmet och valde ut ca fem filmer som jag ska se. Men här tänkte jag tipsa om musikfilmen Made In Jamaica. På hemsidan går att läsa: "Reggae och Dance Hall. Revolt och kärlek. Med en blandning av livescener, iscensatta happenings, miljöbilder och rena intervjuer berättas berättas historien om hur en liten ö, med tre miljoner invånare- ett tredje världen land- lyckades skapa en musikstil som fortfarande efter mer än 30 år känns angelägen världen över..."

Om än en lite pretentiös beskrivning så låter det som en ganska lovande dokumentär! Det hoppas jag i alla fall. Ni göteborgare kan se den på Bergakungen lördag 27/1 22:00 eller söndag 27/1 10:00 eller på Folkan torsdag 31/1 22:30.

lalalala

Crystal Castles. Kanadensisk duo som gör mycket bra elektronika. Kommer att bli årets nya Cansei de Ser Sexy om jag har något att säga till om. Både titelspåret Crimewave, Untrust Us och Alice Practice från nya singeln kommer att spelas flitigt i min Ipod vill jag lova!

festival

Både Yeasayer och Okkervil River är klara för Way Out West! woho.

jamaica

Om 2007 var året då jag fastnade för elektronican, så kommer 2008 att bli året då jag återupptäcker reggaen. Får så mycket minnen att det nästan gör ont. Minnen från ett bekymmerslöst litet hak på en strand i Asien. Där min soltrötta kropp på kvällen gungade i restaurangens hängmattor och såg på solnedgången till takterna av Bob Marleys musik. Ibland är livet allt fint. Reggae House. Tyvärr finns det nog inte kvar. Någon gång planerar jag dock att göra samma sak, föra traditionen vidare liksom. Så 2008 tänker jag varje fredag sitta bänkad framför radion 22:03 då P3 Rytm sänds. För er som har ett liv och lever lite en fredagkväll går det ju förstås att lyssna i efterhand på webradion. Idag lyssnar jag mest på Bim Sherman och Sit & Wonder. Det är väldigt fint!

söndag

Nu bär det av till musik direkt. Där finns det säkerligen några intressanta band. Till exempel har både José Gonzalez och Laleh ställt upp. Jaja, lite livemusik och dans är aldrig fel! Ha en bra dag!

sweet love for planet earth

Bäst just nu: FUCK BUTTONS. Duon från Bristol med sin elektroniska, experimentella musik som kommer erövra hela världen i år! Det är riktigt feta låtar som är så mäktiga att det liksom inte går att inte bli lite euforisk när man hör dom. Efter att ha sett det här finns inget annat än att de kommer till Sverige i år. Som sagt, bäst just nu!

kos og klem

Det blev en ganska lugn kväll. Kidnappade utbytesstudenten igår som vi klädde i fula kläder och drog med till bowlinghallen. Hon fyllde år och allt. Det var rätt så festligt faktiskt. Men idag var det skönt att bara ta det lugnt, innan jag måste plugga imorgon. Måste plugga massa. Skit också. Blir stressad bara av tanken.

Men det gör inte så mycket. Bästa musiken för att hitta lugnet hittar du här! Alex Scally och Victoria Legrand har inte bara finaste bandbilderna, utan gör också fina låtar som blir bra pluggmusik. Håll koll på dem! 2008 blir året då deras andra album Devotion får dem att bli en av vårens stora indiehype. Så lägg namnet Beach House på minnet!

Skivan beräknas släppas den 26 februari. Via hemsidan kan du ladda ner låten Gila, eller här (högerklicka, spara som).


PS: Hur funkar det egentligen. Vill ni bara ha rena musiktips eller ska jag vara mer personlig? Skriva massa skit om vad jag gjort och sånt, som ovan. Det verkar ju rätt stort just nu. Hur som helst har jag äntligen(?) tagit tummen ur och fixat en profilbild. Jag säger ju att det händer stora grejer här haha.

psst

Idag gladde jag mig åt att Adam Tensta och Familjen ska göra nåt fint ihop på Familjens nästa singel. Allt enligt Hybrisbloggen. Det kan ju bli hur spännande som helst!

naïve

Idag kan man förhandslyssna på Britta Perssons nya skiva Kill Hollywood Me på Myspace. Top Quality Bones And a Little Terrorist som släpptes 2006 var inget för mig. Nya skivan är på ett sätt ändå rätt annorlunda. Det känns som mer, större liksom, med ett sound som fyller ut mycket mer. Mer genomarbetat och inte längre less-is-more-mentaliteten som jag ofta har svårt för. Första singeln Cliffhanger är helt okej. En låt jag säkert inte tröttnar på i första taget men som jag heller inte skulle få för mig att spela på Ipoden på bussen hem.

Inte för än på åttonde spåret händer något. U Turns intro får min uppmärksamhet direkt, och kan vara en sådan låt som gör albumet värt att skaffa. Ännu gladare blir jag av de två följande låtarna Can I Touch och Car Song som också gör att jag förstår hypen. Kanske är det så att hon behövde en skiva på sig för att mogna. För det låter just så, mer moget. En sak är säker i alla fall. 2008 blir året då Britta Persson (som så många andra svenska indietjejer) slår igenom på riktigt!

Vad tycker ni?

PS: Kanske kommer en mer utförlig recension imorgon. Nu ska det dock pluggas journalistik... Hoppas ni får en bra dag!

eklektiskt

Fina Yeasayer har hyllats för förra årets debutplatta All Hour Cymbals, och det med all rätt! Känner du att du måste överbevisas går singeln 2080 och Sunrise att ladda ner gratis från hemsidan (eller så högerklickar du på länkarna här nedan och "sparar som"). Själv gillar jag hur de är så oerhört svåra att placera i ett fack och hur musikjournalisterna kämpar med att beskriva hur svårplacerade de faktiskt är, istället för att tillge dem en genre. Men jag kan ju inte annat än att hålla med. De exprimenterar hej vilt med allt från indierock, psykedelia, pop och nordafrikansk musik.

Många är de band som säger sig tänja gränserna, strunta i konventionerna och vara nyskapande. I Yeasayers fall blir det dock inte så jobbigt pretentiöst. Det gör det simpelt och bra och jag kan inte förstå att jag missade deras debut förra året. Kolla upp om de besöker eran hemstad på Europa-turnén i februari! Hade varit spännande att se dom live nämligen. De kommer till Göteborg och Pustervik den 27:e, men ska jag gå får det nog bli på John Dee i Oslo dagen efter. Då jag av en slump kanske kommer att vara just där. Ibland har man änna en riktig röta, som det heter här:)

Sunrise

2080

disco biscuits

Inte nog med att det slaskade ute så var det måndag och skolan började igen och klockan ringde kvart i sex. Om ni också hade en rätt halvdan dag har jag här ett litet tips. Franska bröderna Damien och Matthieu gör electronica från Lyon och är i år aktuella med en debut EP vid namn Roller Coaster. Generösa var de och gav mig denna låten för er att ladda ner. Det är ingen som ser om ni skulle dansa lite framför datorn. Och det är faktiskt inte alltför lång tid kvar till helgen!

Disco Biscuits - Spitzer

album 2008

skivor att se fram emot 2008:

Love Is All - Mixed Up (22 jan)
These New Puritans - Beat Pyramid (28 jan)
Sons And Daughters - This Gift (29 jan)
Hot Chip - Made In The Dark (5 feb)
El Perro Del Mar - From the Valley To the Stars (februari)
The Raveonettes - Lust Lust Lust (19 februari)
Animal Collective - Water Curses EP (8 april)
M83 - Saturdays = Youth (april)
The Kooks - Konk (april)
Death Cab For Cutie - namn okänt (maj)
Of Montreal - Skeletal Lamping (oktober)
Franz Ferdinand
Modest Mouse (b-sides collection)
Oasis
The Raconteurs
The Streets
Wolf Parade
Pete Doherty solo LP
Morrissey

Vad tycker ni? Jag måste ändå säga att det ser mycket lovande ut. Att Pete Doherty skulle dyka upp i år igen blir man ju inte förvånad över. Men har man inte tröttnat lite? Jag suckar lite när jag läser att de är bokade till Hultsfred igen, när han ska släppa solo album och när han än en gång grips för narkotikainnehav. Kvasihipsters i tolvårsåldern kanske fortfarande är intresserade av honom, och även om Shotters Nation var bra så känns det inte jättepepp med ett år till av hype. Då tror jag mer på brittiska These New Puritans som verkligen är på väg uppåt! Sons & Daughters har det bloggats flitigt om på indiefronten ett bra tag nu, så den skivan är rätt efterlängtat och en sådan som inte kan slå alltför fel. Animal Collectives Strawberry Jam hyllades ju till min förvåning, så det blir intressant med EP:n Water Curses som släpps i början av april. Death Cab For Cuties tidigare har varit underbara, så där har jag i alla fall stora förhoppningar. Det känns som att allt Ben Gibbard rör vid blir guld. Franz Ferdinand ska också bli väldigt intressant. Har alltid haft stor respekt för de där skottarna. Men The Kooks är väl ett litet hot. Uppföljaren till Inside In/Inside Out blir säkert en hit. 2008 verkar bli britpopens år i alla fall!

Men nu ser det lite tomt ut med svenska band. Love Is All är ett av mina verkliga favoritband så Mixed Up blir oerhört spännande att höra! Som jag skrivit om förut släpper fina göteborgska El Perro Del Mar nytt i år. From the Valley To the Stars bådar gott. Annars säger jag precis som alla andra musikskribenter i detta land, The Radio Dept.s nya är en av årets höjdpunkter! Finns det någon som inte får tårar av Pet Grief?

Jaja, listan lär ju fyllas på i alla fall. Men hittils ser det ju som sagt väldigt bra ut. Inte sant?

Årets album 2007

1. Devendra Banhart - Smokey Rolls Down Thunder Canyon

Efter Way Out West tog nya skivan mig med storm. Varierad, men ändå så mycket Devendra. och helt enkelt en fullträff!

2. Of Montreal - Hissing Fauna, Are You The Destroyer?

Så många spår som alla kunde blivit årets låt finns på denna skivan. Jajamen, den är helt enkelt sjukt bra! 2007 var Of Montreals år.

3. Calvin Harris - I Created Disco

På varenda fest.

4. Don't Be A Stranger - Frutti Di Mare

Det är jävligt creddigt att som svensk indieplatta komma så högt upp på årets lista. Lite kunde göra mig gladare.

5. Jens Lekman - Night Falls Over Kortedala

Man kan inte uppfölja Oh Your So Silent Jens. Med det i bakhuvudet blir det svårt att placera Jens Lekmans ganska förvånande skiva. Men den är ju himla fint. En femteplats är rätt lagom.

6. M.I.A - Kala

Mathangi "Maya" Arulpragasam tar samplingen lite för långt och gränsen mellan att sno och att slå ett slag för den musikaliska utvecklingen är i detta faller mycket tunn. Blev besviken av det jag såg på musikbyråns samplingsspecial. Det blir väldigt svårt att se vad som är "hon" i hennes musik och sånt gillar jag inte. Rent låtmässigt är det en väldigt stark skiva hur som helst. Tråkigt att sånt ska få mig att tvivla.

7. Babyshambles - Shotters Nation

Pete Doherty kändes rätt avslagen redan i början av året, men musik kan han! Nya skivan är bra.

8. Basia Bulat - Oh, My Darling

Förra våren fanns det inte mycket som gav så mycket känsla som denna skivan. Klanderfri debut.

9. Patrick Wolf - The Magic Position

Blir själv lite förvånad över valet, men när jag lyssnade igenom den häromdagen kom minnena tillbaks och bitarna föll på plats. Det är en jävligt bra skiva faktiskt.

10. Andrew Bird - Armchair Apocrypha

Imitosis har årets snyggaste intro. Och alla vet hur mycket introt betyder. Nära på allt faktiskt.

Andra som också gjort bra i från sig/Utanför listan/Också värda att nämna (utan inbördes ordning): Tinariwen - Aman Iman, Alaska In Winter - Dance Party In The Balkans, Arcade Fire - Neon Bible, Justice - Cross, Klaxons - Myths Of the Near Future, Manu Chao - La Radiolina, White Stripes - Icky Thump, Sambassadeur - Migration, The Good, The Bad & The Queen - Good, The Bad & The Queen, LCD Soundsystem - Sound of Silver, Modest Mouse - We Were Dead Before the Ship Even Sank, Beirut - The Flying Club Cup, Säkert! – Säkert!, Bloc Party – A Weekend In The City, Tegan & Sara – The Con...

glädjefnatt

Justice kommer till Sverige i januari.

Tegan & Sara kommer i mars.

2008 börjar bra får jag säga.

sunt förnuft

Fina bilder från året som gått: Hedi Slimane och the cherry blossom girl.

Shit. Det var längesen jag hade tid, lust eller ork att göra detta. Ordentligt och på riktigt. Men jag gissar att alla behöver en paus. Hur som helst blev det kanske lite för stort, lite för seriöst och alldeles för mycket på en gång. Om jag ens kunnat drömma om de möjligheterna som jag fått genom mitt skrivande här... Nu när jag vilat upp mig lite under julen har jag kommit fram till allt eller inget! Och såklart blev det ju allt! Jag älskar ju detta. Men förvänta er att 2008 blir lite annorlunda.

Jag börjar med att försöka klura ut det här med designen. Om någon känner sig manad att hjälpa mig är det bara att höra av sig. Sedan tänkte jag blogga lite mer frekvent såklart. Nu när jag är så sjukt hälsosam och tränar och äter nyttigt och allt så har jag liksom inga egentliga nyårslöften. Utom kanske att bara göra sånt som jag tycker är kul! Inte bara unna mig att ge tid till mina intressen, utan liksom på riktigt se det som livsnödvändigt att jag får sätta mig vid datorn och recensera den där skivan eller varför inte ta och plinka lite på melodican eller vad det nu är jag vill göra istället för att typ, plugga. Det har jag gjort så mycket ändå, så det är dags att jag lever lite. Jag har inte varit på en enda konsert denna hösten i stort sett. Det är ju fan inte okej. Så med gott humör möter jag det nya året, med förhoppningar om (ja jag rent ut sagt förutsätter att det kommer att bli) ett riktigt gott nytt år! Vad kul det ska bli! liksom:)

Låter mina tankar sunda? Det gynnar ju er läsare i alla fall. Om jag nu har några sånna kvar efter mitt lilla uppehåll. Tack för alla jättefina mejl under året. Tack för all fin musik ni musiker därute förgyllt min inbox med (musikbloggen(at)hotmail.com) och genom min myspace, genom veckorna. Tack för alla underbara kommentarer och fina kritik! Tack för alla intressanta inlägg i de debatter som pågått under året. Tack för att ni läst!

God fortsättning på er alla!

PS: Nu ska jag bara knåpa ihop en såndär fin årskrönika. Alla är ju så tidigt ute, lite för tidigt tycker jag och rynkar på näsan med hopp om att få den klar till nyårsafton... höhö.

24 december

Hoppas att ni får en riktigt GOD JUL.

P3 guld

Nu är nomineringarna klara. Inga direkta överaskningar, men en del val hade jag gjort annorlunda i alla fall.

Lite förvånande är att Anna Järvinen redan blivit favorittippad och nominerad till Årets Pop. Jag har aldrig fallit för hennes musik, och det är därför jag inte nämnt henne här på bloggen. Själv hoppas jag på Sambassadeur med deras finfina Migration! Var sen med att verkligen lyssna igenom albumet, men det är verkligen ett av årets bästa svenska. Final Say med sitt 80-talspoppiga intro och melankoliska That Town spelas flitigt för att inte tala om hitten Subtle Changes.

Årets kvinnliga artist är Annika Norlin aka Säkert! Hennes tänkvärda låt Allt Som Är Ditt är en av årets bästa låtar. Jag känner inte en enda människa som inte gillat den. Det är grejjer det. Laleh var väl besvikelsen i år. Några fina låtar fanns på Prinsessor, men jag hade förväntat mig mer. Miss Li gav dock Säkert! hårt motstånd.

Jag har svårt att greppa nomineringarna till Årets Manliga Artist. Mange Schmidt, Danny...? Lars Winnerbäck var faktiskt bättre förr, jag tänker typ Jag vill gå hem med dig och Solen i ögonen. Salem Al Fakir blev för mycket bolibompa. Så det vara bara Jens Lekman kvar. Även om Oh Your So Silent Jens är bättre, en av mina favoritskivor alla tider faktiskt, så är Night Falls Over Kortedala inte lika bra. Men det kan man ju inte vänta sig. Jens är Jens. Underbara Jens Lekman. Night Falls Over Kortedala är underbar.

Årets grupp är Shout Out Louds, även om de lämnade mer att önska. Live var de till exempel kassa, och skivan har en del godbitar men är rätt ojämn. Men de andra nomineringarna lever ändå inte upp till samma kvalité. Kents nya är förvånandsvärt dålig och Mando Diaos nya känns halvfärdig. Att Sahara Hotnights lämnade tronen som Sveriges coolaste tjejband och började göra fegispop kommer jag inte över.

Tronen som Sveriges coolaste tjejband togs dock över av Those Dancing Days. Blir dom inte Årets Nykomling är det skam.

Svårast är Årets Låt. Tycker inte att någon av nomineringarna platsar. Eller så är det andra som platsar mer.

Av nomineringarna till Guldmicken har jag sett tre av fem i år, vilket måste vara ett bra resultat. Bäst var Säkert!. Så jag tror att hon går hem som den riktiga vinnaren i 2008:s upplaga av P3 Guld. Det borde i alla fall bli så. Men man vet ju aldrig hur ni röstar.

Rösta kan ni göra här.

Vad tycker ni om årets nomineringar?

Vad jag tyckte om förra årets nomineringar går att läsa här.

its a little bit funny this feeling inside

Visst blev jag förvånad när de igenkännliga tonerna av överspelade, men också väl omtyckta Your Song av Elton John strömmade ut mina högtalare. Pianoslingan kom från vad jag trodde var kära gamla Mike Skinners myspace. Jag kollade en gång till. Att Skinner var en romantiker visste vi sedan hitten Dry Your Eyes, men att han var en så kallad obotlig sådan var en nyhet. Såpass att han alltså nu har gjort en liten cover på Eltons klassiker. Lagom till jul kanske man kan tycka, för låten fick både ett uppsving och en julstämning över sig när soundtracket till julfilmen Love Actually kom.

Kunde först inte bestämma mig vad jag tyckte om covern. Visst är det lite smörigt, men Skinners brittiska dialekt och lite smutsiga uttal funkar faktiskt på mig! Jag gillar det riktigt mycket faktiskt. Men så kan det också vara så att skimret från juleljusen och doften av pepparkakor gör att man tappar omdömet lite, och faller för ja, sån här romantisk skit. På ett sätt är det skönt att inte vara så cynisk för ett tag. Så surfa in här och få dig en liten dos juleromantik.

.

my gift is my song and this one is for you.

haha.