bamako.

Det är nästan skamligt vilken fin utsikt jag har nu. Ser vågorna rulla in mot stranden och solen gå ner bakom klipporna i bohuslän. Det ser nog ganska komiskt ut när halva familjen sitter med varsin laptop mitt emot varandra och surfar. Lyssnar på Foliba med Super rail band gör vi också, från world music network west african selection the rough guide to west african music. Långt namn men fina grejer! Vad gör ni en fredagkväll som denna?

är att från samma säng lyssna till samma regn

M83 i all ära men ibland är det faktiskt bara finast i hela världen att lyssna på regnet. Precis som håkan sjunger.

Annars har jag glömt att nämna att jag tydligen finns att prenumerera på hos bloggkoll.com som typ är världens bästa grej, likaså mobilt bredband så att jag kan blogga lite varstans bara inspirationen kommer tillbaka. Dessutom finns jag både på bloggtoppen och bloggportalen. Kan vara bra att veta.

.

det var året då jag hade min första spelning, i något som mest liknade en sliten gympasal där vi spelade Linneas låtar som doftade revolution och typ alla låtar blev fel fastän det inte gjorde så mycket. det var också året då jag avsevärt påverkad av gulafebernvaccin stod längst upp på hvitfeldtskas tak i regnet och fick hålla hårt i lisas hand för att inte ramla ner i den hårda vinden. vi hittade en stjärnkikare som man kunde fälla upp ur golvet, och så stod vi där och spionerade på lägenheterna i vasa. det var året då jag spenderade de bästa veckorna i mitt liv i Afrika, Tanzania och Zanzibar. Det var året då jag gjorde det smarta draget att börja lära mig spela dragspel, men jag tog väl inte enbart bra beslut och tackade nej till ett år i London. i slutändan var väl det bra kanske men tröstade mig med att tacka ja när bror min bad mig hänga med på tågluff dagen efter och vi sjöng doktor kosmos på tunnelbanan i paris och såg em på små pubar och gick runt i ett soligt prag. och blåvitt tog sm-guld och manu chao spelade i ett svettigt slottskogen och till allas lycka blev satc en film! typ. Det var året, men imorgon är jag ett år äldre och ett år klokare. Vart jag vill komma är att imorgon, den 4 juli, fyller jag år. och visserligen kanske jag inte spenderar det kommande året i London men å andra sidan får jag istället tillbringa det med mina fina, fina vänner.

PS: Ni som bor i Stockholm ska gå på det här hoppas jag?

Management

Dagens låt: Kids - MGMT

Att ligga i solen hela dagen med Ipoden och nya Nöjesguiden funkar rätt bra. Även om Roskilde, Ben Goldwasser och Andrew Van Wyngarden live inte varit helt fel det heller...

art less pollution

Det här är något jag bara måste skriva om. Jag läste om det häromdagen i senaste numret av Re:public Service och jag förundrades över det jag såg. Den där viljan att förändra som bor hos människor har alltid fått mig att bli imponerad. Om det någon gång skulle vara på gränsen till pretentiöst så skiter jag i det för alternativet hade varit så... förödande! Jag vill också göra skillnad, genom kultur eller som här konst. Jag blir hänförd av de som använder sin kreativitet till något mer. Så därför tänker jag skriva om det här, för att jag tycker att det är otroligt viktigt att sånt här syns och uppmärksammans. Kulturfenomen som faktiskt spelar roll!


Nere i en tunnel i São Paolo, Brazilien gör Alexandre Orion, eller Ossário som han kallar sig, en stilla protest mot miljöförstöringen. Som en annorlunda form av graffiti. Istället för att måla med sprayburkar har han små, vita tygdukar med sig som han använder för att torka bort de svarta lager av smuts som fastnat på tunnelns väggar. Med händerna gnuggar han fram metallglansen på väggarna och bildar massvis med döskallar, en efter en. I över tio år. För att visa hur allvarligt problemet med miljöförstöringen faktiskt är. Projektet får namnet Art Less Pollution.


Och visst får den verkan. Polisen kommer dit. Vet inte riktigt vad de ska göra. De kan ju inte arrestera honom då det inte kan vara olagligt att tvätta bort smuts från en tunnel? Så de står och kollar lite. Nästa dag är kommunen där med vatten och tvättar bort konstverket. Och så fortsätter det. Så visst, även om det är tråkigt att Alexandre Orions konstverk inte finns att beskåda så värst länge, så får han ju ändå det han vill. Tunnlarna blir rena och staden kan inte blunda för den växande miljöförstöringen. Fantastiskt tycker jag.

Ossários hemsida, där du kan se videon när Alexandre är nere i tunneln och tvättar (rekomenderas), kolla bilder och läsa ett intressant reportage om projektet.
Re:public Service finns att köpa på bl a Pressbyrån.

festival.

Linnea bad om Emmabodatips. Varsågod Linnea!

Det är mycket elektronika i år:

• Elenette gör glad synthpop och lär bli sommarens soundtrack. På svenska, med fyndiga texter.
• Ladytron är Liverpoolbaserade elektronikabandet som bl a hade jättehitten "Seventeen" för några år sedan. Aktuella med ny skiva.
  
• Stereo Total- Fransk-tysk duo med söt elektropop som numera tillhöra klassikerna.
  
• Detektivbyrån- Påminner mycket(!) om Yann Tiersens soundtrack till Amelie från Montmartre. Så du vet vad som väntar.
  

Gillar du däremot svensk reggae/ska sa du absolut se:

• Kapten Röd, som nog kan bli hur bra som helst live. Jag är där i alla fall.
  
• Kultiration brukar vara favoriter.
• Hoffmaestro & Chraa

Om jag var dig skulle jag heller inte missa:

• Boys Noize och deras fina remixer.
• Soko- Skådespelerskan Stéphanie Sokolinski från Paris gör söta popvisor. Håll koll på henne! Det ryktas dessutom att en fullängdare kommer snart.
• Elf Power är kanske ett av de mest intressanta bokningarna på festivalen. Påminner både om Annika Norlin, The Shins och Peter, Bjorn & John.
  
• Division Of Laura Lee är ett svenska indiepunkband som fått mycket fin kritik. Med all rätt!
• First Aid Kit- Fortfarande lika mysiga och sjunger lite som regina spektor. Dessutom är de bara 15 och 17 år. Bara en sån sak liksom!
• Masshysteri, punkrock från Umeå.
  
• Kalle J som tydligen ska vara väldigt bra live.
  

Är det många av er som ska till Emmaboda i år? Jag måste säga att de verkligen lyckats med sina bokningar i år! Jag kommer dansa till Justice och Familjen, lyssna på Laaksosångarens självbetitlade soloprojekt Markus Krunegård och hans nya skiva, se Niccokick och höra Hästpojken utan Pop-Lars. Jag ska njuta av Kristian Anttilas nya låtar och förhoppningsvis hinna se både Miss Li, BTVATD, Those Dancing Days och Almedal. Joel Alme är en förhandsfavorit och Navid Modiri är alltid bra på scen, här med Cobra Charlie. Slagsmålsklubben lär ju bli rätt så bäst också. Zeigeist snygga scenshow lär vara värd att se. Snygga landsmannen Erlend Øye uppträder med Whitest Boy Alive och det tänker jag inte missa för allt i världen. Men framför allt så kommer jag få se Doktor Kosmos en gång för alla (även om nya skivan var en besvikelse) och tanken på det får mig att bli alldeles knäsvag! Hoppas vi ses där!

every beat of your drum is wasted

MUSIC BY THE EMBASSY / STATE'08
ARTWORK BY CARL HAMMOUD / WHATEVER YOU DESTROY... (Watercolour, 20x25 cm)

Producerad av Dan Lissvik (från Studio), The Embassy är tillbaka! Och musiken är allt annat än likgiltig, vardaglig och anonym, som de själva beskriver den. Oavsett vad de själva vill, är den väldigt uttrycksfull. Och bra.
Lyssna här!

Recension: The Magnetic Fields Lorensbergsteatern 28 juni 2008

När indiekidsen växer upp
Ingen var där för tidigt, desperat köandes för att få de bästa platserna. Istället stod alla vid trappan utanför tio minuter innan och kindpussade vänners vänner. De satt i baren och drack vin. De var subtilt uppklädda och hade det där man kallar stil. Allihopa. De hyssjade när någon viskade under konserten. De ursäktade sig när de gick förbi. De höll för mobildisplayen för att den inte skulle lysa upp den mörka lokalen för mycket under konserten och de klappade på de rätta ställen. De skrattade pliktskyldigt till pianistens värdelösa skämt. Och efteråt gav de eminenta analyser av konserten, på väg ut i natten till någon indieklubb. Popoffren lyste med sin frånvaro (jag var med största säkerhet yngst där) och likt lokalen så var det en väldig… klass, på konserten. Publiken var indiekidsen som växt upp. Poppare som blivit vuxna. De var lite mer moget än de flesta popkonserter brukar vara. Likt själva konserten överlag.

För Stephin Merritt, Sam Davol, John Woo, Claudia Gonson och medverkande Shirley Simms gjorde en konsert likt något jag aldrig sett förut. Det var dödstyst i salen, som jag sa tidigare var det kolsvart och alla satt stilla på sina platser och lyssnade. På scen satt de fem, alla som lika gärna kunde ha varit din biologilärare. Claudia drog ständigt upp sina stretchjeans och drog ner den urtvättade bomullstoppen från att visa naveln. Stephin höll för öronen så fort publiken klappade, han hade ont eller vad det var. Jag vet inte om man ska ta det som en förolämpning att de ansträngde sig så lite. Helt på rutin liksom. De var för bekväma helt enkelt, Claudias smutsiga gympaskor som exempel. Gitarristen Woo satt och kollade ner i marken och påminde mest om killen som häromdagen inte vågade se mig i ögonen när han frågade om mitt nummer. Skrattet satte sig i halsen när Claudia än en gång drog onödiga skämt, sådär typiskt amerikanskt. Innan pausen var musiken minst lika beige som Merrit själv, som mest såg ut att vilja försvinna under sin väl neddragna keps. Men hur respektlöst jag än tycker att det är att anstränga sig så lite, när vi för två betalade över 600 kronor tillsammans, så accepterar jag ändå, och inte minst respekterar att detta är deras grej.

Magnetic Fields var bra live. De var lite väl lugna för min smak kanske. Men när de spelade I Thought You Were My Boyfriend, Too Drunk to Dream, Xavier Says och Papa Was A Rodeo applåderade alla lite extra. Men jag märkte att resten av publiken växt upp med Magnetic Fields och nostalgiskt önskade låtarna från deras tidiga EPs, medan jag njöt bäst av att höra nya skivan live. Konserten var slut vid tolvsnåret och jag och mitt fina sällskap Kirsten begav oss hem. Jag var mer besviken än henne, men så hade jag nog högre förväntningar också. Men jag gillar hennes mentalitet: Jag tänker alltid innan en konsert att det är mitt favoritband jag ska se, det blir så mycket roligare då! Norrmännen vet sannerligen hur man ska bli pepp till en spelning. Att det dock var värt pengarna var vi rörande överens om, om inte annat för upplevelsen! Jag hade inte velat vara utan den.

28 juni

Ikväll är det Magnetic Fields på Lorensbergsteatern. Hoppas vi ses där!

Labrador Summer Sampler

Vi har en fin höst framför oss då Labrador har många bra skivsläpp på gång. Radio Dept.s efterlängtade skiva kommer såväl som Suburban Kids With Biblical Names. Tills dess släpper Labrador en skiva med somriga låtar, både gamla och nya med bland andra [Ingenting], Club 8 och Irene. Labrador hälsar att du kan ladda ner den gratis via Piratebay här. Håll till godo!

Track listing
1 [Ingenting] - Här Kommer Solen
2 The Sound of Arrows - Danger!
3 Sambassadeur - Final Say
4 Suburban Kids With Biblical Names - Funeral Face
5 Pelle Carlberg - I Love You, You Imbecile
6 Club 8 - You And Me
7 Johan Hedberg - Grammisgalan
8 The Radio Dept. - Freddie and the Trojan Horse
9 Sambassadeur - Subtle Changes
10 Tribeca - Her Breast Were Still Small
11 Chasing Dorotea - Dark Angel
12 The Mary Onettes - Explosions
13 The Legends - Darling
14 Leslies - Take A Look
15 Irene - By your side
16 Pelle Carlberg - Go to Hell, Miss Rydell
17 Club 8 - Jesus, Walk with Me (The Sound of Arrows remix)
18 Suburban Kids With Biblical Names - Trumpets and Violins
19 Acid House Kings - Start Anew
20 Irene - Little Lovin
21 The Radio Dept. - Pet Grief
22 Club 8 - Whatever you Want
23 Acid House Kings - This Heart Is A Stone
24 Loveninjas - Little Black Friends
25 [Ingenting] - Släpp In Solen
26 Caroline Soul - Been Turning (Into Something Bad)
27 Acid House Kings - Sunday Morning
28 Johan Hedberg - Var Dig Själv
29 The Legends - Make It All Right
30 The Sound of Arrows - Danger! (Ice cream shout)

affirmative

Ikväll är det dags för the robo-boogie igen. Höjdpunkten i veckan! Grädden på moset! Jag skäms inte nånstans för att tacka nej till allt en fredagkväll för att sitta i soffan med en filt och kolla på Flight of the Conchords. Det är precis så bra som alla säger att den ska vara. Dessutom är ju Bret ganska så snygg.



Och vi naturare står inte ALLTID och klockar våra tider på Rubiks kub, ibland händer det att vi rappar det binära talsystemet också! Ganska ofta faktiskt...

SVT2 21:30

klicka.

Freddie & the Trojan Horse

Ja det är den som snurrar flitigast i ipoden min!

Bild okänd

an airplane reach the cold sky

Speciellt gillade jag Nerves och There Is Hope. Och jag har skrivit om dom förut, albumaktuella First Floor Power. Men nya skivan Don’t Back Down har jag inte pratat om än. Antagligen för att den inte är värd att uppmärksammas. För de förut känsloladdade utropen låter nu bara desperata i en ickesmickrande bemärkelse, lillasyrran Saras röst låter inte längre säregen utan bara falsk och framförallt är de fina popmelodierna borta. Var jag ledsen att jag missade vissa akter på helgens Siesta!-festival, så känns det inte speciellt tungt att missa FFP:s nya repertoar i alla fall.

Däremot har Karin Dreijer gjort en fin remix på nya singeln The Jacket. Lyssna gör ni här!

Divine

"Helium (He) is a colorless, odorless, tasteless, non-toxic, inert monatomic chemical element that heads the noble gas series in the periodic table and whose atomic number is 2. Its boiling and melting points are the lowest among the elements and it exists only as a gas except in extreme conditions.

The voice of a person who has inhaled helium temporarily sounds high-pitched. This is because the speed of sound in helium is nearly three times the speed of sound in air. Because the fundamental frequency of a gas-filled cavity is proportional to the speed of sound in the gas, when helium is inhaled there is a corresponding increase in the resonant frequencies of the vocal tract."

Jag är fullt övertygad om att heliumbadbollar och golfbilar är sommarens accessoarer

never held her dear

Det är inte många som vet, att det är Kämpebron (mellan Västra och Norra Hamngatan) som är finaste platsen i Göteborg att se solnedgången på. Ut över vattnet. Himlen var alldeles rosa när jag satt på bussen hem häromdagen och åkte förbi. Lyssnade på I Never Said I Was Brave. Han är bra den där Joel Alme.

and I couldn't help but fall in love again

Jag lyckas aldrig bli seriös i debatten om musikbranschens framtid, kommer liksom aldrig längre än tanken på att de fina omslagen till skivorna försvinner. Det är ju en konst i sig själv, som är en mycket stor del av musikintresset. Därför ser jag mycket lite positivt på säg Marit Bergmans nytänkande "cd-release" eller vad man ska kalla det. Där är jag väl förvånadsvärt nog väldigt konservativ! Men liksom, se bara på She & Him och Cajun Dance Party som just idag båda släppt sina nya skivor. Får man inte lust att lyssna på dom då eller? De är ju så snygga att jag skulle kunna tänka mig att köpa dom oberoende på hur det låter...

Men, skådespelerskan Zooey Deschanels och singer/songwritern M Wards projekt She & Him förvånar mig genom att dessutom vara riktigt mysigt att lyssna på. Jag har aldrig varit ett fan av någon av dem, och det låter faktiskt som ett rätt tråkigt projekt på pappret. Men, kanske är detta vad Basia Bulat var förra våren? Här kan du lyssna och läsa mer.

Här blev det lite för mycket britpop för mig, och inte heller låter Cajun Dance Partys debutplatta The Colourful Life så nytt. Men avgör själv här!

Tanzania

Jag drog till Tanzania och sen hade jag liksom ingen speciell lust att blogga längre, som ni uppenbarligen märkt. Nu har jag det igen, så vi får se vart det hela tar vägen! Jag ber om ursäkt för mitt plötsliga försvinnande sådär. Hoppas ni haft en fin helg och njutit av vårsolen! Välkomna tillbaka.

and it would never end

Efter ett så bra skivår som 2007 trodde man kanske att kaffet skulle smaka lite beskt i år. Men året har börjat förvånandsvärt bra med svenska debuter som Lykke Li och Hästpojken, och som jag skrev om nyss Hot Chip bland annat. Vilka jag däremot inte skrivit om är Magnetic Fields Distortion som släpptes förra månaden.

Jag såg pjänsen Mitt Namn Är Rachel Corrie häromdagen. En pjäs om Rachel Corrie som 23 år gammal dog under en israelisk bulldozer när hon skyddade ett palestinskt hem 2004. Jag tänker inte vidare gå in på varken historian bakom eller hur fruktansvärt bra pjäsen var och hur jag satt och hulkade efteråt. Däremot tänker jag berätta att Magnetic Fields spelades hela tiden. Det var slående hur deras musik speglade rädslan och ensamheten hos en amerikanska som lämnat tryggheten för att försöka stoppa en ockupation av ett av världens största makter, stöttat av världens faktiska största makt! Än en gång såg jag hur viktig musiken är både för film och andra kreativa akter. Hela veckan har jag lyssnat på Magnetic Fields. Efter pjäsen är det klart att det inte går att undvika att gripas lite extra, men de är ju så bra att de klarar stå för sig själva. Nästa vecka är det jag som tänker köpa albumet. Vissa skivor måste man bara ha i skivsamlingen.

Vad tycker ni om nya albumet? Höll det förväntningarna?

hot chip

Imorgon släpps Hot Chips nya album Made In the Dark, men som ni säkert redan upptäckt finns den att lyssna på här. Nu är veckans fråga vad nu tycker om den? Alla brukar alltid ha något att säga om Hot Chip. Själv är jag kluven. Får lyssna några gånger till...

Youth Novels

Nu kan du lyssna på Lykke Lis kommande album Youth Novels här. Ett underbart album som det tåls att säga mer om. Efter jag sett henne live om någon vecka det vill säga. Hon spelar rätt mycket runt om i Sverige nu så kolla spelningsställena medan du lyssnar på de sköna låtarna. Inget kunde faktiskt göra mig gladare just nu än sax-slingan på Dance Dance Dance! Underbart.

I'm gonna die of loneliness

Dagens låt: My Dearest Friend- Devendra Banhart

Made in Jamaica

Filmfestivalen kommer till staden. För 31:a gången i rad annordnas den här i Göteborg. Jag lusläste programmet och valde ut ca fem filmer som jag ska se. Men här tänkte jag tipsa om musikfilmen Made In Jamaica. På hemsidan går att läsa: "Reggae och Dance Hall. Revolt och kärlek. Med en blandning av livescener, iscensatta happenings, miljöbilder och rena intervjuer berättas berättas historien om hur en liten ö, med tre miljoner invånare- ett tredje världen land- lyckades skapa en musikstil som fortfarande efter mer än 30 år känns angelägen världen över..."

Om än en lite pretentiös beskrivning så låter det som en ganska lovande dokumentär! Det hoppas jag i alla fall. Ni göteborgare kan se den på Bergakungen lördag 27/1 22:00 eller söndag 27/1 10:00 eller på Folkan torsdag 31/1 22:30.

lalalala

Crystal Castles. Kanadensisk duo som gör mycket bra elektronika. Kommer att bli årets nya Cansei de Ser Sexy om jag har något att säga till om. Både titelspåret Crimewave, Untrust Us och Alice Practice från nya singeln kommer att spelas flitigt i min Ipod vill jag lova!

festival

Både Yeasayer och Okkervil River är klara för Way Out West! woho.

jamaica

Om 2007 var året då jag fastnade för elektronican, så kommer 2008 att bli året då jag återupptäcker reggaen. Får så mycket minnen att det nästan gör ont. Minnen från ett bekymmerslöst litet hak på en strand i Asien. Där min soltrötta kropp på kvällen gungade i restaurangens hängmattor och såg på solnedgången till takterna av Bob Marleys musik. Ibland är livet allt fint. Reggae House. Tyvärr finns det nog inte kvar. Någon gång planerar jag dock att göra samma sak, föra traditionen vidare liksom. Så 2008 tänker jag varje fredag sitta bänkad framför radion 22:03 då P3 Rytm sänds. För er som har ett liv och lever lite en fredagkväll går det ju förstås att lyssna i efterhand på webradion. Idag lyssnar jag mest på Bim Sherman och Sit & Wonder. Det är väldigt fint!

söndag

Nu bär det av till musik direkt. Där finns det säkerligen några intressanta band. Till exempel har både José Gonzalez och Laleh ställt upp. Jaja, lite livemusik och dans är aldrig fel! Ha en bra dag!

sweet love for planet earth

Bäst just nu: FUCK BUTTONS. Duon från Bristol med sin elektroniska, experimentella musik som kommer erövra hela världen i år! Det är riktigt feta låtar som är så mäktiga att det liksom inte går att inte bli lite euforisk när man hör dom. Efter att ha sett det här finns inget annat än att de kommer till Sverige i år. Som sagt, bäst just nu!

kos og klem

Det blev en ganska lugn kväll. Kidnappade utbytesstudenten igår som vi klädde i fula kläder och drog med till bowlinghallen. Hon fyllde år och allt. Det var rätt så festligt faktiskt. Men idag var det skönt att bara ta det lugnt, innan jag måste plugga imorgon. Måste plugga massa. Skit också. Blir stressad bara av tanken.

Men det gör inte så mycket. Bästa musiken för att hitta lugnet hittar du här! Alex Scally och Victoria Legrand har inte bara finaste bandbilderna, utan gör också fina låtar som blir bra pluggmusik. Håll koll på dem! 2008 blir året då deras andra album Devotion får dem att bli en av vårens stora indiehype. Så lägg namnet Beach House på minnet!

Skivan beräknas släppas den 26 februari. Via hemsidan kan du ladda ner låten Gila, eller här (högerklicka, spara som).


PS: Hur funkar det egentligen. Vill ni bara ha rena musiktips eller ska jag vara mer personlig? Skriva massa skit om vad jag gjort och sånt, som ovan. Det verkar ju rätt stort just nu. Hur som helst har jag äntligen(?) tagit tummen ur och fixat en profilbild. Jag säger ju att det händer stora grejer här haha.

psst

Idag gladde jag mig åt att Adam Tensta och Familjen ska göra nåt fint ihop på Familjens nästa singel. Allt enligt Hybrisbloggen. Det kan ju bli hur spännande som helst!

naïve

Idag kan man förhandslyssna på Britta Perssons nya skiva Kill Hollywood Me på Myspace. Top Quality Bones And a Little Terrorist som släpptes 2006 var inget för mig. Nya skivan är på ett sätt ändå rätt annorlunda. Det känns som mer, större liksom, med ett sound som fyller ut mycket mer. Mer genomarbetat och inte längre less-is-more-mentaliteten som jag ofta har svårt för. Första singeln Cliffhanger är helt okej. En låt jag säkert inte tröttnar på i första taget men som jag heller inte skulle få för mig att spela på Ipoden på bussen hem.

Inte för än på åttonde spåret händer något. U Turns intro får min uppmärksamhet direkt, och kan vara en sådan låt som gör albumet värt att skaffa. Ännu gladare blir jag av de två följande låtarna Can I Touch och Car Song som också gör att jag förstår hypen. Kanske är det så att hon behövde en skiva på sig för att mogna. För det låter just så, mer moget. En sak är säker i alla fall. 2008 blir året då Britta Persson (som så många andra svenska indietjejer) slår igenom på riktigt!

Vad tycker ni?

PS: Kanske kommer en mer utförlig recension imorgon. Nu ska det dock pluggas journalistik... Hoppas ni får en bra dag!

eklektiskt

Fina Yeasayer har hyllats för förra årets debutplatta All Hour Cymbals, och det med all rätt! Känner du att du måste överbevisas går singeln 2080 och Sunrise att ladda ner gratis från hemsidan (eller så högerklickar du på länkarna här nedan och "sparar som"). Själv gillar jag hur de är så oerhört svåra att placera i ett fack och hur musikjournalisterna kämpar med att beskriva hur svårplacerade de faktiskt är, istället för att tillge dem en genre. Men jag kan ju inte annat än att hålla med. De exprimenterar hej vilt med allt från indierock, psykedelia, pop och nordafrikansk musik.

Många är de band som säger sig tänja gränserna, strunta i konventionerna och vara nyskapande. I Yeasayers fall blir det dock inte så jobbigt pretentiöst. Det gör det simpelt och bra och jag kan inte förstå att jag missade deras debut förra året. Kolla upp om de besöker eran hemstad på Europa-turnén i februari! Hade varit spännande att se dom live nämligen. De kommer till Göteborg och Pustervik den 27:e, men ska jag gå får det nog bli på John Dee i Oslo dagen efter. Då jag av en slump kanske kommer att vara just där. Ibland har man änna en riktig röta, som det heter här:)

Sunrise

2080

disco biscuits

Inte nog med att det slaskade ute så var det måndag och skolan började igen och klockan ringde kvart i sex. Om ni också hade en rätt halvdan dag har jag här ett litet tips. Franska bröderna Damien och Matthieu gör electronica från Lyon och är i år aktuella med en debut EP vid namn Roller Coaster. Generösa var de och gav mig denna låten för er att ladda ner. Det är ingen som ser om ni skulle dansa lite framför datorn. Och det är faktiskt inte alltför lång tid kvar till helgen!

Disco Biscuits - Spitzer

album 2008

skivor att se fram emot 2008:

Love Is All - Mixed Up (22 jan)
These New Puritans - Beat Pyramid (28 jan)
Sons And Daughters - This Gift (29 jan)
Hot Chip - Made In The Dark (5 feb)
El Perro Del Mar - From the Valley To the Stars (februari)
The Raveonettes - Lust Lust Lust (19 februari)
Animal Collective - Water Curses EP (8 april)
M83 - Saturdays = Youth (april)
The Kooks - Konk (april)
Death Cab For Cutie - namn okänt (maj)
Of Montreal - Skeletal Lamping (oktober)
Franz Ferdinand
Modest Mouse (b-sides collection)
Oasis
The Raconteurs
The Streets
Wolf Parade
Pete Doherty solo LP
Morrissey

Vad tycker ni? Jag måste ändå säga att det ser mycket lovande ut. Att Pete Doherty skulle dyka upp i år igen blir man ju inte förvånad över. Men har man inte tröttnat lite? Jag suckar lite när jag läser att de är bokade till Hultsfred igen, när han ska släppa solo album och när han än en gång grips för narkotikainnehav. Kvasihipsters i tolvårsåldern kanske fortfarande är intresserade av honom, och även om Shotters Nation var bra så känns det inte jättepepp med ett år till av hype. Då tror jag mer på brittiska These New Puritans som verkligen är på väg uppåt! Sons & Daughters har det bloggats flitigt om på indiefronten ett bra tag nu, så den skivan är rätt efterlängtat och en sådan som inte kan slå alltför fel. Animal Collectives Strawberry Jam hyllades ju till min förvåning, så det blir intressant med EP:n Water Curses som släpps i början av april. Death Cab For Cuties tidigare har varit underbara, så där har jag i alla fall stora förhoppningar. Det känns som att allt Ben Gibbard rör vid blir guld. Franz Ferdinand ska också bli väldigt intressant. Har alltid haft stor respekt för de där skottarna. Men The Kooks är väl ett litet hot. Uppföljaren till Inside In/Inside Out blir säkert en hit. 2008 verkar bli britpopens år i alla fall!

Men nu ser det lite tomt ut med svenska band. Love Is All är ett av mina verkliga favoritband så Mixed Up blir oerhört spännande att höra! Som jag skrivit om förut släpper fina göteborgska El Perro Del Mar nytt i år. From the Valley To the Stars bådar gott. Annars säger jag precis som alla andra musikskribenter i detta land, The Radio Dept.s nya är en av årets höjdpunkter! Finns det någon som inte får tårar av Pet Grief?

Jaja, listan lär ju fyllas på i alla fall. Men hittils ser det ju som sagt väldigt bra ut. Inte sant?

Årets album 2007

1. Devendra Banhart - Smokey Rolls Down Thunder Canyon

Efter Way Out West tog nya skivan mig med storm. Varierad, men ändå så mycket Devendra. och helt enkelt en fullträff!

2. Of Montreal - Hissing Fauna, Are You The Destroyer?

Så många spår som alla kunde blivit årets låt finns på denna skivan. Jajamen, den är helt enkelt sjukt bra! 2007 var Of Montreals år.

3. Calvin Harris - I Created Disco

På varenda fest.

4. Don't Be A Stranger - Frutti Di Mare

Det är jävligt creddigt att som svensk indieplatta komma så högt upp på årets lista. Lite kunde göra mig gladare.

5. Jens Lekman - Night Falls Over Kortedala

Man kan inte uppfölja Oh Your So Silent Jens. Med det i bakhuvudet blir det svårt att placera Jens Lekmans ganska förvånande skiva. Men den är ju himla fint. En femteplats är rätt lagom.

6. M.I.A - Kala

Mathangi "Maya" Arulpragasam tar samplingen lite för långt och gränsen mellan att sno och att slå ett slag för den musikaliska utvecklingen är i detta faller mycket tunn. Blev besviken av det jag såg på musikbyråns samplingsspecial. Det blir väldigt svårt att se vad som är "hon" i hennes musik och sånt gillar jag inte. Rent låtmässigt är det en väldigt stark skiva hur som helst. Tråkigt att sånt ska få mig att tvivla.

7. Babyshambles - Shotters Nation

Pete Doherty kändes rätt avslagen redan i början av året, men musik kan han! Nya skivan är bra.

8. Basia Bulat - Oh, My Darling

Förra våren fanns det inte mycket som gav så mycket känsla som denna skivan. Klanderfri debut.

9. Patrick Wolf - The Magic Position

Blir själv lite förvånad över valet, men när jag lyssnade igenom den häromdagen kom minnena tillbaks och bitarna föll på plats. Det är en jävligt bra skiva faktiskt.

10. Andrew Bird - Armchair Apocrypha

Imitosis har årets snyggaste intro. Och alla vet hur mycket introt betyder. Nära på allt faktiskt.

Andra som också gjort bra i från sig/Utanför listan/Också värda att nämna (utan inbördes ordning): Tinariwen - Aman Iman, Alaska In Winter - Dance Party In The Balkans, Arcade Fire - Neon Bible, Justice - Cross, Klaxons - Myths Of the Near Future, Manu Chao - La Radiolina, White Stripes - Icky Thump, Sambassadeur - Migration, The Good, The Bad & The Queen - Good, The Bad & The Queen, LCD Soundsystem - Sound of Silver, Modest Mouse - We Were Dead Before the Ship Even Sank, Beirut - The Flying Club Cup, Säkert! – Säkert!, Bloc Party – A Weekend In The City, Tegan & Sara – The Con...

glädjefnatt

Justice kommer till Sverige i januari.

Tegan & Sara kommer i mars.

2008 börjar bra får jag säga.

sunt förnuft

Fina bilder från året som gått: Hedi Slimane och the cherry blossom girl.

Shit. Det var längesen jag hade tid, lust eller ork att göra detta. Ordentligt och på riktigt. Men jag gissar att alla behöver en paus. Hur som helst blev det kanske lite för stort, lite för seriöst och alldeles för mycket på en gång. Om jag ens kunnat drömma om de möjligheterna som jag fått genom mitt skrivande här... Nu när jag vilat upp mig lite under julen har jag kommit fram till allt eller inget! Och såklart blev det ju allt! Jag älskar ju detta. Men förvänta er att 2008 blir lite annorlunda.

Jag börjar med att försöka klura ut det här med designen. Om någon känner sig manad att hjälpa mig är det bara att höra av sig. Sedan tänkte jag blogga lite mer frekvent såklart. Nu när jag är så sjukt hälsosam och tränar och äter nyttigt och allt så har jag liksom inga egentliga nyårslöften. Utom kanske att bara göra sånt som jag tycker är kul! Inte bara unna mig att ge tid till mina intressen, utan liksom på riktigt se det som livsnödvändigt att jag får sätta mig vid datorn och recensera den där skivan eller varför inte ta och plinka lite på melodican eller vad det nu är jag vill göra istället för att typ, plugga. Det har jag gjort så mycket ändå, så det är dags att jag lever lite. Jag har inte varit på en enda konsert denna hösten i stort sett. Det är ju fan inte okej. Så med gott humör möter jag det nya året, med förhoppningar om (ja jag rent ut sagt förutsätter att det kommer att bli) ett riktigt gott nytt år! Vad kul det ska bli! liksom:)

Låter mina tankar sunda? Det gynnar ju er läsare i alla fall. Om jag nu har några sånna kvar efter mitt lilla uppehåll. Tack för alla jättefina mejl under året. Tack för all fin musik ni musiker därute förgyllt min inbox med (musikbloggen(at)hotmail.com) och genom min myspace, genom veckorna. Tack för alla underbara kommentarer och fina kritik! Tack för alla intressanta inlägg i de debatter som pågått under året. Tack för att ni läst!

God fortsättning på er alla!

PS: Nu ska jag bara knåpa ihop en såndär fin årskrönika. Alla är ju så tidigt ute, lite för tidigt tycker jag och rynkar på näsan med hopp om att få den klar till nyårsafton... höhö.

24 december

Hoppas att ni får en riktigt GOD JUL.

P3 guld

Nu är nomineringarna klara. Inga direkta överaskningar, men en del val hade jag gjort annorlunda i alla fall.

Lite förvånande är att Anna Järvinen redan blivit favorittippad och nominerad till Årets Pop. Jag har aldrig fallit för hennes musik, och det är därför jag inte nämnt henne här på bloggen. Själv hoppas jag på Sambassadeur med deras finfina Migration! Var sen med att verkligen lyssna igenom albumet, men det är verkligen ett av årets bästa svenska. Final Say med sitt 80-talspoppiga intro och melankoliska That Town spelas flitigt för att inte tala om hitten Subtle Changes.

Årets kvinnliga artist är Annika Norlin aka Säkert! Hennes tänkvärda låt Allt Som Är Ditt är en av årets bästa låtar. Jag känner inte en enda människa som inte gillat den. Det är grejjer det. Laleh var väl besvikelsen i år. Några fina låtar fanns på Prinsessor, men jag hade förväntat mig mer. Miss Li gav dock Säkert! hårt motstånd.

Jag har svårt att greppa nomineringarna till Årets Manliga Artist. Mange Schmidt, Danny...? Lars Winnerbäck var faktiskt bättre förr, jag tänker typ Jag vill gå hem med dig och Solen i ögonen. Salem Al Fakir blev för mycket bolibompa. Så det vara bara Jens Lekman kvar. Även om Oh Your So Silent Jens är bättre, en av mina favoritskivor alla tider faktiskt, så är Night Falls Over Kortedala inte lika bra. Men det kan man ju inte vänta sig. Jens är Jens. Underbara Jens Lekman. Night Falls Over Kortedala är underbar.

Årets grupp är Shout Out Louds, även om de lämnade mer att önska. Live var de till exempel kassa, och skivan har en del godbitar men är rätt ojämn. Men de andra nomineringarna lever ändå inte upp till samma kvalité. Kents nya är förvånandsvärt dålig och Mando Diaos nya känns halvfärdig. Att Sahara Hotnights lämnade tronen som Sveriges coolaste tjejband och började göra fegispop kommer jag inte över.

Tronen som Sveriges coolaste tjejband togs dock över av Those Dancing Days. Blir dom inte Årets Nykomling är det skam.

Svårast är Årets Låt. Tycker inte att någon av nomineringarna platsar. Eller så är det andra som platsar mer.

Av nomineringarna till Guldmicken har jag sett tre av fem i år, vilket måste vara ett bra resultat. Bäst var Säkert!. Så jag tror att hon går hem som den riktiga vinnaren i 2008:s upplaga av P3 Guld. Det borde i alla fall bli så. Men man vet ju aldrig hur ni röstar.

Rösta kan ni göra här.

Vad tycker ni om årets nomineringar?

Vad jag tyckte om förra årets nomineringar går att läsa här.

its a little bit funny this feeling inside

Visst blev jag förvånad när de igenkännliga tonerna av överspelade, men också väl omtyckta Your Song av Elton John strömmade ut mina högtalare. Pianoslingan kom från vad jag trodde var kära gamla Mike Skinners myspace. Jag kollade en gång till. Att Skinner var en romantiker visste vi sedan hitten Dry Your Eyes, men att han var en så kallad obotlig sådan var en nyhet. Såpass att han alltså nu har gjort en liten cover på Eltons klassiker. Lagom till jul kanske man kan tycka, för låten fick både ett uppsving och en julstämning över sig när soundtracket till julfilmen Love Actually kom.

Kunde först inte bestämma mig vad jag tyckte om covern. Visst är det lite smörigt, men Skinners brittiska dialekt och lite smutsiga uttal funkar faktiskt på mig! Jag gillar det riktigt mycket faktiskt. Men så kan det också vara så att skimret från juleljusen och doften av pepparkakor gör att man tappar omdömet lite, och faller för ja, sån här romantisk skit. På ett sätt är det skönt att inte vara så cynisk för ett tag. Så surfa in här och få dig en liten dos juleromantik.

.

my gift is my song and this one is for you.

haha.

this feeling inside

Dagens låt: Gilt Complex- Sons And Daughters

.

Jag mår inte så bra. Har influensa eller nåt. Därför blir det inte så mycket bloggande. Jag ber om ursäkt. Puss

tonight I'll leave with you

Dagens låt: Let's Head Out- Figurines

Sjukt bra! Hintar lite till nära och kära om att deras svartvita LP hade varit fin att få i julklapp...

crème

Dagens låt: Life Is A Peanut- Bonnie & Clyde

Igår dansade jag kurdisk dans, åt skitgod mat och sjöng för världens bästa vän! Grattis. Hoppas ni också haft en bra helg. Bild lånad av blossomgirl.

remixed by vapnet

Remixar på bland annat Biker Boy, The Kid Kit Club och Le Sport, mixade av Vapnet! Poppärlor värda att lyssna på!

buy a t-shirt, make a difference!

"Some people are just unlucky. We think it’s really important that these people be given better opportunities than they have... Musicians have a voice, and this is really useful- the people we want to help tend not to have much of a voice at all. The more musicians that get involved, the greater the voice we can give them... You can make a huge difference, just by supporting one of the charities on our site. The best way to do this is to pick up a T-shirt designed by an artist you like, order it, and wear it a lot. The charity will get 100% of the profit. You get a cool T-shirt, the artist gets to raise awareness for their favourite charity, you get to raise awareness for your favourite artist, and we feel the satisfaction of a job well done. Everybody wins. Now if that’s not lucky..."

Jag vill bara tipsa om The Yellow Bird Project. I stora drag handlar det om att utvalda artister designar en t-shirt där sedan 100% av vinsten går till välgörenhet. Artisten själv väljer vilken typ av välgörenhet deras bidrag ska gå till. Artister som medverkat är bland andra Devendra Banhart, Au Revoir Simone, Wolfmother och Rilo Kiley. Det bästa med t-shirtarna är att de är så sjukt snygga! Så gör en liten skillnad, köp en t-shirt!

Kanske något att tänka på när det är dags att köpa julklappar?

Läs mer om projektet:

http://www.yellowbirdproject.com/index.html

http://myspace.com/yellowbirdproject

high heels above the ground

Det hela går lite för snabbt ibland. Har ibland alldeles för mycket att göra för att sedan fastna uttråkad utan varken ork eller lust att göra någonting. Förstår inte vart tiden och ambitionerna tog vägen. Men det är ju så. Oftast vill jag allt och blir det inte så vill jag ingenting.

På bussen lyssnar jag på samma låtar varje j*vla dag. Sedan hem för att plugga, träna och sova. På helgen blir det i bästa fall fika, någon fest då typ alla fyller år nu eller någon spelning. Men mest av allt vill jag bara gå i ide. Det är ju inte alltför inspirerande. Är det konstigt att veckans höjdpunkt är en försenad avgång till bussen så att jag hann med en tidigare buss och var hemma tio minuter tidigare? Ja, inte är det ett spännande liv just nu i alla fall.

Hjälp mig lite genom att skriva en fin kommentar om vad ni vill läsa om.

Och känner ni samma rastlöshet som jag kan jag vidarebefodra veckans finaste tips från mina danska vänner: Our Broken Garden! Anna Brønsted gör melankoliska melodier att deppa till. Vissa av er känner kanske igen henne från Efterklang (som jag tyvärr missade i Göteborg) som hon gästar på spelningar ibland. Kjempefint säger jag bara.

kaiser chiefs

Jag och bror min tog tåget till Stockholm i helgen för att shoppa lite och passa på att se Kaiser Chiefs som på lördags kvällen uppträdde på Fryshuset.

Konstigt nog var det inte slutsålt, vilket i och för sig kanske beror på att det var ganska länge sedan hyllade uppföljaren The Angry Mob kom. Hur som helst blev det en bra konsert. Folk hade inte nog inte förväntat sig så lång väntetid innan bandet dök upp, men jag däremot njöt av förbanden! Framför allt Figurines, som jag har skäl att återkomma till senare. När det väl var dags i alla fall öste bandet rejält och stämningen var på topp. Fryshuset är en väldigt bra lokal (gillar speciellt att scenen var på långsidan). I alla fall kom till slut Oh My God och det hela var väldigt värt så att säga.

För att Kaiser Chiefs ska få toppbetyg fattades dock något. Eller så var det helt enkelt för putsat. Jag gillar att bli förvånad, få något utöver det man förväntar sig (kanske är det därför jag gillade förbanden så mycket). Kaiser Chiefs var precis så bra som jag trodde, och lämnade scenen med bravur. Men mer än så blev det aldrig. Magin kom inte förräns sista låten, och till tonerna av Oh My God njöt jag som sagt. Men det räcker inte för att jag ska bli lyrisk. Vad som kunde gjorts bättre är väl lite oklart, men för att ni inte ska missförstå mig gjorde Ricky Wilson och gänget ett helt klart godkänt uppträdande!

Övrigt: Kul var det att så många olika nationaliteter var på fryshuset för att se Kaiser Chiefs. Hörde nästan fler engelsmän än svenskar faktiskt. Dessutom ser jag inte poängen i att ha förband när det dröjer mer än en halvtimma tills huvudbandet intar scenen. Då är man ju inte pepp längre... Bara en parentes men ändå.

miss people in london

Svenska SOM gör electronica som för tankarna till The Knife, med skör sång av Sophia Ersson som påminner om Karin Dreijers. Beatsen tar lite större plats i SOM för att gå ifrån den lite mer experimentella ljudbilden som The Knife ofta kör med. Det är också lätt att dra paralleller till ett lite mer melodiöst och inte så storlaget Björk, något som tilltalar mig mer. Det hela är hur som helst väldigt bra! Lyssna kan du göra här: SOM

goda nyheter

Morrissey har börjat spela in en ny skiva, och enligt envisa rykten kommer den någon gång till hösten nästa år. Till min lycka har han valt samma producent som till skivan You Are The Quarry, nämligen Jerry Finn. You Are The Quarry är enligt mig en av Moz's bästa skivor, så det hela bådar ju rätt gott. Förövrigt får vi hoppas på turné igen. Sist han spelade på Skandinavium var det ganska underbart.

All You Need Is Me, That's How People Grow Up, I'm Throwing My Arms Around Paris och One Day Goodbye Will Be Farewell kanske inte säger så mycket idag, men det ska tydligen vara namnen på några Morrisseys nya låtar. Vad tror ni?

november

Det har hänt mycket under oktober månad. Helt plötsligt är det bäcksvart om eftermiddagarna och frosten täcker marken om morgonen. Det har tydligen snöat i Stockholm... Hur som helst, jag har haft sjukt mycket att göra så lovet som kom var efterlängtat. Jag har varit på några spelningar, bland annat The Dynamite och Vicious Irene som spelade på stödkvällen för Spatt. Med bloggen har det också hänt mycket, osynligt för läsarna kanske, men mitt i all stress har (mer eller mindre oseriösa...) PR-bolag har hört av sig och jag fick mig en tankeställare. Det är väl rätt stora grejer på gång, men inget är klart än. En sak är säker i alla fall, det har varit en händelserik månad! Nu är det dags igen, och i november kommer jag att lyssna på det här:

Jag föll till slut för Tegan & Sara. De kanadensiska tvillingarnas senaste platta The Con kommer spelas mycket i höst. Lyssna speciellt på Relief Next To Me.

Visst blev det precis så bra som jag trodde det skulle bli. Orchestra Baobab's nya Made In Dakar är nästan värd att dö en smula för. Som tur är kostar den som vanligt runt hundralappen, så man behöver inte bli dramatisk. Årets julklapp kanske? Årets skiva?!

Om jag ska fatta mig kort, är Pete Doherty och hans Babyshambles värd all den ros och beröm musikjournalisterna nu öser över bandet, och nya skivan Shotters Nation.

Debutalbumet och uppföljaren till hyllade EP:n The Dance piggar helt enkelt upp i höstmörkret. Svårt att inte minnas sommaren till de glada låtarna på Elias & The Wizzkids A Little Mess.

Svenska Don't Be A Stranger låter som The Concretes gjorde på den tiden då Victoria Bergsman fortfarande var sångerska, och påminner faktiskt även om Taken By Trees avskalade pop. Som bekant var jag ju inte så förtjust i Taken By Trees debut, men Don't Be A Strangers debutplatta Frutti Di Mare däremot känns precis lagom spännande! Bäst är nog Yellow Moon.

Det var en brokig samling aktuella skivor. Vad jag däremot känner att jag skippar i höst är Anna Järvinens Jag Fick Feeling. Förstår inte konceptet liksom. Mando Diaos nya Never Seen The Light Of Day är lite... tråkig och Kents nya känns lite som en flopp. Vad lyssnar ni på just nu?

rubrik

Dagens låt: Chan Chan- Buena Vista Social Club

I Don't Gaze at the Sky for Long

Det liksom bubblar lite inom mig, när jag vant knappar på tangentbordet för att få reda på mer. Är det verkligen sant? Det är nämligen alltid lika spännande när kanske årets största och kanske nästa års mest betydelsefulla musiknyhet väljer att dyka upp. Är det konstigt att jag började blogga eller vad? Hur som helst är den här nu:

Peter Morén från personliga favoriterna Peter, Bjorn & John är aktuell med soloprojekt vid sidan av PB&J! Det kan ju bli hur bra som helst! Åhh, ibland är musik fan det roligaste som finns. Eller oftast, men speciellt nu känner jag.

Läs mer här och han en fin lördag! Puss.

PS: Stör mig så på att textstorleken ändrar sig hela tiden, när jag lägger in bilder framför allt. Någon som vet varför?!

031107 18:56

Fenomenet Iron & Wine är på väg. Framgångssagan som fick en succé med Postal Service-covern Such Great Heights är inte bara aktuell med nya skivan The Sheperd's Dog utan kommer till Sverige (med spelningar i Lund och Stockholm). Saken är, att jag aldrig riktigt förstått mig på mannen med sjukt stort skägg till en i övrigt intetsägande look och personlighet. Detta kan man ju väga upp genom att vara j*vligt grym på musik. Men Postal Service gjorde det hela så mycket bättre! Första intrycket gör ibland allt.

Vad säger ni? Blir det Sam Beams soloprojekt live i slutet av januari för er?