och du log

Dagens låt: Och Du Log- Kusowsky

pinsamt?

Modellen Irina Lazareanu ska släppa ett album nu i höst. Some Place Along The Way ska den tydligen heta. Och inget kan faktiskt intressera mig mindre. Det första jag tänker på är varför? Hon är ju inte den första kändisen som släpper album på senare tid; Scarlett Johansson, Lindsay Lohan, Hilary Duff och allt vad dom heter. Jag kanske inte har ryggen fri att säga att det inte är min kopp te, eftersom jag faktiskt inte lyssnat på någon av deras musik. Men känns inte det hela lite pinsamt?

Som när din morbror sjunger alltför högt (och falskt) på släktträffen, eller som när bästa vännen hittar Dr Bombay gömd i din skivsamling? Jag vet inte riktig, Irina kanske är en skitduktig musiker, men jag tvivlar. Egentligen vill jag inte ens veta. Inget får musiken att bli så platt, grå och rent av avtändande som när den blir för kommersiell. Visserligen får man inte hamna i indieträsket där allt som någon känner till är för mainstream, men som en vis vän en gång bildligt sa: "Okej att köpa sina möbler på IKEA, men att köpa sin musik där? Så f*n heller!"

Vad tycker ni?

guld

Sigur Ros nya fina album Heim/Hvarf är nästan definitionen på höstmusik. Det perfekta soundtracket till en regnig höstdag som jag kommer spendera inomhus, drickandes te mot min såra hals. För imorse vart man sjukt hes, inte så konstig när man stod i regnet i klacken på Ullevi och igår och skrek. IFK tog ju guldet om någon missat det, det var fett värt det i alla fall som det heter, och sjukt efterlängtat. Men ja, nog om det här och nu, Sigur Ros alltså. Lyssna på det! Kul med lite isländskt också, för oss som blev besvikna på Björks comeback det vill säga...

söndag

Jag tog med mig en vän igår till Underjorden vid Gamlestan. Ryktet sa att Överjordsfestivalen pågick denna helgen så vi tänkte vara lite kulturella. På scen stod duon Allt. Jacob Moe kompade vackert på pianot till Mattias Ströms ord. Gillade verkligen kombon estradpoesi och piano, fast en lördagkväll blev det ju lite långtråkigt i längden... Trots Mattias fyndiga ordlekar. Allt visar hur man faktiskt kan vara som allra personligast genom några ihopsatta bokstäver, och det hade vart oerhört synd om ni missar dem nästa gång de är i stan.

Annars var "festivalen" sådär. Vi hade ju väntat oss livemusik. Om man var där båda dagarna kanske man upplevde det på ett annat sett? Någon som var där? Hur som helst drog vi vidare till Chalmers där SMK skulle spela. Peppade till jag vet inte vad dansade vi till Kom Igen Kommisarien hela vägen upp för Viktor Rydbergsgatan. Att vi inte såg smk till slut är ju en annan sak. Men nattfikan på Franks var minst lika mysig! Hoppas ni hade en fin helg.

bachelor kisses

Mest spelade v. 41

Inaniel- Devendra Banhart
Tell Her Tonight- Franz Ferdinand
Bechelor Kisses- The Radio Dept.
Too Late- Don't Be A Stranger
Steel All You Can Motherfucker- The Hidden Cameras

En del gamla klassiker som hittat till mina hörlurar i veckan. Men Devendra är bästa pluggmusiken. Något som det har sysslats med mycket i veckan. Kanske ett tips inför stundande högskoleprovet? The Radio Dept.s relativt nya finfina cover som trots att den hängt med ett tag kommer förgylla min höst i väntan på nya albumet och myspoppiga Elias and the wizzkids är typ som Billie the Vision var i våras! Oumbärlig typ. The Hidden Cameras är småroliga och får mig att pinsamt sitta och le för mig själv på bussen till skolan;) Förresten måste jag bara påpeka hur grymt bra Tell Her Tonight är. Nästan genialisk. Jag glömmer ju sånt iband.

I'm Gonna Teach Your Boufriend How To Dance With You

Någon blandning mellan Shout Out Louds, CSS och Laakso spelar Black Kids. Inte konstigt att det låter rätt bra. Lyssna speciellt på dansvänliga I'm Gonna Teach Your Boufriend How To Dance With You och I've Underestimated My Charm. EP:n Wizard Of Ahhhs släpptes i år och jag är väl inte ensam om att hoppas på en fullängdare snart?

now I know what I'm thinking what I'm feeling

Någon sa en gång att de som skriver om musik egentligen själva bara vill vara musiker. Men något kom i mellan och istället fattade de pennan för att i alla fall inte vara allt för långt bort ifrån drömmen. Och så är det ju!:P

Kort och gått: Jag och Henning har startar en synthduo. Här är största inspirationskällan:



Klockrent.

so long old bean

Har nästan bara lyssnat på Devendra Banharts nya i veckan. Så sjuokt bra!!

Annars har det väl inte hänt så mycket den senaste veckan. Kents nya singel har släppts, och det var väl egentligen inget att ha eller vad tycker ni? Själv blev jag ganska besviken, men det höll ju inte så länge med tanke på Smokey Rolls Down Thunder Canyon. Om det inte skulle vara nog släpper Junior Boys snart nytt, och underbara Beiruts The Flying Club Cup och Babyshambles Shotters Nation går snart att köpa för allmänheten! Jose Gonzalez nya är rätt bra, trots att jag har haft svårt för allt han gjort sedan Heartbeats-covern. Svenska Club 8:s nya kan också vara värd att spana in. Men Kent alltså... Nej, det var väl ingen hit direkt.

personligt

Såklart att jag hänger upp mig på undantagen liksom. Eller jag vet inte. Någon sa i alla fall att denna bloggen var sämre än den förra, mer opersonlig om jag minns rätt.

Jag kan väl hålla med om att jag inte är personlig på bloggen i den meningen att jag inte skriver långa utlämningar om vad jag gör på dagarna och vad jag tycker om allt och inget, men jag ser inte varför ni skulle vilja läsa om det. Jag vill inte läsa om vad ni åt till frukost eller om hur ni slog personligt rekord när ni var ute och joggade på kvällen. Visst finns det väl andra sätt att vara personlig än att berätta om hur man dansade loss på Sticky för någon vecka sen, om att man satt bredvid ett fyllo på bussen häromdagen och tyckte att det var smått obehagligt eller om hur man shoppade med Lisa i lördags, men jag har ju nischat mig och bloggen till att vara en musikblogg. Ni läser väl inte om högskoleprov-funderingar och burmademonstrationerna i Groove eller valfri annan musiktidning? Varför skulle det vara annorlunda med en blogg för? Sedan har jag absolut inget problem med att vara personlig, jag skriver ju i stort sätt varje dag om vad jag tycker om det som kanske ligger mig närmast om hjärtat: nämligen musiken. Och jag tar skit för att min recension på en konsert var av en helt annan uppfattning än mannens som stod bredvid och jag yttrar mig om skivan som nyligen släpptes, som på gott och ont faktiskt alla har åsikter om. För musiken är ju ett oerhört känslig och personligt ämne. Vem visar inte sin personlighet genom att namedroppa några av favortiartisterna? Så vem jag är går ju faktiskt att läsa mellan raderna i varenda av mina inlägg.

Men vad vill ni ha då? Är det en bild som fattas? För det kan jag ju självklart fixa. Har bara inte fått gjort det än, det där med layouter och sånt förvirrar mig (en snygg header hade inte var så dumt men en vän har looovat att hjälpa mig så det blir väl snart löst). Eller är det just ett litet inlägg om min dag som skulle göra skillnaden?

Sedan kan jag ju bara som en parentes påminna om att jag faktiskt varit väldigt personlig ibland. Som detta, detta och detta (trots att det sista var från förra bloggen). Men det kanske är för lite? Om sanningen ska fram bryr jag ju mig om hur ni läsare vill ha bloggen, hade aldrig lagt ner såpass mycket tid på det här om det inte var för att rätt många faktiskt läste och verkar finna min blogg intressant. Varför personen i fråga valde att inte sätta en fin prägel på kommentaren och lämna sitt namn vet jag förresten inte, men vill man att jag ska öppna mig och stå för det jag skriver kanske man själv ska göra det? Eller jag vene...

montreal

Att kanadensiska Arcade Fire är riktigt grymma är nog ingen nyhet. Inte heller att de släppte skivan Neon Bible i år. Fast det skadar ju inte att nämna dom ändå, för just nu är det Arcade Fire som får mig att gå upp ur sängen på morgonen. Något som faktiskt är underskattat svårt nu när hösten kommer. Dessutom är det bra musik att (säg om man skulle vilja släppa fram barnet inom sig) hoppa i löven till!

Dagens låt: Windowsill- Arcade Fire

tisdag

Idag lyssnar jag på First Floor Power.

Kanske, kanske att de kommer med nytt snart. Arbetsnamnet är tydligen Hits & Shits...

when a day won't change

Imorgon släpps Devendra Banharts nya album Smokey Rolls Down Thunder Canyon men redan nu kan du höra det på MySpace. Jag skulle nog säga att det är ett av årets bästa album faktisk.

Raisins covered in chocolate or honey

För priset av en latte fick jag denna supersnygga demon. Det finns onödigare saker att lägga 30 kronor på om man säger så.

snowphish and sonny

Recension: Night Falls Over Kortedala- Jens Lekman

Bättre sent än aldrig eller hur? Jens Lekman är tillbaka med sin tredje fullängdare, Night Falls Over Kortedala. Faktiskt kände jag mig lite nervös när jag första gången höll skivan med det oförskämt snygga omslaget i min hand. Visserligen var bookletten såpass underbar att skivan vore värd att köpa ändå, men förväntningarna efter EP-samlingen Oh, You're So Silent Jens var minst sagt höga!

Skivan börjar med pampiga And I Remember Every Kiss. Stråkar och cymbaler avlöses av bongotrummor, koklockor och såklart banjo, precis som det ska vara. I sann Jens Lekman-anda, så det är en föga förvånande skiva. Samplingarna är tydligare och resultatet mindre avskalat. Sipping On the Sweet Nectar och Into Eternity har till och med sambatakter! Men utöver det låter det precis som Jens. Och det är absolut inte på gott och ont, utan enbart positivt. För visst är det så att årets bästa nyhet inom musik är att Jens Lekman släppte en skiva till, trots löftet att inte göra det.

PS: Får du tag i extraskivan som följde med till de som förbeställde ska du vara glad. Liveskivan som spelades in i gamla, tomma lägenheten i Kortedala är fin. Väldigt fin.

PPS: Jag tror att Friday Night At the Drive In Bingo faktiskt utspelar sig där min familj har sommarställe. Klart att jag drar lite extra på läpparna när jag hör Jens sjunga om hur man tar moppen till macken för att hänga en fredagskväll...

Senegalese

Sist jag skrev om "världsmusik" var det väldigt uppskattat. Så jag får väl ta mig i kragen och skriva lite mer om det. Faktum är att min personliga favorit Orchestra Baobab släpper nytt den 15:e nästa månad. Made In Dakar heter det nya albumet och inte nog med det! De kommer till Sverige den 12:e december under europa-turnén! Eftersom jag missade Tinariwen känns det fruktansvärt frestande att gå men det är ju en onsdag så det blir svårt. Om ni däremot bor i huvudstaden får ni för allt i världen inte missa att se dem! Jag däremot får nöja mig med snygga skivan...

Dagens låt: Bul Ma Miin- Orchestra Baobab

dancing about architecture

Dagens låt: Carry On Up the Morning- Babyshambles

Låten kommer att finnas på nya skivan Shotters Nation som släpps den 1 oktober. Skivan är överlag väldigt bra. För säga vad man vill om Doherty, men musik kan han och bandet få till rätt bra!

why I love music

Ibland glömmer jag.

1709072217

Hybris är att lita på när det kommer till svensk indiemusik. Det första bandet att signa på skivbolaget var Malmöbandet Like Honey med sin mysiga pop. På hemsidan kan man höra äldre, grymma låtar som November och Sad Song. Nu väntar vi bara på något nytt!

Scenen är Arlanda flygplats, du och jag är aktörer i Staffan Hildebrandts nya tonårsfilm där jag spelar en snäll tönt

Det går att säga mycket om svenska popundret Vapnet. EP:n Ge Dom Våld är inte bara snyggaste skivan i min skivsamling utan faktiskt den bästa svenska. Martin Abrahamssons texter är ren och skär poesi och det hela blir så fruktansvärt vackert med de typiska indiefolkpop-handklappen tillsammans med elektronica-influenserna. Jag tänker hylla skivan tills jag dör. Synd är det att uppföljaren och fullängdaren inte alls blev som förväntat och lämnade mycket att önska. Trots ständigt flörtande med mig genom att låta Jens Lekman sjunga lyckas de helt enkelt inte vinna mitt hjärta! haha.

Nu spelar de enligt rykten in nytt material. Tills nya skivan kommer någon gång i vår kan ni njuta av nya snygga videon till Tar Tillbaka Det. Hade låten varit lika fin som videon hade jag nog snörvlat en del nu. Men EP:n Ge Dom Våld räcker som sagt för att alltid hålla av Östersundsbandet:)

I was so unpopular in school and now they´re giving me this beatiful bicycle

Jag intalar mig själv att jag trivs så som det är nu. Att gå upp alldeles för tidigt för att halvsova på en buss och sedan komma hem sent, trött och med huvudvärk för att somna framför tv:n. Fast det är nog värt det. När man som i fredags sitter i 3 timmar med vännerna och fikar och diskuterar dagens tidning. Haha, hela vår ambitiösa utläggning om asfaltsindianerna blev på snygg svengelska. Utbytestudenten tycker nog att vi pratar väldans fint! Haha, kan inte låta bli att tänka på Fez i That 70's show varenda gång jag säger "utbytesstudent"... Nej men även om man har två timmars kemilab kan jag inte låta bli att romantisera att vara lite upptagen ibland. (Även om det hade varit lite roligare att dra iväg på morgonen om man hade en så snygg cykel som killen på bilden). Men ni vet, lite lagom stressad, så att det händer något! På tal om det händer det grejer här i Göteborg:

Torsdag:

Billie the Vision & the Dancers (Pustervik)
Kristian Anttila (Bengans)

Fredag:

Håkan Hellström (Liseberg)

Måndag:

Jens Lekman (Bengans)

Hoppas vi ses där! Dagens låt är i alla fall Nantes med Beirut. För visst är det så att årets mest efterlängtade skiva nu finns i mitt ägo! Förväntningarna på The Flying Club Cup är verkligen superhöga efter Gulag Orkestar...

.

På bussen i veckan: Malin & Stalins version på Koka-Kola Veins. Då spelar tidiga morgnar på knökfulla bussar ingen roll. Regnet blir knappt märkbart, och två timmars matematik känns plötsligt rätt okej. Underbart!

and though your eyes were december you had june in your heart

Idag har jag lyssnat på deppig shoegaze och bara gjort massa nyttigheter. Typ som att sova alldeles för länge och känna timmarna flyga iväg när man tar fram gitarren. Med andra ord en rätt vanlig söndag. Jag älskar söndagar!

Dagens låt: When You Try To Escape- New Decade

jusqu'ici tout va bien

Det har nog varit lite dött hör på bloggen i några dagar nu. Största anledningen är väl att skolan har börjat igen. Vilket inte känns alltför tråkigt. Sommaren blev väl ändå inte som vi tänkt oss, eller hur? Så istället för att sitta framför datorn har jag försökt förstå mig på alltifrån nya scheman till att sola i parken med nyfunna vännerna!:) Mycket trevligt. Annars är nåt av det bästa med hösten är att man får mysa till en film utan att få dåligt samvete för att man sitter inne. Så igår blev det den franska filmen La Haine (Medan vi faller).

La Haine handlar om kravallerna i Paris förorter. Abdel Ichah ligger i koma efter att brutalt misshandlats under ett polisförhör, vilket leder till upplopp på gatorna. Man får följa Vinz, Hubert och Saids kamp mot polisbrutalitet och den hopplöshet de känner inför en värld utan möjligheter. För ni har väl hört historien om pojken som faller från femtioende våningen? För varje våning han faller upprepar han: Så här långt, allt bra! Så här långt, allt bra. Detta är filmen om ett samhälle som ständigt upprepar: Så här långt, allt bra...

Mathieu Kassovitz har gjort en mörk film, som faktiskt är lika aktuell idag som för 12 år sedan då den kom. Och precis som alla andra franska filmer jag sett, är den fruktansvärt snyggt filmad. Har ni inte sett den än borde ni verkligen göra det. Medan vi faller är defenitivt en av de bästa filmer jag sett.

Så för ovanlighetens skull fick ni ett filmtips. Filmen berörde mig för mycket för att inte dela med mig av den till någon. Men detta är ju en musikblogg, så självklart kunde jag inte låta bli att lyssna på soundtracket. För av uppenbara anledningar har mina favoritfilmer fruktansvärt bra soundtrack, och Medan Vi Faller är inget undantag.

Det hela börjar med Bob Marleys Burnin' and Lootin' och redan då var man ju fast liksom. Annars var det mycket fransk hiphop. Och det kan jag ju verkligen inte skryta med att jag kan mycket om. Fransk musik för mig är ju framför allt electronica-duos och Ed Banger-hypen. Men vad krävs för att få till ett bra soundtrack? Är filmmusiken ens viktig? Vilka filmer har bäst soundtrack tycker ni?

Les Fabuleux D'estin D'Amelie Poulin och Garden State. Två filmer med mycket fina soundtrack.

ironiskt nog

Dagens låt: Tell Him How You Feel- Afraid Of Stairs. Den smyger sig på. Tills man älskar den.

black milk

Jag har verkligen försökt att förstå mig på dem och deras musik. De har blivit sammanförda med Belle & Sebastian och The Knife, så jag borde ju gilla dem. Men det funkade inte riktigt, förrän nu.

Många har frågat sig själva om bandet är ett popband eller ett konstprojekt. Och i detta fallet är gränsen ganska fin. För några år sedan gick nämligen en grafisk designer, en kostymdesigner, en dramatiker, en konstnär och en videodesigner ihop och startade band. Självklart är det Zeigeist jag pratar om.

Och nu har jag då finally fastnat för bandets musik, som låter som The Knifes tidigare skivor. Mer pop, mer dans! Ibland blir väl likheten för slående för många, men jag gillar hur de har influerats av The Knife. Så har du ännu inte upptäckt Göteborgs-bandet är det dags nu. Annars är de väl värda en chans till!

Lyssna här, speciellt på Dawn Night.

Even if you got somebody, we're just a little bit better

En vän sa till mig en gång att texten är viktigast. Att det är texten som betyder mest. "Säkert 70% av låtens kvalitet, minst!" Kanske har han rätt. Att en grym låtskrivare väger upp alla musikaliska drag så som en snygg basslinga eller ett fränt gitarrsolo. Fast det är väl inte hela sanningen, för smaken är ju alltid personlig. Och det hade ju fasen inte blivit en krönika om fallet var så enkelt.

Men hur är det då? Vill man göra det enkelt för sig kan man ju dra till med klyschan att allt gör sitt för att en låt ska bli bra. Och visst, det hade väl varit rättvist? Men hur många instrumentella låtar framkallar tårar och nästintill dyrkan av fansen? Se bara på det utmärkta exemplet Kent. Joakim Berg måste väl ändå anses som en av vår tids största låtskrivare? De engelska skivorna har ju inte alls nått samma framgång som de svenskspråkiga, vilket kanske beror på ett antal mindre (i alla fall inte lika) lyckade översättningar av låtarna. Och det är väl om något ett exempel på att arrangemanget i sammanhanget kanske spelar mindre roll...

Vad säger ni? Vad är viktigaste för att en låt inte bara ska bli bra, utan sådär riktigt gåshudsframkallande bra. Som Natalie Portmans karaktär sa i Garden State om New Slang: "Den här låten kommer att förändra ditt liv". Vad krävs för att du ska yttra de orden?

Personligen är jag svag för intron. Vilket jag tjatat om otaliga gånger. Men det är ju i början som hela stämningen byggs upp. Och speciellt i livesammanhang tycker jag att basgången är viktig. Det ska kännas i kroppen! Det får gärna vara hårt, men för att det ska bli riktigt bra krävs ändå något melodiöst i det hela. Sedan kan jag inte låta bli att bli imponerad över de som lyckas använda piano i popmusik, på ett kreativt sätt. För många år av pianospelande fick mig att tröttna, och det bidrar förstås till att jag tycker det är anmärkningsvärt när man använder det på rätt sätt! Visst är det spännande när man tar något otraditionellt, och gör det personligt. Likt Andrew Birds fiolspelande. Sådant faller jag för. Men de artister som jag verkligen beundrar, som får mig att skratta. Eller varför inte fälla någrar tårar. Eller som lite lättare än annars etsar sig fast i minnet, är just de som är duktiga på att skriva.

Vad vore en hemmakväll utan tonårspoesi? Och då menar jag såklart inte Jävlaranammas early years: "Å bränna genom skogen på moped"-poesi, utan mer á la Vapnet. För jag antar att det inte bara är jag som känner igen mig i Martin Abrahamsons texter om olycklig kärlek. Vem lyckas annars att få in ett låtsasord som "Östersunder" i meningen: "...så går jag sönder, Östersunder..." utan att det blir krystat? Imponerande.

Och vad gör en på bättre humör än Doktor Kosmos humoristiska texter? Den som förstår vad Socialmedicin handlar om räcker upp en hand! Eller fantastiska I Will Follow You Into The Dark av Ben Gibbard. Jag tror inte att jag känner någon som inte blivit helt betagen av den låten... Och let's face it, det är ju inte direkt sjömanskostymen som gjorde Håkan Hellström berömd.

Så, hur viktig är texten egentligen? Vilken/vilka artister är de bästa låtskrivarna enligt er? Och vilken låt har den finaste texten?

Jocke Berg, vår tids största låtskrivare?

Kulturkalaset

Idag myste vi till Maia Hirasawa på ett ganska folktomt Lilla Bommen. Vi tog farväl av sommaren till Navid Modiri & gudarna, och det med en glädje som nästan gjorde mig rörd! De är bra de där killarna... Avslutade kvällen gjorde vi till Fibes, Oh Fibes! Fast dansen kom inte förrän på hemvägen. Men då svängde det rejält vill jag lova! Eller hur, Milla? This city's got no boulevard..

Fast gamla hederliga Göteborgkalaset var ändå snäppet bättre än Kulturkalaset. Eller vad säger ni?

man must dance

Är det bara jag som längtar efter hösten? Se löven färgas röda i takt med att man sveper in sig i varma halsdukar och myser med te. Om drygt en vecka börjar skolan, vilket inte känns helt omöjligt. Jag har ju alltid vart en ambitiös j*vel... Så det är bara att fixa en snygg almanacka och ladda ipoden med höstmusik och jag är igång! Förresten blir det lite lättare att orka med hösten när man har fina spelningar att se fram emot. I november blir det till exempel Kaiser Chiefs vilket verkligen inte är fy skam!

Dagens låt: Ewan- The Radio Dept. Det ryktas dessutom om en ny skiva i höst!!!!!!

Pssssst: Om någon skulle vara intresserad bjuder jag er på en exklusiv förhandslyssning av Manu Chaos Radiolina! Klicka här.

Cause I'm the type of girl who is always on the road

Malin Dahlberg heter tjejen bakom soloprojektet We Are Soldiers We Have Guns. Snart släpps en EP, som hon beskrev för mig var en blandning covers på typiskt manliga låtar, och genom det visa på hur manliga de är. På skivan dyker det upp versioner på låtar av både Cat Stevens och Paul Young, om jag inte minns fel. Lyssna här för att höra hennes underbara tolkning av Wherever I Lay My Hat!

Intervju med Smokers Die Younger

Bättre sent än aldrig. Här kommer en intervju med bandet Smokers Die Younger från början av sommaren. För enkelhetens skull tar vi det på engelska.

Better late than ever, right? Here is an interwiew with Smokers Die Younger and their singer James aka Golf!

The four-piece rock band from Sheffield won my heart with the song I Spy Dry Fear. The singer Golf introduces the band:

- We're Smokers Die Younger and there are four of us in the band. We're all pretty passionate about music and most of us had been doing different bands for years. A couple of these bands fell apart around the same time as each other and we just sort of gravitated together.

The easiest way of describing their music would be rock. On their MySpace they have classified themselves as Indie and Experimental. Maybe that is more fair, cause the music according to different music journalists is descbried as Hardcore Grunge Rock and Avant-Garde Art Rock (to fancy words for me who really don't have a chance with all this genres) and everything in between. So James, can you once and for all describe your music?

- I try not to really. Most of our songs take bits and pieces from all over the place and mash them up. If one or two songs do sound of a particular style then another will come along and be completely different.

On the bands MySpace I saw a picture were one of the guys pointed at a message where it stood Don't Do Crack. The band name also indicates some kind of caring about politics. I asked the band if I were right.

- That's me in the picture. We'd been on a bit of a bender in Leeds and we just thought it was funny. We're definitely not an anti-drugs band. The name's a similar thing. Everyone in the band smokes. We couldn't think of a band name so we stole it off a cigarette packet.

This isn't to say that we don't care about politics. We're all fairly politically-minded and opinionated, I'd say, and we try and keep up with what's going on in the world.

We're not really political in our music. Most of the songs deal more with internal politics and conflicts between individuals. But these are things that help shape who you are and how you relate to the wider world so I think it's still valid. It's all part of defining who you are as an individual.

We continues with this political thing.... There are many examples of bands who have a pronounced political image (like Le Tigre, Manu Chao...) Is it easier to get your politic opinions through if you have a band?

- It can be a pretty direct way to get your point across if that’s what you’re trying to do. And of course it can be handy in drawing people's attention to the issues that matter to you - especially if you’re popular. A lot of people tend to soak up everything that famous people say these days - even if it’s nonsense. People should spend more time thinking for themselves if you ask me.

As far as it being something that we aim for, I wouldn't say that we had aspirations to be on some stupid pedestal and, like I've said, we're not a directly political band. I just hope that we get ourselves across to people and that we make some kind of connection.

Do you have any influences or some bands you admire from there politic involvement?

- It's a pretty fine line to walk between drawing people's attention to the issues you care about and just using your status to impose your values on others, and most people who try it come across as smug, arrogant and annoying, like Bono. But there are some bands and individuals I admire for getting that balance right and who raise awareness through their music or what they put their name to.

Don't we all find Bono A bit annoying? But okey, what do you want with your music?

- I just hope that we can make exciting music that we can be really proud of that'll stand the test of time. Of course to be able to make a living at it would be great too.

And to the compulsory question: Where can me and my readers buy your music here in Sweden?

- We've had a few singles and an album out. We've done a fair few compilations as well. There's a full discography at smokersdieyounger.com

Thee SPC is a really tiny label and we just don't have the distribution power to get anything into the Swedish shops at the moment. But it's all available over the internet - through theespc.com and Rough Trade, among others. The album's up on iTunes as well.

What happens next? A new album?

- We've just recorded a few new songs with Alan Smyth who did our first album and the singles. Hopefully, there should be a new single called "Sketch Pads" in a couple of months. A couple of the new songs are up on our MySpace if you want a listen. And of course we'd love to come and play over in Sweden some time.

There are many, successful bands from Sheffield right now, like Arctic Monkeys and The Long Blondes. How has that affected you?

- Sheffield has always been a fairly active musical city to me and it's got a pretty great history of producing something really unusual and interesting from time to time.

The attention the city is getting at the moment hasn't really had an impact on us or the way we do things but I wouldn't really have expected it to. It's good to see people around you doing well though but often the best and most interesting bands aren't the ones caught up in this kind of thing - bands like Champion Kickboxer or 65daysofstatic.

The best thing the attention has done for us is that we sometimes get to do things like Musikbyrån and that means we get to do interviews like this!

Thank you very much, James! Hope to see you in Sweden soon:)

widow city

Året var 2006 tror jag. Hösten hade precis kommit och sommarpopen i skivsamlingen kändes allt för glad. Dessutom hade man ju lyssnat sönder allt från Håkan Hellström till Irene (som btw spelar på Kulturkalaset i veckan förvånanande nog...). Så lite nya band var välkomna. Jag fastnade för electronica/indierock bandet Fiery Furnaces. Deras Waiting To Know You fick mig genom hela vintern det året och syskonen Matthew och Eleanor Friedbergers musik fick en plats i mitt musikbibliotek.

I oktober släpper bandet nytt. Så var den hösten räddad också, hoppas vi på i alla fall. Den nya skivan Widow City släpps den 9:e oktober på nya skivbolaget Thrill Jockey.


Widow City är en ganska spretig skiva, och mycket mer rockig och hård än deras tidigare låtar. I alla fall än Waiting To Know You. My Egyptian Grammar är väl den låt som sticker ut mest som lite mer popig och melodiös än de andra låtarna som lätt drar iväg. Men den har sina stunder. Även om den som sagt nog är en höstskiva. Om det finns sånna...

Way Out West recensioner, Lördag

Herregud vad svårt det var att komma upp på lördagsmorgonen. Fötterna värkte och kändes omöjliga att gå på, migränen låg någonstans långt bak och lurade och tröttheten kändes närmast dödlig. Minnet av CocoRosie, The Hives och framför allt Manu Chao fick mig ändå på fötter och nästan i tid till Florence Valentin.

Florence Valentin (Linné 14:00)

Solen gassade på rejält vilket inte märktes i det mörka tältet där Stockholms-bandet svängde på rejält med blås och tamburiner. Florence Valentins poplåtar gör vem som helst glad och de gjorde verkligen de bästa av spelningen. Sommarhiten Pokerkväll I Vårbygård var långt ifrån den bästa låten, vilket säger en hel del. Florence Valentin bjöd på, som någon sa, ren och skär glädje!

Shout Out Louds (Flamingo 14:45)

Shout Out Louds var däremot ganska avslaget. Bebban (keyboard, sång) låg tydligen på sjukhus så Lykke Li ersatte på sång och någon jag inte kände igen på keyboard. Lykke Li dansade mest runt vilket bara visade på de andras likgiltighet inför spelning. Inte mycket spelglädje där inte. Inte ens bästa spåret på nya skivan, Impossible, fick mig på fall. Enda gången det inte var tråkigt, var när Laakso-sångaren Markus Krunegård joinade gänget. Men det varade ju inte så länge.

Devendra Banhart (Azalea 15:30)

Detta gillade jag. Hippierock av högsta kvalitet i solen var verkligen inte helt fel. Nej, en skiva med Devendra får jag se till att köpa!

Moneybrother (Flamingo 16:30)

Hur man kan få Anders Wendins gladpop till mogenrock har jag ingen aning om, men det var ett ganska underhållande smeknamn på hans musik! En helt okej spelning med helt okej låtar, konstaderade jag och drog bort till tältet.

Peter, Bjorn & John (Linné, 16:50)

Peter, Bjorn & John var riktigt rockiga och gjorde en skitbra spelning. Enda gången det blev lite trist var när det körde annars sega Amsterdam i ballad-version. Men de vägde de upp med råge. Annika Norlin gästade och gjorde en finfin version av Young Folks.

Regina Spektor (Azalea, 17:40)

Så besviken har jag inte vart på länge. Regina började med att nynna och slå pekfingret i takt på mikrofonen. Det gjorde hon i några minuter. Jag förstår inte, ska det vara konstnärligt eller? Nyskapande? Istället borde hon lita på sina låtar och kanske satsa lite mer på att göra en rolig show. Fingertrummande är inte jättekul live. Nej, det var många som var besvikna på ryskan...

Timo Räisänen (Linné, 18:45)

Har sett Timo så många gånger, så jag hade egentligen tänkt skippa honom igår. Men Erykah Badu var inte riktigt min musiksmak så det fick bli Timo ändå. Och tur var väl det. Detta var den bästa konserten jag sett med honom. Plötsligt mindes jag varför jag tyckte att han var så bra! Hela bandet var i sitt esse, och vi fick en riktig hitkavalkad som det så vackert heter! Let's Kill Ourselves A son, Sweet Marie och så avslutande With A Mask On som var helt fantastisk. Timos sätt att börja en låt lungt, hjärtskärande och en hel del depp, för att sedan avsluta hårt, rockigt och fortfarande rätt depp är beundransvärt. Det är ju inte för inget som I'm Indian är en av hans bästa låtar någonsin. Så, jäklar vilken spelning han bjöd på! Det var annat än när jag såg honom på Frihamnspiren för något år sedan. Det var innan han vunnit Årets manliga artist och blivit rikskändis. Han har en god publik också, och ett j*vligt bra band! En av helgens bästa konserter faktiskt.

Juliette & The Licks (Azalea, 19:50)

Visst var det rockigt och så, och det kunde blivit bra. Men njae, jag vet inte. Det kanske var för omelodiöst för mig. Inga killer-refränger eller snygga gitarrsolon. Juliette var i alla fall cool med någon slags huvudbonad och massa dans, fast som min bror konstaterade, borde hon kanske koncentrerat sig mer på att sjunga.

Säkert! (Linné, 20:15)

Så var det dags att se Annika Norlin för tredje gången denna helgen. Nu som sista spelning med hennes svenska alias Säkert! När bandet körde Sanningsdan tror jag ingen stod still, och extranumret, Hello Saferide-låten 2006, fast på svenska, var riktigt bra! Fast om jag ska vara petig, så var Hello Saferide-spelningen på fredagen snäppet bättre. Även om handklappandet och ahh-körandet var lika fint båda dagarna:) Hon är duktig, hon där Annika!

Teddybears STHLM (Azalea, 21:50)

Teddybears fick ersätta Lily Allen. Mycket bättre, tyckte vi och drog bort till folktomma Azalea (Alla hängde på The Ark, hahah). I alla fall blev det röjigt och alla, alla (det blev rätt mycket folk när Ola och gänget slutat spela) dansade sig svettiga. En av de bästa konserterna stämningsmässigt. Och så har de ju några bra låtar också.

Övrigt: Fredagen var den bästa dagen enligt mig, men det var väl mest på grund av The Hives uladdning och Manu Chao galna konsert. Lördagen var jämnare. The Ark kändes inte så kul. Regnet föll så vi sökte oss under tak. Men The Arks låtar nådde även mina öron. Och när jag sedan stod i kön till bankomaterna kunde jag inte hjälpa att jag började dansa lite. Lite pinsamt kanske, då jag stod där själv och skakade rumpan till någon melodifestival-låt. Men va f*n, det var ju festival. Man får bjuda lite på sig själv. Sedan drog jag ju som sagt till Teddybears, och då blev det fart på alla andra också:) Erykah Badu var inte riktigt min musiksmak så jag har inte mycket att säga om den konserten. Franke var väldigt gubbtätt och spelade rockabilly, men vi var rätt nöjda och åkte hem istället. Med andra ord var det en väldigt fin festival!

Way Out West recensioner, Fredag

Salem Al Fakir (Flamingo 15:00)

Första konserten för mig på festivalen firades med en falafel. Än hade det inte börjat regna och framför den största scenen som Salem nyss intagit började folket att samlas. Kort och gott kan jag bara säga att det var en väldigt tråkig konsert som inte blev mer upplyftande när han han började dela in publiken för att sjunga allsång. Det hela kändes ganska barnsligt. Då var det dags för mig att gå.

Hello Saferide (Azalea 15:45)

Annika Norlin imponerade. Med handklapp och lallande fick hon igång oss och levererade ett par riktigt bra låtar! Frågan var dock varför gästande Maia Hirasawa spelade med sitt soloprojekt på festivalen?

Laleh (Flamingo 16:30)

Laleh blandade oklanderlig reggae med visor och det hela var väldigt bra. Under Det Är Vi Som Bestämmer fick jag gåshud för första gången på dagen. Laleh är en grym låtskrivare, men live tröttnade även jag efter en halvtimma och drog bort till tältet...

CocoRosie (Linné 17:15)

...där duon CocoRosie väntade. Syskonen Sierra och Bianca imponerade verkligen och var en av den mest förvånande och bästa konserten på hela festivalen. Sopran och pianoplinkande blandades med tunga basgångar och den coola killens beatboxing och det hela var väldigt, väldigt lyckat!

Albert Hammond Jr (Azalea 17:45)

När The Storkes-gitarristen klev upp på scenen var jag rätt trött. Så konserten njöts i solen liggandes i gräset. Albert och grabbarna var väldigt proffsiga, på gott och ont. Musiken var bra, men känslan kom aldrig riktigt. Dock har den där killen ett par riktigt bra låtar som man borde skaffa!

The New Young Pony Club (Linné 18:45)

Alla i bandet verkade laddade och tältet osade av dansvillig publik. Det svängde rejält, men blev aldrig bra. Kanske är det bara jag som inte förstår mig på musiken de gör, men om man gör en så tråkig spelning med en så bra stämning är det ju något som är fel. Hypen kring det brittiska elektronica/new wawe-bandet kommer jag aldrig att förstå.

The Hives (Flamingo 20:20)

Fagersta-bandet är Sveriges bästa live-band helt enkelt. De nya låtarna lät precis som The Hives brukar låta, med andra ord riktigt bra och stämningen var på topp. En av festivalens bästa konserter!

Manu Chao (Flamingo 22:40)

Vill man stå längst fram på Manu Chao får man helt enkelt skippa Primal Scream (fast scenerna låg så nära varandra att jag hörde lite ändå, och bra lät det!). Hur som helst var det värt det. Vi var många som sett fram emot detta länge. Redan en och en halv timma innan konserten skulle börja sjöngs det med i soundchecks-låten Machine Gun till basistens jubel. Basisten som i princip är värd ett eget inlägg. Stämningen var på topp och när slutligen huvudpersonen steg upp på scen kändes det närmast andligt. Jag hade kunnat dra till med vilken klysha som helst, ex "Han kom, han såg han segrade" etc, men det hade ändå inte beskrivit hur stort det här var. Nu i efterhand har jag märkt att jag har minnesluckor i vilka låtar han spelade och så, därför att jag stundtals bara stod och mumlade "Fan vad det här är shit". Det kan också bero på att det var varmt som fan, svetten rann helt sjukt mycket och att det var så trångt att jag inte ens kunde röra på armarna. Folk runt mig svimmade och fick bäras bort av säkerhetspersonalen som var snälla och hela tiden gav oss vatten. Hela konserten var ganska galen medan gitarristen levererade de vackraste solon jag hört. Manu Chao bjöd på en jävligt bra show och lovade att komma tillbaka. En sådan spelarglädje som bandet bjöd på såg jag ingen annan stans under hela festivalen, och när konserten var slut och han stod och bankade mikrofonen mot hjärtat hade jag nära till tårarna. Det var lite synd att han inte körde några av de nya låtarna, men att klaga på Manu Chaos låtlista är som att klaga på, ja jag vet inte vad. Jag sa ju att klyshorna inte räcker till! Detta var det bästa jag någonsin sett och hört och det överlägset galnaste jag varit med om. Så tack(!) för att jag fick uppleva det här.

Övrigt: Det blev väldigt kort om alla banden, men ett skitlångt inlägg läser ändå ingen. Har ni frågor är det bara att ställa. Jag berättar glädeligen Way Out West:) The Hellacopters såg jag förresten för lite av för att kunna säga något om. Hey I'm In The Band svängde visserligen, men det var jävligt mycket rundgång vad jag kommer ihåg... Annars är jag rätt ledsen över att jag missade Architecture In Helsinki. Men man kan faktiskt inte få allt i världen.

summerlove

Idag: Hänga runt på stan, äta vattenmelon, sola och ha det allmänt gött! Förstår ni känslan? Lyssna på Crewsin med Vicious Irene! Jag får The Passenger-vibbar. Och alla vet att Iggys The Passenger är bästa sommarlåten. Lotta, sångaren i bandet, vet hur en sommardag ska vara! I augusti blir det turné i Tyskland och om ni är där och inte tar i tid och se dem lär ni ångra er. Lotta är nämligen fränaste bruden i Götet:)

Imorgon: Salem Al Fakir (inga höga förväntningar), Hello Saferide (Säkert! på lördag känns mer hot men okej), Laleh, Cocorosie (mycket spännande i och med nya skivan), Albert Hammond Jr (från The Strokes), The Hives (höga förväntningar), Primal Scream, Manu Chao (kommentarer överflödiga) och The Pogues. Ska försöka se Architecture In Helsinki också! Nya skivan är fin...

Architecture In Helsinkis nya album är att rekomendera. Australiensarna spelar på Linné-scenen imorgon på Way Out West. Tyvärr krockar det med Manu Chao...

Way Out West

Det ligger något i luften. Något har hänt med staden. Förväntningarna var höga när kön ringlade utanför Storan där festivalarmbanden till Way Out West kunde hämtas ut. I den kvava värmen gick diskussionerna heta om vilka artister man inte kunde missa och huruvida Way Out West har ett av årets bästa bokningar. Själv känner jag pirret i magen. Imorgon får jag se Manu Chao på scen. Sen kan jag nog dö lycklig faktiskt.

Sahara Hotnights 8 augusti Liseberg

Det var en ganska sömnig konsert igår. På Stora Scenen på Liseberg stod Sahara Hotnights med höga midjor och svängde på för fullt. Lite för högt tempo för publiken kanske, som inte alls hängde med. Träffade bandet innan i logen eller vad man nu skulle kalla det, och de verkade peppade, men spelningen blev väldigt ljummen.

Nu är det ju så att jag inte är ett fan. Då kan det ju bli svårt att få ett högt betyg, men en hyfsat intressant konsert ska man kunna få ihop ändå. Om man ska vara sån hade de däremot stor chans att övertala mig, och leva upp till de gamla tiderna då tjejerna i Sahara var de coolaste i Sverige sett ur en liten tjejs ögon. Och visst fanns det stunder då det nästan var riktigt bra. Som i Quite A Feeling. Då var det nära att jag fick gåshud kan jag säga. Även i de andra äldre låtarna som Who Do You Dance For svängde det bra. Därför var det oförståeligt att de körde en cover istället för att exempelvis köra Drive Dead Slow och få upp stämningen ett steg.

Med andra ord var det en rätt tråkig konsert i ett sensommarfint Göteborg. Nya skivan What If Leaving Is a Loving Thing har dock sina stunder. Oavsett vad jag sagt tidigare. The Lonliest City Of All är fin, och Cheek To Cheek är en hit, och också den enda låten som fick publiken att vakna till lite. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är synd att de börjat spela mainstreampop istället för, kan ju diskuteras, men i alla fall lite hårdare de körde med tidigare. Om det var bandet eller publikens fel att det blev som det blev vet jag inte. Många var där i alla fall.

Förresten snackade jag elbasar med basisten Johanna Asplund. Hon tyckte att Fender och Gibson var bra. Dessutom bjuder jag på lite backstage-bilder höhö.

worldmusic

I förrgår spelade Tinariwen på Trädgårn i Göteborg. Tyvärr missade jag Mali-bandet eftersom jag själv hade spelning. Hoppas att ni tog er dit i alla fall! Tinariwen är ett av de "hetaste" banden just nu som spelar så kallad världsmusik. Bandets tredje album Aman Iman som släpptes i februari i år ligger bra till på min lista över årets bästa album.

Men nog om detta, jag tänkte istället tipsa om hur man får tag på bra världsmusik. Det kan vara svårt när man inte är så påläst då de flesta musikmedier inte skriver som mycket om denna genren. Även om det börjar bli bättre på det.

• Jag brukar alltid köpa på mig skivor när jag är utomlands. En fin souvenir för en ganska billig peng, och ofta får man några riktigt bra låtar. Titta framför allt i affärer till naturskyddsområden och liknande, där det är lätt att hitta skivor med lokala artister. Souveniraffärer i städerna är ofta ganska tomma på sånt här.

• Men om man inte reser så ofta då? Internetaffärer som CDON har idag ganska stort utbud på världsmusik. Jag brukar bara chansa på något som låter mysigt eller intressant, man har väldigt mycket att vinna på det. Satsa på samlingsskivor i början så får du lite variation och kanske någon favorit att köpa album av nästa gång. Affärer som Indiska och Indigo (för alla Göteborgare, ligger i Haga) säljer i bland just sånna här samlingsskivor. Även välsorterade skivaffärer kan ha en hylla för världsmusik (t. ex CD Centralen i Göteborg).

• Putumayo är annars ett säkert kort. Det är ett skivbolag som specialiserat sig på världsmusik och ger ut massa fina compilations med oförskämt snygga omslag! Perfekt att ge bort i present.

• Worldmusic.net ger också ut bra samlingar och har en bra sida för dig som vill veta allt om genren. Titta in och frossa i allt från afrikansk musik till latinamerikansk salsa!

• Och om ni besöker London, ta en sväng inom Vinyl Junkies i Soho. Mycket världsmusik på vinyl. Köpte snyggaste lp:n med Orchestra Baobab sist jag var där.

Lycka till! Och kom gärna med fler förslag i kommentarsfunktionen så att alla kan läsa:)

Shut up, I am dreaming

Sunset Rubdown bildades redan 2005 och har sedan dess hunnit släppa två album. Till hösten släpps ett tredje album: Random Spirit Lover och det kanadensiska bandet får en än gång visa upp grymt bra indierock blandat med skön elektronica. Lite som Erlend Öyes Whitest Boy Alive faktiskt. Nya albumet släpps på skivbolaget Jagjaguwar som skryter med band som Okkervil River!

Random Spirit Lover med Sunset Rubdown släpps den nionde oktober. Lyssna här så länge.

...

Har svårt att samla tankarna. Är i alla fall hemma igen efter en vecka med repande och spelande och mina annars härdade gitarrfingrar är såra efter timmars elbas-spelande. Himla kul hade vi. Massa kärlek till bandet!

Four songs by Arthur Russel

Den 20:e augusti släpps en EP på Rough Trade med covers på den amerikanska sångaren Arthur Russels låtar. Med på skivan finns två svenska låttolkare, nämligen Taken By Trees Victoria Bergsman och Jens Lekman (som har valt den underbara låten "A Little Lost"). Verity Susman från Elctrelane och Joel Gibb medverkar också. Samma dag som släppet kan ni höra allihopa framföra resultatet i Stockholm. Spännande!

Här kan ni läsa mer om projektet.

an ongoing dispute between two peoples

Dagens låt: We Heard the Fireworks- Fireflies

Förresten så har Klingan skaffat Palestina-sjal. Vad fint, då kan jag börja använda min igen!!! Lämnade den i garderoben sist det var trendigt.

?

Well I say there are still things worth fighting for

Dagens låt: French Disko- Stereolab

En gammal låt från skivan Refried Ectoplasm: Switched On, Vol 2 av det Londonbaserade bandet som till hösten släpper soundtrack till den franska filmen La Vie D'Artiste. Nytt album kommer annars i början på nästa år.

but the cherry trees are still in blossom

Satt och lyssnade igenom Architecture In Helsinkis nya album (som för örvigt släpps 13 augusti i Sverige men går att hitta på MySpace) och var allmänt glad efter att en vän dragit ut mig för att shoppa. Solen sken tänka sig, kassen blev full och Architecture In Helsinkis nya låtar är fina. Det var en bra dag helt enkelt, när klockan närmade sig halv elva och ljusen började släckas i grannskapets fönster.

Men så hittade jag det här. Det är nog något av det finaste jag läst på länge. Så nu sitter jag här och snörvlar igen, och inte fan är det för förkylningen jag drog på mig i Polen. Ord efter ord beskriver författaren till inlägget en blivande poplegend med sådan kärlek att jag får stora, svarta mascara-ränder på kinderna. Detta var fan det finaste...

Artikeln är en gammal intervju med Jens Lekman. Om hans uppväxt och om hur han limmade fast insekter på skivomslagen.

Men vad var det då som berörde mig? Jens Lekmans texter har alltid varit underbara och jag bestämde för länge sedan (i ett sånt där moment då man helt plötsligt tror sig förstå, ni vet förstå sig på livet och what it's all about) att när och om jag någonsin får en dotter, så ska hon heta Julie. Efter Jens Lekmans fruktansvärt vackra låt. Det är väl kanske att ta i, men har man väl bestämt sig så...

Jens Lekman växte upp i Hammarkullen. Tillsammans med Angered, Bergsjön och Kortedala är det enligt många Göteborgs svarta fläck. Hälften av stadens befolkning har nog ens aldrig besökt stadsdelen som i alla fall satte skräck i mina klasskompisar på högstadiet. Själv växte jag upp i en förort, med akademikerföräldrar som båda har bra betalt och som tillhör de övre klasserna. Jag och min bror har haft en trygg uppväxt, alltid kunnat få det vi velat ha (inte för att det på något sätt hänger ihop) och haft råd att se resa mycket och se världen. Orten jag växte upp i har väl aldrig haft ett skitbra rykte, men ser väl ut som de flesta andra kommuner i Sverige. Invandrarna är ganska många, precis som i Bergsjön och Hammarkullen. Det tenderar att bli så, när alla andra svenskar väljer bort det. Men i min familj har det aldrig varit så. Det kom därför inte som en chock när min bror valde att flytta till Bergsjön. För mammas och pappas arbetskompisar är sånt helt ofattbart. När man kan få en lägenhet i Vasastan finns det väl ingen mening med sådant trams, liksom. Jag minns när flyttlasset gick till den beryktade nordöstra förorten. Lägenheten var inte i det bästa skick, och alla tittade på en som om man var från en annan planet när man kom gående över gården, som var fylld med lekande barn. Jag önskar jag kunde språket, så jag kunde pratat med de gamla männen som satt i de solkiga plaststolarna och tjötade, och kvinnorna som gick i hijabs. Fast jag kom aldrig så långt.

Ofta hälsade jag på brorsan. Nästintill varje gång såg man blåljuset någon stans fjärran och torget var sorgset av all grå betong. Inget kunde göra mig mer ledsen. Att de fick rätt, de där i klassen som med skräckblandad förtjusning pratade om hur det var "där borta". Hur coolingarna "fan inte vågade gå dit" och hur de tappade hakan när jag förlorade fattningen och i aggression, med dessa helt vanliga människor som inte fått samma villkor i livet som oss i tankarna, berättade att min bror bodde där. Men oftast orkade jag inte bry mig. Om inte ens de, som själva har känt på folks fördommar om det som står på brevinkastet, och de som själva har föräldrar som flytt från ett land, inte förstår.

Vintern kom och brorsan flyttade ut. De hade brytit sig in i hans lägenhet. Det svider så j*vla mycket att de fick rätt. Och att han, som faktiskt gav det hela en chans utan några som helst tvivel var tvungen att bli utsatt för det här. Nu läser jag dagligen i Göteborgs-posten om folk som blivit rånade och misshandlade på hans gamla gård. Om sånna som knackat på dörren till hans förra grannar för att sedan misshandla ägaren och ta allt i lägenheten. Jag tänker på de lekande barnen som nyfiket frågade min bror om hans tröja när vi skulle på fotbolls-match, och de som kaxigt sa att "IFK sög" om de blåvita ränderna. Jag ler, och brister nästan i tårar. Att folk aldrig kan fatta.

Ni får absolut inte missförstå mig. Jag sitter inte här med gott om cash och försöker "göra mitt" som ett bidrag lika seriöst som rikingarnas välgörenhetsgalor som när allt kommer till kritan bara handlar om att få glänsa i nya chanel-dräkten. Men jag beundrar Jens så oerhört, för att han med sådan kärlek beskriver Kortedalas frisörsalong där Shirin jobbar. För att han gör en av Sveriges finaste popsånger genom tiderna om sommarkvällen på Hammarkullen. För att han suddar bort den där jävla gränsen som alla alltid ska dra mellan sig själva och "de där hemska områden"! Jag tänker på min vän Gheida, som fick mig att förstå hur jävla jobbiga fördomarna är. Och på de lekande barnen, som glatt lekte kurragömma som i precis vilket område i Sverige som helst. Och kom inte och sig annat, för du har med största sannolikhet aldrig vågat dig dit för att kolla!

Det gjorde ju sitt också, när Jens berättade om hur han känt sig utanför lite utanför. Om hur han lade i blad i skivomslagen för att man på färgen kunde se vilket utgivning det var. Vilken underbar tanke. Det får mig att tänka på mormor. Som såg det vackra i de små sakerna. Jag är för dålig på det, men det finns alltid en plats i hjärtat för de som ser det fina i ett litet löv. Jag känner igen mig så väl i hans berättelser, att jag bara vill krama honom. Fast det borde vara tvärt om. Det borde vara han som kramar mig, och säger att det kommer bli okej. Vilket han gör med sin musik, och det är därför, som om och när jag får en dotter tänker döpa henne efter en av Sveriges kanske vackraste människor och hans låt.

Och jävlar vilken bra journalist som får mig att känna så om en människa jag aldrig träffat!

Jens Lekmans nya platta Night Falls Over Kortedala släpps den 5:e september. Här kan ni läsa mer om albumet (som av det jag hört är precis så bra som alltid!)

rubrik

Dagens låt: I Hate You For Ever- Domotic

Dance party in the Balkans

Mannen som lite mysteriskt gömmer sig bakom bladen är Brandon Bethancourt. Som efter en tid som konstskolestudent nu skriver musik under namnet Alaska In Winter. Nya ep:n "Dance Party In Balkan" är en samling låtar där vackra pianoslingor och stråkar samsas med sköna elektronicabeats och arabiska influenser. Jag måste erkänna att det var länge sedan jag blev så här lyrisk över musik...

Brandon har till skivan tagit hjälp av Zach Condon från Beirut (som alla ni som följde förra bloggen lär veta är ett av mina favoritband) och detta är ganska genialiskt. Balkan Lowrider känns långt ifrån krystat, som etno-pop annars kan bli. Dance Party in the Balkans kan inte bli annat än en av årets skivor.

Och det bästa är att ni på hemsidan kan höra låtarna gratis. Annars kan ni köpa skivan på bland annat Amazon.com.

Musical stories worth staying up for!

Recension: Jag har länge gått och fingrat och pillat på denna skivan i butiken. Förstod inte riktigt vad det var från början, Belle & Sebastian har väl aldrig släppt ett album som heter så? Men det oförskämt snygga omslaget etsade sig fast och jag kunde inte annat än att köpa skivan. Efter googlande fick jag läst om Late Night Tales. En serie skivor utgivna av Azuli Records. Som bett ett antal artister, dj:s och band att samla ihop sina favoritlåtar. Ett ypperligt tillfälle att få visa fansen vilka låtar man själv inspirerats av och vad som kanske fick dem att börja med musik från början. Jag gissar att det främst är tänkt för fansen, men jag har mer och mer börjat falla för samlingsalbum faktiskt. Hade en period då barndomens Absolute-skivor låg som en mörk fördom över denna egentligen smarta uppfinning. För cirka hundra spänn får man ju förhoppningsvis några nya favorilåtar, och plötsligt var tjusningen för compilationer ett faktum!

Så var det då dags för Belle & Sebastians version av Late Night Tales. Eftersom Belle & Sebastian länge varit ett av mina favoritband kändes det fruktansvärt spännande att få höra deras favoritlåtar. Så här i efterhand var det en brokig samling låtar som ofta överaskade! Visst kunde man ana Belle & Sebastian-andan i låtarna. Lugnet fanns där, men att de skulle vara så förtjusta i så kallad världsmusik och lugna lounge-låtar visste jag inte, trots att det kan tyckas uppenbart. Men det som förvånade mig mest var bristen på pop. Inte en enda poplåten bland alla soullåtar, electronicabeats, hiphipfraser och afrikanska sånger. Självklart fick Bach vara med på ett hörn också. Det är väl bara jag som inte ser charmen med sånt där efter sex års pianospelande...

Redan till de inledande tonerna var jag fast. Belle & Sebastian tar sig an uppdraget perfekt och blandingen mellan klassiker som Johhny Cash och för mig nya band gjorde att det aldrig blev tråkigt. Late Night Tales är ett slående bevis på varför skivindustrin borde överleva. Och med innovativa idéer så som denna finns det väl en chans för detta. Känslan som man får av denna skivan kan jag inte se hur man kan få av att styckvis ladda ner låtar. Dessutom kan man ju då inte ta del av det snygga omslaget som närmast kan betraktas som konst! En sak är i alla fall säker, 169 kronor för att i 79 minuter få sina fördommar prövade, för att få inspiration och för att kanske komma ditt favoritbanden lite närmare inpå, är ett fynd! Den obligatoriska covern på bandets favoritlåt, i Belle & Sebastias fall Cassaco Marron, var tyvärr en liten besvikelse. Men också, som det heter, undantaget... För denna skivan är en vacker skiva, som man lätt faller för. Och let's face it! Idén är för kul och intressant för att inte lyssna på!

Nouvelle Vagues gonattsaga är nästa skiva att drömma om. Om andra versioner och om själva projektet kan ni läsa mer om här.

play me a sad song 'cause that's what I want to hear

Ni vet den där känslan. Grå som betongen som smyger sig på när man minst anar det. Vännerna är inte hemma. Istället fastnar man snörvlande framför datorn. Jag kan inte klaga på vädret längre och rastläsheten gör att jag måste ha något annat att bli arg över. Du skulle kallat mig kroniskt arg, men så överanalyserar jag ju också oftast. Tänker för mycket. Egentligen vill jag ju bara dansa loss till Calvin Harris superhit Acceptable In The 80s. I've got hugs for you if you were born in the eighties, the eighties... Det hade vart nåt. Men du är ju inte hemma! Så istället sitter jag här. Vad gör ni när ni har tråkigt? Man borde försöka förstå sig på världen, läsa en bok och bli kvasiklimatsmart som Madonna. Jag tror jag tappade bort förmågan att göra något vettigt någon gång i början av högstadiet. Det är därför jag är så stolt över bloggen. Det är fan inget måste. Det betygsätts inte, det jag skriver. Det är något jag helt och fullt bestämmer över själv och något som egentligen är ganska vettigt. Jag vill så gärna tro det i alla fall.

Botemedlet som funkar för mig när jag har tråkigt är NRK P3:s nettradio. Jag känner mig så fruktansvärt trygg när programledaren på Trash Kassett på klingande norska presenterar Au Revoir Simone och Francois Hardy. Blundar jag, så kan jag nästan se Oslos skyline (eller vad man ska kalla det) framför mig och känna AC:n i ansiktet. Jag har aldrig känt mig så hel som på resande fot. Så hemma. Det är väl de stunderna, som får mig att orka vara så ambitiös hela tiden. Som faktiskt får mig, trots rastlösheten och latheten, att faktiskt ta tag i saker och vara duktig. För då vet jag, att jag sedan kan dra iväg. Som ett vilkor liksom. Det är därför nrk p3 är tryggheten själv. För att det är det som får mig att läsa läxor natten lång, för att plugga inför provet och för att få de där betygen. Jag undrar vad som händer sen, när jag liksom har dragit. Fått som jag velat. När jag slappnar av och sedan länge stängt av nrk p3:s nettradio. När jag bott överallt och Ben Gibbards slutord blir alltför sanna. Blir den där gråa känslan för alltid då?

...

Men så kommer Ernst Kirshsteiger och förstör allt. Hur kan man vara så käck? Fattar han inte att världen går under? Ser han inte de fattiga barnen i Afrika? Tror han att han bara kan klampa in hos mig och få mig ur mitt cyniska regnvädershumör utan att få skit för det? För det är väl så, att man ibland VILL vara arg, ledsen och rastlös. Att man vill sitta och drömma och bättre tider och skriva ner pseudodjupa tankar? Då ska Ernst komma där och förstöra. Då är det minsann bättre med Au Revoir Simones Sad Song. Nrk p3 vet vad som går hem en måndag kväll!

Mest spelade veckan som gått:

Close Your Eyes/ We are Blind- Alaska In Winter feat. Beirut

The Opposite Of Halleluja- Jens Lekmans sprillans nya singel

The Angry Mob- Kaiser Chiefs

Inflation- Whitest Boy Alive

Lay Lady Lay- Bob Dylan

My Right Versus Yours- The New Pornographers

Fistful Of Love- Antony & The Johnsons

Marble House (Live version)- The Knife

Utru Horas- Orchestra Baobab

Love Stoned- Justice remix

Hong Kong Garden- Siouxie & The Banshees

California's Gone- Rays Vast Basement

I'm Sorry He's Mine- Miss Li

Bild: Cory Kennedy

Början

Flyttar över gamla bloggen hit. Favoritinläggen hänger med, och när jag fått ordning på layouten är den dags för nya intressanta inlägg. Jag kommer som vanligt skriva om musik, främst indie. Så, nya och gamla läsare: Välkomna!

Gamla bloggen hittar ni här.

Welcome to my new blog. Older posts you can find here, in my previous blog.

Recension: Basia Bulat- Oh My Darling

Pianoplinkande, bongotrummor i sann samba-anda, tretakter och ljuvligt lallande om vartannat. Basia Bulat överaskar med omväxlande låtar. Fast tro inget annat än att den röda tråden finns där. På Oh My Darling samsas banjo och handklapp, Nouvelle Vague-inspirerat avskalat och doa-körer. Poesitexter lika genuina som fågelkvitter. Basias karaktäristiska röst, skör men lika rörande överens med resten av bandet om vad som ska hända näst. Oh My Darling är en sann skatt. Lika oförutsägbar men hela tiden på gränsen till klockren. Om du letar finner du mer, typ som russinen i kakan. Och visst blir den bättre, om den avnjuts med en kopp te en regnig dag under en filt. Mysfaktorn är lika hög i vilket fall. Oh My Darling är lika ren som Basias osminkade ansikte på bilden på framsidan, och lika bekymmerslös som hennes ansiktsutryck. Ni vet att det smittar av sig.

Basia gör de låtar du i huvdet fantiserar ihop när du idylliskt går på picknick på en äng, gärna med hemmagjord saft. Då är det lätt att spy lite på all datoriserad mainstream skit som faktiskt är lika grå som miljonprogramsbetongen en molning dag. Oh My Darling växer med lyssnaren. Det är du som bestämmer ödet till låtarna, hur de ska ta sig i ditt huvud och vilket humör du kommer i. Snöiga Montreal där Basia med bror Bobby och vänner samlades förra vintern för att spela in, har satt sina spår. Men trots det är detta en skiva som faktiskt passar hela tiden, oavsett om det är skitslaskigt i stan eller om det är en höstdag på landet, vilket känns befriande skönt att höra. Det kräver rätt mycket, och jag har inte svårt att förstå hypen runt Basia. Inte heller det faktum att under korstygnstiteln på skivan finns en liten men betydelsefull logga där man läser Rough Trade. Oh My Darling är defintivt en av årets skivor, tänker jag stilla och trycker på repeat. Det är lätt att fastna.

Moz

Nu är det dag igen att skriva om en av de lite större artisterna än vad jag brukar skriva om. Tidigare i denna serien har jag skrivit om Kent, Belle & Sebastian och Manu Chao. Nu är det Morrisseys tur.

Steven Patrick Morrisey föddes i Manchester, England den 22 maj 1959. Ni känner säkert till honom från The Smiths och från solokarriären med stora låtar som First of the Gang To Die. Karriären började dock med The Nodebleeds och en kort period med The Slaughters and the Dogs. Morrissey hade gått ur skolan med okej betyg, och han hade riktigt bra idrottstalanger. Men jobbet på Inland Revenue (den brittiska statens avdelning för skatter) passade honom inte. Så han tog ett år, började läsa, skriva och lyssna på musik på heltid hemma hos sin mamma. Det var då Johnny Marr som han bildade bandet The Smiths tillsammans med.

Året var 2004. En identitetssökande tjej i tonåren satt och lyssnade på radion. Det var jag, och precis när jag behövde han som mest dök han upp i mitt liv. Först var det med hiten First of the Gang To Die som han vann mitt hjärta med. Sedan kom Irish Blood English Heart, och jag var fast. Idag har jag ännu inte hört en text så klockren som Morrisseys. Med hat, kärlek och en j*vligt stor dos kritik till politiker. Än idag har jag inte hört en man som kan låta så melankolisk, men ändå skänka en så mycket glädje.

Året var 1982. Med Mike Joyce på trummor och Andy Rourke på bas nådde de stora framgångar. En av tidernas bästa skivor enligt många: The Queen Is Dead, släpptes året innan The Smiths splittarades. Det känns som att fansen än i dag får tårar i ögonen när man kommer på tal om The Smiths splittring. De har blivit erbjudna stora summor pengar för en återförening men de har vägrat. Morrissey och Marr har idag ingen kontakt med varandra.

Så kom den dagen när Morrissey kom till staden. En timma av mitt liv fick jag se honom på scen. Med sitt karaktäristiska piskande med mikrofonsladden. För första gången i mitt liv blev jag mållös. Jag fick ingen lust att dansa, ingen lust att sjunga med och ingen lust att analysera låtarna. Vi gick hem i regnet på väg till bussen. Vi sa inte så mycket, men vi log. Jag och min bror. Och än idag är det nog den absolut bästa konserten jag varit på.

Morrissey gick solo efter splittringen. 1988 kom debutplattan Viva Hate. Sedan dess har han släppt åtta studioalbum. Senast ut var Ringleader of The Tormentors, med turné i bland annat Sverige som sagt.

Morrissey har alltid varit snabb med att uttrycka sina åsikter. Ibland lite för radikalt enligt många. Han har bland annat blivit anklagad för att vara rasist då han i sin ungdom ska ha sagt att han ogillar pakistanier. Men han är med i Amnesty International och Unite Against Fascism, så meningarna går helt klart ihop. Han har också vid två tillfällen blivit terroristmisstänkt. Första gången var på grund av hans text till låten Margret On The Guillotine under The Smiths-tiden. Han sjöng om den före detta brittiska premiärministern Margret Thatcher. 2006 blev han också förhörd av FBI på grund av Bush-kritiska uttalanden. Han är också vegetarian sedan länge och spelar inte i Kanada på grund av deras säljakt till exempel.

Det är på långa vägar inte bara jag som upptäckt Morrisseys storhet. Dina största idoler har garanterat Morrissey som idol. Bland annat ska Håkan Hellström, sångaren i Weeping Willows och Kurt Cobain haft Morrissey som inspirationskälla.

Har du ännu inte fastnat för denne man, indiepopens okrönte konung, är det dags nu. Hans tidigare skivor låter väldigt mycket som The Smiths, men möjligen mer poppigt. Bona Drag, Your Arsenal och Viva Hate är några av hans riktigt bra, tidigare album. Men långt upp på listan över favoritalbumen kommer You Are The Quarry. Sådan kärlek kan jag inte beskriva med ord. Du känner med honom, och han känner med dig! (Han har gått på antidepressiva i stora delar av sitt liv, och det märks i texterna) You Are The Quarry har allt så att säga. Från Irish Blood English Hearts rockiga komp som matchar perfekt till Morrisseys dova röst, till I Have Forgiven Jesus som nästintill får mig att gråta, till popigare kultförklarade First Of The Gang To Die.

PS: Är du mer intresserad av Morrissey finns det många böcker om honom, en väldigt fin artikel från The Observer och ett mycket intressant kapitel om hans fans i Fredrik Strages bok: Fans.