Årets album 2007

1. Devendra Banhart - Smokey Rolls Down Thunder Canyon

Efter Way Out West tog nya skivan mig med storm. Varierad, men ändå så mycket Devendra. och helt enkelt en fullträff!

2. Of Montreal - Hissing Fauna, Are You The Destroyer?

Så många spår som alla kunde blivit årets låt finns på denna skivan. Jajamen, den är helt enkelt sjukt bra! 2007 var Of Montreals år.

3. Calvin Harris - I Created Disco

På varenda fest.

4. Don't Be A Stranger - Frutti Di Mare

Det är jävligt creddigt att som svensk indieplatta komma så högt upp på årets lista. Lite kunde göra mig gladare.

5. Jens Lekman - Night Falls Over Kortedala

Man kan inte uppfölja Oh Your So Silent Jens. Med det i bakhuvudet blir det svårt att placera Jens Lekmans ganska förvånande skiva. Men den är ju himla fint. En femteplats är rätt lagom.

6. M.I.A - Kala

Mathangi "Maya" Arulpragasam tar samplingen lite för långt och gränsen mellan att sno och att slå ett slag för den musikaliska utvecklingen är i detta faller mycket tunn. Blev besviken av det jag såg på musikbyråns samplingsspecial. Det blir väldigt svårt att se vad som är "hon" i hennes musik och sånt gillar jag inte. Rent låtmässigt är det en väldigt stark skiva hur som helst. Tråkigt att sånt ska få mig att tvivla.

7. Babyshambles - Shotters Nation

Pete Doherty kändes rätt avslagen redan i början av året, men musik kan han! Nya skivan är bra.

8. Basia Bulat - Oh, My Darling

Förra våren fanns det inte mycket som gav så mycket känsla som denna skivan. Klanderfri debut.

9. Patrick Wolf - The Magic Position

Blir själv lite förvånad över valet, men när jag lyssnade igenom den häromdagen kom minnena tillbaks och bitarna föll på plats. Det är en jävligt bra skiva faktiskt.

10. Andrew Bird - Armchair Apocrypha

Imitosis har årets snyggaste intro. Och alla vet hur mycket introt betyder. Nära på allt faktiskt.

Andra som också gjort bra i från sig/Utanför listan/Också värda att nämna (utan inbördes ordning): Tinariwen - Aman Iman, Alaska In Winter - Dance Party In The Balkans, Arcade Fire - Neon Bible, Justice - Cross, Klaxons - Myths Of the Near Future, Manu Chao - La Radiolina, White Stripes - Icky Thump, Sambassadeur - Migration, The Good, The Bad & The Queen - Good, The Bad & The Queen, LCD Soundsystem - Sound of Silver, Modest Mouse - We Were Dead Before the Ship Even Sank, Beirut - The Flying Club Cup, Säkert! – Säkert!, Bloc Party – A Weekend In The City, Tegan & Sara – The Con...

glädjefnatt

Justice kommer till Sverige i januari.

Tegan & Sara kommer i mars.

2008 börjar bra får jag säga.

sunt förnuft

Fina bilder från året som gått: Hedi Slimane och the cherry blossom girl.

Shit. Det var längesen jag hade tid, lust eller ork att göra detta. Ordentligt och på riktigt. Men jag gissar att alla behöver en paus. Hur som helst blev det kanske lite för stort, lite för seriöst och alldeles för mycket på en gång. Om jag ens kunnat drömma om de möjligheterna som jag fått genom mitt skrivande här... Nu när jag vilat upp mig lite under julen har jag kommit fram till allt eller inget! Och såklart blev det ju allt! Jag älskar ju detta. Men förvänta er att 2008 blir lite annorlunda.

Jag börjar med att försöka klura ut det här med designen. Om någon känner sig manad att hjälpa mig är det bara att höra av sig. Sedan tänkte jag blogga lite mer frekvent såklart. Nu när jag är så sjukt hälsosam och tränar och äter nyttigt och allt så har jag liksom inga egentliga nyårslöften. Utom kanske att bara göra sånt som jag tycker är kul! Inte bara unna mig att ge tid till mina intressen, utan liksom på riktigt se det som livsnödvändigt att jag får sätta mig vid datorn och recensera den där skivan eller varför inte ta och plinka lite på melodican eller vad det nu är jag vill göra istället för att typ, plugga. Det har jag gjort så mycket ändå, så det är dags att jag lever lite. Jag har inte varit på en enda konsert denna hösten i stort sett. Det är ju fan inte okej. Så med gott humör möter jag det nya året, med förhoppningar om (ja jag rent ut sagt förutsätter att det kommer att bli) ett riktigt gott nytt år! Vad kul det ska bli! liksom:)

Låter mina tankar sunda? Det gynnar ju er läsare i alla fall. Om jag nu har några sånna kvar efter mitt lilla uppehåll. Tack för alla jättefina mejl under året. Tack för all fin musik ni musiker därute förgyllt min inbox med (musikbloggen(at)hotmail.com) och genom min myspace, genom veckorna. Tack för alla underbara kommentarer och fina kritik! Tack för alla intressanta inlägg i de debatter som pågått under året. Tack för att ni läst!

God fortsättning på er alla!

PS: Nu ska jag bara knåpa ihop en såndär fin årskrönika. Alla är ju så tidigt ute, lite för tidigt tycker jag och rynkar på näsan med hopp om att få den klar till nyårsafton... höhö.

24 december

Hoppas att ni får en riktigt GOD JUL.

P3 guld

Nu är nomineringarna klara. Inga direkta överaskningar, men en del val hade jag gjort annorlunda i alla fall.

Lite förvånande är att Anna Järvinen redan blivit favorittippad och nominerad till Årets Pop. Jag har aldrig fallit för hennes musik, och det är därför jag inte nämnt henne här på bloggen. Själv hoppas jag på Sambassadeur med deras finfina Migration! Var sen med att verkligen lyssna igenom albumet, men det är verkligen ett av årets bästa svenska. Final Say med sitt 80-talspoppiga intro och melankoliska That Town spelas flitigt för att inte tala om hitten Subtle Changes.

Årets kvinnliga artist är Annika Norlin aka Säkert! Hennes tänkvärda låt Allt Som Är Ditt är en av årets bästa låtar. Jag känner inte en enda människa som inte gillat den. Det är grejjer det. Laleh var väl besvikelsen i år. Några fina låtar fanns på Prinsessor, men jag hade förväntat mig mer. Miss Li gav dock Säkert! hårt motstånd.

Jag har svårt att greppa nomineringarna till Årets Manliga Artist. Mange Schmidt, Danny...? Lars Winnerbäck var faktiskt bättre förr, jag tänker typ Jag vill gå hem med dig och Solen i ögonen. Salem Al Fakir blev för mycket bolibompa. Så det vara bara Jens Lekman kvar. Även om Oh Your So Silent Jens är bättre, en av mina favoritskivor alla tider faktiskt, så är Night Falls Over Kortedala inte lika bra. Men det kan man ju inte vänta sig. Jens är Jens. Underbara Jens Lekman. Night Falls Over Kortedala är underbar.

Årets grupp är Shout Out Louds, även om de lämnade mer att önska. Live var de till exempel kassa, och skivan har en del godbitar men är rätt ojämn. Men de andra nomineringarna lever ändå inte upp till samma kvalité. Kents nya är förvånandsvärt dålig och Mando Diaos nya känns halvfärdig. Att Sahara Hotnights lämnade tronen som Sveriges coolaste tjejband och började göra fegispop kommer jag inte över.

Tronen som Sveriges coolaste tjejband togs dock över av Those Dancing Days. Blir dom inte Årets Nykomling är det skam.

Svårast är Årets Låt. Tycker inte att någon av nomineringarna platsar. Eller så är det andra som platsar mer.

Av nomineringarna till Guldmicken har jag sett tre av fem i år, vilket måste vara ett bra resultat. Bäst var Säkert!. Så jag tror att hon går hem som den riktiga vinnaren i 2008:s upplaga av P3 Guld. Det borde i alla fall bli så. Men man vet ju aldrig hur ni röstar.

Rösta kan ni göra här.

Vad tycker ni om årets nomineringar?

Vad jag tyckte om förra årets nomineringar går att läsa här.

its a little bit funny this feeling inside

Visst blev jag förvånad när de igenkännliga tonerna av överspelade, men också väl omtyckta Your Song av Elton John strömmade ut mina högtalare. Pianoslingan kom från vad jag trodde var kära gamla Mike Skinners myspace. Jag kollade en gång till. Att Skinner var en romantiker visste vi sedan hitten Dry Your Eyes, men att han var en så kallad obotlig sådan var en nyhet. Såpass att han alltså nu har gjort en liten cover på Eltons klassiker. Lagom till jul kanske man kan tycka, för låten fick både ett uppsving och en julstämning över sig när soundtracket till julfilmen Love Actually kom.

Kunde först inte bestämma mig vad jag tyckte om covern. Visst är det lite smörigt, men Skinners brittiska dialekt och lite smutsiga uttal funkar faktiskt på mig! Jag gillar det riktigt mycket faktiskt. Men så kan det också vara så att skimret från juleljusen och doften av pepparkakor gör att man tappar omdömet lite, och faller för ja, sån här romantisk skit. På ett sätt är det skönt att inte vara så cynisk för ett tag. Så surfa in här och få dig en liten dos juleromantik.

.

my gift is my song and this one is for you.

haha.

this feeling inside

Dagens låt: Gilt Complex- Sons And Daughters

.

Jag mår inte så bra. Har influensa eller nåt. Därför blir det inte så mycket bloggande. Jag ber om ursäkt. Puss

tonight I'll leave with you

Dagens låt: Let's Head Out- Figurines

Sjukt bra! Hintar lite till nära och kära om att deras svartvita LP hade varit fin att få i julklapp...

crème

Dagens låt: Life Is A Peanut- Bonnie & Clyde

Igår dansade jag kurdisk dans, åt skitgod mat och sjöng för världens bästa vän! Grattis. Hoppas ni också haft en bra helg. Bild lånad av blossomgirl.

remixed by vapnet

Remixar på bland annat Biker Boy, The Kid Kit Club och Le Sport, mixade av Vapnet! Poppärlor värda att lyssna på!

buy a t-shirt, make a difference!

"Some people are just unlucky. We think it’s really important that these people be given better opportunities than they have... Musicians have a voice, and this is really useful- the people we want to help tend not to have much of a voice at all. The more musicians that get involved, the greater the voice we can give them... You can make a huge difference, just by supporting one of the charities on our site. The best way to do this is to pick up a T-shirt designed by an artist you like, order it, and wear it a lot. The charity will get 100% of the profit. You get a cool T-shirt, the artist gets to raise awareness for their favourite charity, you get to raise awareness for your favourite artist, and we feel the satisfaction of a job well done. Everybody wins. Now if that’s not lucky..."

Jag vill bara tipsa om The Yellow Bird Project. I stora drag handlar det om att utvalda artister designar en t-shirt där sedan 100% av vinsten går till välgörenhet. Artisten själv väljer vilken typ av välgörenhet deras bidrag ska gå till. Artister som medverkat är bland andra Devendra Banhart, Au Revoir Simone, Wolfmother och Rilo Kiley. Det bästa med t-shirtarna är att de är så sjukt snygga! Så gör en liten skillnad, köp en t-shirt!

Kanske något att tänka på när det är dags att köpa julklappar?

Läs mer om projektet:

http://www.yellowbirdproject.com/index.html

http://myspace.com/yellowbirdproject

high heels above the ground

Det hela går lite för snabbt ibland. Har ibland alldeles för mycket att göra för att sedan fastna uttråkad utan varken ork eller lust att göra någonting. Förstår inte vart tiden och ambitionerna tog vägen. Men det är ju så. Oftast vill jag allt och blir det inte så vill jag ingenting.

På bussen lyssnar jag på samma låtar varje j*vla dag. Sedan hem för att plugga, träna och sova. På helgen blir det i bästa fall fika, någon fest då typ alla fyller år nu eller någon spelning. Men mest av allt vill jag bara gå i ide. Det är ju inte alltför inspirerande. Är det konstigt att veckans höjdpunkt är en försenad avgång till bussen så att jag hann med en tidigare buss och var hemma tio minuter tidigare? Ja, inte är det ett spännande liv just nu i alla fall.

Hjälp mig lite genom att skriva en fin kommentar om vad ni vill läsa om.

Och känner ni samma rastlöshet som jag kan jag vidarebefodra veckans finaste tips från mina danska vänner: Our Broken Garden! Anna Brønsted gör melankoliska melodier att deppa till. Vissa av er känner kanske igen henne från Efterklang (som jag tyvärr missade i Göteborg) som hon gästar på spelningar ibland. Kjempefint säger jag bara.

kaiser chiefs

Jag och bror min tog tåget till Stockholm i helgen för att shoppa lite och passa på att se Kaiser Chiefs som på lördags kvällen uppträdde på Fryshuset.

Konstigt nog var det inte slutsålt, vilket i och för sig kanske beror på att det var ganska länge sedan hyllade uppföljaren The Angry Mob kom. Hur som helst blev det en bra konsert. Folk hade inte nog inte förväntat sig så lång väntetid innan bandet dök upp, men jag däremot njöt av förbanden! Framför allt Figurines, som jag har skäl att återkomma till senare. När det väl var dags i alla fall öste bandet rejält och stämningen var på topp. Fryshuset är en väldigt bra lokal (gillar speciellt att scenen var på långsidan). I alla fall kom till slut Oh My God och det hela var väldigt värt så att säga.

För att Kaiser Chiefs ska få toppbetyg fattades dock något. Eller så var det helt enkelt för putsat. Jag gillar att bli förvånad, få något utöver det man förväntar sig (kanske är det därför jag gillade förbanden så mycket). Kaiser Chiefs var precis så bra som jag trodde, och lämnade scenen med bravur. Men mer än så blev det aldrig. Magin kom inte förräns sista låten, och till tonerna av Oh My God njöt jag som sagt. Men det räcker inte för att jag ska bli lyrisk. Vad som kunde gjorts bättre är väl lite oklart, men för att ni inte ska missförstå mig gjorde Ricky Wilson och gänget ett helt klart godkänt uppträdande!

Övrigt: Kul var det att så många olika nationaliteter var på fryshuset för att se Kaiser Chiefs. Hörde nästan fler engelsmän än svenskar faktiskt. Dessutom ser jag inte poängen i att ha förband när det dröjer mer än en halvtimma tills huvudbandet intar scenen. Då är man ju inte pepp längre... Bara en parentes men ändå.

miss people in london

Svenska SOM gör electronica som för tankarna till The Knife, med skör sång av Sophia Ersson som påminner om Karin Dreijers. Beatsen tar lite större plats i SOM för att gå ifrån den lite mer experimentella ljudbilden som The Knife ofta kör med. Det är också lätt att dra paralleller till ett lite mer melodiöst och inte så storlaget Björk, något som tilltalar mig mer. Det hela är hur som helst väldigt bra! Lyssna kan du göra här: SOM

goda nyheter

Morrissey har börjat spela in en ny skiva, och enligt envisa rykten kommer den någon gång till hösten nästa år. Till min lycka har han valt samma producent som till skivan You Are The Quarry, nämligen Jerry Finn. You Are The Quarry är enligt mig en av Moz's bästa skivor, så det hela bådar ju rätt gott. Förövrigt får vi hoppas på turné igen. Sist han spelade på Skandinavium var det ganska underbart.

All You Need Is Me, That's How People Grow Up, I'm Throwing My Arms Around Paris och One Day Goodbye Will Be Farewell kanske inte säger så mycket idag, men det ska tydligen vara namnen på några Morrisseys nya låtar. Vad tror ni?

november

Det har hänt mycket under oktober månad. Helt plötsligt är det bäcksvart om eftermiddagarna och frosten täcker marken om morgonen. Det har tydligen snöat i Stockholm... Hur som helst, jag har haft sjukt mycket att göra så lovet som kom var efterlängtat. Jag har varit på några spelningar, bland annat The Dynamite och Vicious Irene som spelade på stödkvällen för Spatt. Med bloggen har det också hänt mycket, osynligt för läsarna kanske, men mitt i all stress har (mer eller mindre oseriösa...) PR-bolag har hört av sig och jag fick mig en tankeställare. Det är väl rätt stora grejer på gång, men inget är klart än. En sak är säker i alla fall, det har varit en händelserik månad! Nu är det dags igen, och i november kommer jag att lyssna på det här:

Jag föll till slut för Tegan & Sara. De kanadensiska tvillingarnas senaste platta The Con kommer spelas mycket i höst. Lyssna speciellt på Relief Next To Me.

Visst blev det precis så bra som jag trodde det skulle bli. Orchestra Baobab's nya Made In Dakar är nästan värd att dö en smula för. Som tur är kostar den som vanligt runt hundralappen, så man behöver inte bli dramatisk. Årets julklapp kanske? Årets skiva?!

Om jag ska fatta mig kort, är Pete Doherty och hans Babyshambles värd all den ros och beröm musikjournalisterna nu öser över bandet, och nya skivan Shotters Nation.

Debutalbumet och uppföljaren till hyllade EP:n The Dance piggar helt enkelt upp i höstmörkret. Svårt att inte minnas sommaren till de glada låtarna på Elias & The Wizzkids A Little Mess.

Svenska Don't Be A Stranger låter som The Concretes gjorde på den tiden då Victoria Bergsman fortfarande var sångerska, och påminner faktiskt även om Taken By Trees avskalade pop. Som bekant var jag ju inte så förtjust i Taken By Trees debut, men Don't Be A Strangers debutplatta Frutti Di Mare däremot känns precis lagom spännande! Bäst är nog Yellow Moon.

Det var en brokig samling aktuella skivor. Vad jag däremot känner att jag skippar i höst är Anna Järvinens Jag Fick Feeling. Förstår inte konceptet liksom. Mando Diaos nya Never Seen The Light Of Day är lite... tråkig och Kents nya känns lite som en flopp. Vad lyssnar ni på just nu?

rubrik

Dagens låt: Chan Chan- Buena Vista Social Club

I Don't Gaze at the Sky for Long

Det liksom bubblar lite inom mig, när jag vant knappar på tangentbordet för att få reda på mer. Är det verkligen sant? Det är nämligen alltid lika spännande när kanske årets största och kanske nästa års mest betydelsefulla musiknyhet väljer att dyka upp. Är det konstigt att jag började blogga eller vad? Hur som helst är den här nu:

Peter Morén från personliga favoriterna Peter, Bjorn & John är aktuell med soloprojekt vid sidan av PB&J! Det kan ju bli hur bra som helst! Åhh, ibland är musik fan det roligaste som finns. Eller oftast, men speciellt nu känner jag.

Läs mer här och han en fin lördag! Puss.

PS: Stör mig så på att textstorleken ändrar sig hela tiden, när jag lägger in bilder framför allt. Någon som vet varför?!

031107 18:56

Fenomenet Iron & Wine är på väg. Framgångssagan som fick en succé med Postal Service-covern Such Great Heights är inte bara aktuell med nya skivan The Sheperd's Dog utan kommer till Sverige (med spelningar i Lund och Stockholm). Saken är, att jag aldrig riktigt förstått mig på mannen med sjukt stort skägg till en i övrigt intetsägande look och personlighet. Detta kan man ju väga upp genom att vara j*vligt grym på musik. Men Postal Service gjorde det hela så mycket bättre! Första intrycket gör ibland allt.

Vad säger ni? Blir det Sam Beams soloprojekt live i slutet av januari för er?

och du log

Dagens låt: Och Du Log- Kusowsky

pinsamt?

Modellen Irina Lazareanu ska släppa ett album nu i höst. Some Place Along The Way ska den tydligen heta. Och inget kan faktiskt intressera mig mindre. Det första jag tänker på är varför? Hon är ju inte den första kändisen som släpper album på senare tid; Scarlett Johansson, Lindsay Lohan, Hilary Duff och allt vad dom heter. Jag kanske inte har ryggen fri att säga att det inte är min kopp te, eftersom jag faktiskt inte lyssnat på någon av deras musik. Men känns inte det hela lite pinsamt?

Som när din morbror sjunger alltför högt (och falskt) på släktträffen, eller som när bästa vännen hittar Dr Bombay gömd i din skivsamling? Jag vet inte riktig, Irina kanske är en skitduktig musiker, men jag tvivlar. Egentligen vill jag inte ens veta. Inget får musiken att bli så platt, grå och rent av avtändande som när den blir för kommersiell. Visserligen får man inte hamna i indieträsket där allt som någon känner till är för mainstream, men som en vis vän en gång bildligt sa: "Okej att köpa sina möbler på IKEA, men att köpa sin musik där? Så f*n heller!"

Vad tycker ni?

guld

Sigur Ros nya fina album Heim/Hvarf är nästan definitionen på höstmusik. Det perfekta soundtracket till en regnig höstdag som jag kommer spendera inomhus, drickandes te mot min såra hals. För imorse vart man sjukt hes, inte så konstig när man stod i regnet i klacken på Ullevi och igår och skrek. IFK tog ju guldet om någon missat det, det var fett värt det i alla fall som det heter, och sjukt efterlängtat. Men ja, nog om det här och nu, Sigur Ros alltså. Lyssna på det! Kul med lite isländskt också, för oss som blev besvikna på Björks comeback det vill säga...

söndag

Jag tog med mig en vän igår till Underjorden vid Gamlestan. Ryktet sa att Överjordsfestivalen pågick denna helgen så vi tänkte vara lite kulturella. På scen stod duon Allt. Jacob Moe kompade vackert på pianot till Mattias Ströms ord. Gillade verkligen kombon estradpoesi och piano, fast en lördagkväll blev det ju lite långtråkigt i längden... Trots Mattias fyndiga ordlekar. Allt visar hur man faktiskt kan vara som allra personligast genom några ihopsatta bokstäver, och det hade vart oerhört synd om ni missar dem nästa gång de är i stan.

Annars var "festivalen" sådär. Vi hade ju väntat oss livemusik. Om man var där båda dagarna kanske man upplevde det på ett annat sett? Någon som var där? Hur som helst drog vi vidare till Chalmers där SMK skulle spela. Peppade till jag vet inte vad dansade vi till Kom Igen Kommisarien hela vägen upp för Viktor Rydbergsgatan. Att vi inte såg smk till slut är ju en annan sak. Men nattfikan på Franks var minst lika mysig! Hoppas ni hade en fin helg.

bachelor kisses

Mest spelade v. 41

Inaniel- Devendra Banhart
Tell Her Tonight- Franz Ferdinand
Bechelor Kisses- The Radio Dept.
Too Late- Don't Be A Stranger
Steel All You Can Motherfucker- The Hidden Cameras

En del gamla klassiker som hittat till mina hörlurar i veckan. Men Devendra är bästa pluggmusiken. Något som det har sysslats med mycket i veckan. Kanske ett tips inför stundande högskoleprovet? The Radio Dept.s relativt nya finfina cover som trots att den hängt med ett tag kommer förgylla min höst i väntan på nya albumet och myspoppiga Elias and the wizzkids är typ som Billie the Vision var i våras! Oumbärlig typ. The Hidden Cameras är småroliga och får mig att pinsamt sitta och le för mig själv på bussen till skolan;) Förresten måste jag bara påpeka hur grymt bra Tell Her Tonight är. Nästan genialisk. Jag glömmer ju sånt iband.

I'm Gonna Teach Your Boufriend How To Dance With You

Någon blandning mellan Shout Out Louds, CSS och Laakso spelar Black Kids. Inte konstigt att det låter rätt bra. Lyssna speciellt på dansvänliga I'm Gonna Teach Your Boufriend How To Dance With You och I've Underestimated My Charm. EP:n Wizard Of Ahhhs släpptes i år och jag är väl inte ensam om att hoppas på en fullängdare snart?

now I know what I'm thinking what I'm feeling

Någon sa en gång att de som skriver om musik egentligen själva bara vill vara musiker. Men något kom i mellan och istället fattade de pennan för att i alla fall inte vara allt för långt bort ifrån drömmen. Och så är det ju!:P

Kort och gått: Jag och Henning har startar en synthduo. Här är största inspirationskällan:



Klockrent.

so long old bean

Har nästan bara lyssnat på Devendra Banharts nya i veckan. Så sjuokt bra!!

Annars har det väl inte hänt så mycket den senaste veckan. Kents nya singel har släppts, och det var väl egentligen inget att ha eller vad tycker ni? Själv blev jag ganska besviken, men det höll ju inte så länge med tanke på Smokey Rolls Down Thunder Canyon. Om det inte skulle vara nog släpper Junior Boys snart nytt, och underbara Beiruts The Flying Club Cup och Babyshambles Shotters Nation går snart att köpa för allmänheten! Jose Gonzalez nya är rätt bra, trots att jag har haft svårt för allt han gjort sedan Heartbeats-covern. Svenska Club 8:s nya kan också vara värd att spana in. Men Kent alltså... Nej, det var väl ingen hit direkt.

personligt

Såklart att jag hänger upp mig på undantagen liksom. Eller jag vet inte. Någon sa i alla fall att denna bloggen var sämre än den förra, mer opersonlig om jag minns rätt.

Jag kan väl hålla med om att jag inte är personlig på bloggen i den meningen att jag inte skriver långa utlämningar om vad jag gör på dagarna och vad jag tycker om allt och inget, men jag ser inte varför ni skulle vilja läsa om det. Jag vill inte läsa om vad ni åt till frukost eller om hur ni slog personligt rekord när ni var ute och joggade på kvällen. Visst finns det väl andra sätt att vara personlig än att berätta om hur man dansade loss på Sticky för någon vecka sen, om att man satt bredvid ett fyllo på bussen häromdagen och tyckte att det var smått obehagligt eller om hur man shoppade med Lisa i lördags, men jag har ju nischat mig och bloggen till att vara en musikblogg. Ni läser väl inte om högskoleprov-funderingar och burmademonstrationerna i Groove eller valfri annan musiktidning? Varför skulle det vara annorlunda med en blogg för? Sedan har jag absolut inget problem med att vara personlig, jag skriver ju i stort sätt varje dag om vad jag tycker om det som kanske ligger mig närmast om hjärtat: nämligen musiken. Och jag tar skit för att min recension på en konsert var av en helt annan uppfattning än mannens som stod bredvid och jag yttrar mig om skivan som nyligen släpptes, som på gott och ont faktiskt alla har åsikter om. För musiken är ju ett oerhört känslig och personligt ämne. Vem visar inte sin personlighet genom att namedroppa några av favortiartisterna? Så vem jag är går ju faktiskt att läsa mellan raderna i varenda av mina inlägg.

Men vad vill ni ha då? Är det en bild som fattas? För det kan jag ju självklart fixa. Har bara inte fått gjort det än, det där med layouter och sånt förvirrar mig (en snygg header hade inte var så dumt men en vän har looovat att hjälpa mig så det blir väl snart löst). Eller är det just ett litet inlägg om min dag som skulle göra skillnaden?

Sedan kan jag ju bara som en parentes påminna om att jag faktiskt varit väldigt personlig ibland. Som detta, detta och detta (trots att det sista var från förra bloggen). Men det kanske är för lite? Om sanningen ska fram bryr jag ju mig om hur ni läsare vill ha bloggen, hade aldrig lagt ner såpass mycket tid på det här om det inte var för att rätt många faktiskt läste och verkar finna min blogg intressant. Varför personen i fråga valde att inte sätta en fin prägel på kommentaren och lämna sitt namn vet jag förresten inte, men vill man att jag ska öppna mig och stå för det jag skriver kanske man själv ska göra det? Eller jag vene...

montreal

Att kanadensiska Arcade Fire är riktigt grymma är nog ingen nyhet. Inte heller att de släppte skivan Neon Bible i år. Fast det skadar ju inte att nämna dom ändå, för just nu är det Arcade Fire som får mig att gå upp ur sängen på morgonen. Något som faktiskt är underskattat svårt nu när hösten kommer. Dessutom är det bra musik att (säg om man skulle vilja släppa fram barnet inom sig) hoppa i löven till!

Dagens låt: Windowsill- Arcade Fire

tisdag

Idag lyssnar jag på First Floor Power.

Kanske, kanske att de kommer med nytt snart. Arbetsnamnet är tydligen Hits & Shits...

when a day won't change

Imorgon släpps Devendra Banharts nya album Smokey Rolls Down Thunder Canyon men redan nu kan du höra det på MySpace. Jag skulle nog säga att det är ett av årets bästa album faktisk.

Raisins covered in chocolate or honey

För priset av en latte fick jag denna supersnygga demon. Det finns onödigare saker att lägga 30 kronor på om man säger så.

snowphish and sonny

Recension: Night Falls Over Kortedala- Jens Lekman

Bättre sent än aldrig eller hur? Jens Lekman är tillbaka med sin tredje fullängdare, Night Falls Over Kortedala. Faktiskt kände jag mig lite nervös när jag första gången höll skivan med det oförskämt snygga omslaget i min hand. Visserligen var bookletten såpass underbar att skivan vore värd att köpa ändå, men förväntningarna efter EP-samlingen Oh, You're So Silent Jens var minst sagt höga!

Skivan börjar med pampiga And I Remember Every Kiss. Stråkar och cymbaler avlöses av bongotrummor, koklockor och såklart banjo, precis som det ska vara. I sann Jens Lekman-anda, så det är en föga förvånande skiva. Samplingarna är tydligare och resultatet mindre avskalat. Sipping On the Sweet Nectar och Into Eternity har till och med sambatakter! Men utöver det låter det precis som Jens. Och det är absolut inte på gott och ont, utan enbart positivt. För visst är det så att årets bästa nyhet inom musik är att Jens Lekman släppte en skiva till, trots löftet att inte göra det.

PS: Får du tag i extraskivan som följde med till de som förbeställde ska du vara glad. Liveskivan som spelades in i gamla, tomma lägenheten i Kortedala är fin. Väldigt fin.

PPS: Jag tror att Friday Night At the Drive In Bingo faktiskt utspelar sig där min familj har sommarställe. Klart att jag drar lite extra på läpparna när jag hör Jens sjunga om hur man tar moppen till macken för att hänga en fredagskväll...

Senegalese

Sist jag skrev om "världsmusik" var det väldigt uppskattat. Så jag får väl ta mig i kragen och skriva lite mer om det. Faktum är att min personliga favorit Orchestra Baobab släpper nytt den 15:e nästa månad. Made In Dakar heter det nya albumet och inte nog med det! De kommer till Sverige den 12:e december under europa-turnén! Eftersom jag missade Tinariwen känns det fruktansvärt frestande att gå men det är ju en onsdag så det blir svårt. Om ni däremot bor i huvudstaden får ni för allt i världen inte missa att se dem! Jag däremot får nöja mig med snygga skivan...

Dagens låt: Bul Ma Miin- Orchestra Baobab

dancing about architecture

Dagens låt: Carry On Up the Morning- Babyshambles

Låten kommer att finnas på nya skivan Shotters Nation som släpps den 1 oktober. Skivan är överlag väldigt bra. För säga vad man vill om Doherty, men musik kan han och bandet få till rätt bra!

why I love music

Ibland glömmer jag.

1709072217

Hybris är att lita på när det kommer till svensk indiemusik. Det första bandet att signa på skivbolaget var Malmöbandet Like Honey med sin mysiga pop. På hemsidan kan man höra äldre, grymma låtar som November och Sad Song. Nu väntar vi bara på något nytt!

Scenen är Arlanda flygplats, du och jag är aktörer i Staffan Hildebrandts nya tonårsfilm där jag spelar en snäll tönt

Det går att säga mycket om svenska popundret Vapnet. EP:n Ge Dom Våld är inte bara snyggaste skivan i min skivsamling utan faktiskt den bästa svenska. Martin Abrahamssons texter är ren och skär poesi och det hela blir så fruktansvärt vackert med de typiska indiefolkpop-handklappen tillsammans med elektronica-influenserna. Jag tänker hylla skivan tills jag dör. Synd är det att uppföljaren och fullängdaren inte alls blev som förväntat och lämnade mycket att önska. Trots ständigt flörtande med mig genom att låta Jens Lekman sjunga lyckas de helt enkelt inte vinna mitt hjärta! haha.

Nu spelar de enligt rykten in nytt material. Tills nya skivan kommer någon gång i vår kan ni njuta av nya snygga videon till Tar Tillbaka Det. Hade låten varit lika fin som videon hade jag nog snörvlat en del nu. Men EP:n Ge Dom Våld räcker som sagt för att alltid hålla av Östersundsbandet:)

I was so unpopular in school and now they´re giving me this beatiful bicycle

Jag intalar mig själv att jag trivs så som det är nu. Att gå upp alldeles för tidigt för att halvsova på en buss och sedan komma hem sent, trött och med huvudvärk för att somna framför tv:n. Fast det är nog värt det. När man som i fredags sitter i 3 timmar med vännerna och fikar och diskuterar dagens tidning. Haha, hela vår ambitiösa utläggning om asfaltsindianerna blev på snygg svengelska. Utbytestudenten tycker nog att vi pratar väldans fint! Haha, kan inte låta bli att tänka på Fez i That 70's show varenda gång jag säger "utbytesstudent"... Nej men även om man har två timmars kemilab kan jag inte låta bli att romantisera att vara lite upptagen ibland. (Även om det hade varit lite roligare att dra iväg på morgonen om man hade en så snygg cykel som killen på bilden). Men ni vet, lite lagom stressad, så att det händer något! På tal om det händer det grejer här i Göteborg:

Torsdag:

Billie the Vision & the Dancers (Pustervik)
Kristian Anttila (Bengans)

Fredag:

Håkan Hellström (Liseberg)

Måndag:

Jens Lekman (Bengans)

Hoppas vi ses där! Dagens låt är i alla fall Nantes med Beirut. För visst är det så att årets mest efterlängtade skiva nu finns i mitt ägo! Förväntningarna på The Flying Club Cup är verkligen superhöga efter Gulag Orkestar...

.

På bussen i veckan: Malin & Stalins version på Koka-Kola Veins. Då spelar tidiga morgnar på knökfulla bussar ingen roll. Regnet blir knappt märkbart, och två timmars matematik känns plötsligt rätt okej. Underbart!

and though your eyes were december you had june in your heart

Idag har jag lyssnat på deppig shoegaze och bara gjort massa nyttigheter. Typ som att sova alldeles för länge och känna timmarna flyga iväg när man tar fram gitarren. Med andra ord en rätt vanlig söndag. Jag älskar söndagar!

Dagens låt: When You Try To Escape- New Decade

jusqu'ici tout va bien

Det har nog varit lite dött hör på bloggen i några dagar nu. Största anledningen är väl att skolan har börjat igen. Vilket inte känns alltför tråkigt. Sommaren blev väl ändå inte som vi tänkt oss, eller hur? Så istället för att sitta framför datorn har jag försökt förstå mig på alltifrån nya scheman till att sola i parken med nyfunna vännerna!:) Mycket trevligt. Annars är nåt av det bästa med hösten är att man får mysa till en film utan att få dåligt samvete för att man sitter inne. Så igår blev det den franska filmen La Haine (Medan vi faller).

La Haine handlar om kravallerna i Paris förorter. Abdel Ichah ligger i koma efter att brutalt misshandlats under ett polisförhör, vilket leder till upplopp på gatorna. Man får följa Vinz, Hubert och Saids kamp mot polisbrutalitet och den hopplöshet de känner inför en värld utan möjligheter. För ni har väl hört historien om pojken som faller från femtioende våningen? För varje våning han faller upprepar han: Så här långt, allt bra! Så här långt, allt bra. Detta är filmen om ett samhälle som ständigt upprepar: Så här långt, allt bra...

Mathieu Kassovitz har gjort en mörk film, som faktiskt är lika aktuell idag som för 12 år sedan då den kom. Och precis som alla andra franska filmer jag sett, är den fruktansvärt snyggt filmad. Har ni inte sett den än borde ni verkligen göra det. Medan vi faller är defenitivt en av de bästa filmer jag sett.

Så för ovanlighetens skull fick ni ett filmtips. Filmen berörde mig för mycket för att inte dela med mig av den till någon. Men detta är ju en musikblogg, så självklart kunde jag inte låta bli att lyssna på soundtracket. För av uppenbara anledningar har mina favoritfilmer fruktansvärt bra soundtrack, och Medan Vi Faller är inget undantag.

Det hela börjar med Bob Marleys Burnin' and Lootin' och redan då var man ju fast liksom. Annars var det mycket fransk hiphop. Och det kan jag ju verkligen inte skryta med att jag kan mycket om. Fransk musik för mig är ju framför allt electronica-duos och Ed Banger-hypen. Men vad krävs för att få till ett bra soundtrack? Är filmmusiken ens viktig? Vilka filmer har bäst soundtrack tycker ni?

Les Fabuleux D'estin D'Amelie Poulin och Garden State. Två filmer med mycket fina soundtrack.

ironiskt nog

Dagens låt: Tell Him How You Feel- Afraid Of Stairs. Den smyger sig på. Tills man älskar den.

black milk

Jag har verkligen försökt att förstå mig på dem och deras musik. De har blivit sammanförda med Belle & Sebastian och The Knife, så jag borde ju gilla dem. Men det funkade inte riktigt, förrän nu.

Många har frågat sig själva om bandet är ett popband eller ett konstprojekt. Och i detta fallet är gränsen ganska fin. För några år sedan gick nämligen en grafisk designer, en kostymdesigner, en dramatiker, en konstnär och en videodesigner ihop och startade band. Självklart är det Zeigeist jag pratar om.

Och nu har jag då finally fastnat för bandets musik, som låter som The Knifes tidigare skivor. Mer pop, mer dans! Ibland blir väl likheten för slående för många, men jag gillar hur de har influerats av The Knife. Så har du ännu inte upptäckt Göteborgs-bandet är det dags nu. Annars är de väl värda en chans till!

Lyssna här, speciellt på Dawn Night.

Even if you got somebody, we're just a little bit better

En vän sa till mig en gång att texten är viktigast. Att det är texten som betyder mest. "Säkert 70% av låtens kvalitet, minst!" Kanske har han rätt. Att en grym låtskrivare väger upp alla musikaliska drag så som en snygg basslinga eller ett fränt gitarrsolo. Fast det är väl inte hela sanningen, för smaken är ju alltid personlig. Och det hade ju fasen inte blivit en krönika om fallet var så enkelt.

Men hur är det då? Vill man göra det enkelt för sig kan man ju dra till med klyschan att allt gör sitt för att en låt ska bli bra. Och visst, det hade väl varit rättvist? Men hur många instrumentella låtar framkallar tårar och nästintill dyrkan av fansen? Se bara på det utmärkta exemplet Kent. Joakim Berg måste väl ändå anses som en av vår tids största låtskrivare? De engelska skivorna har ju inte alls nått samma framgång som de svenskspråkiga, vilket kanske beror på ett antal mindre (i alla fall inte lika) lyckade översättningar av låtarna. Och det är väl om något ett exempel på att arrangemanget i sammanhanget kanske spelar mindre roll...

Vad säger ni? Vad är viktigaste för att en låt inte bara ska bli bra, utan sådär riktigt gåshudsframkallande bra. Som Natalie Portmans karaktär sa i Garden State om New Slang: "Den här låten kommer att förändra ditt liv". Vad krävs för att du ska yttra de orden?

Personligen är jag svag för intron. Vilket jag tjatat om otaliga gånger. Men det är ju i början som hela stämningen byggs upp. Och speciellt i livesammanhang tycker jag att basgången är viktig. Det ska kännas i kroppen! Det får gärna vara hårt, men för att det ska bli riktigt bra krävs ändå något melodiöst i det hela. Sedan kan jag inte låta bli att bli imponerad över de som lyckas använda piano i popmusik, på ett kreativt sätt. För många år av pianospelande fick mig att tröttna, och det bidrar förstås till att jag tycker det är anmärkningsvärt när man använder det på rätt sätt! Visst är det spännande när man tar något otraditionellt, och gör det personligt. Likt Andrew Birds fiolspelande. Sådant faller jag för. Men de artister som jag verkligen beundrar, som får mig att skratta. Eller varför inte fälla någrar tårar. Eller som lite lättare än annars etsar sig fast i minnet, är just de som är duktiga på att skriva.

Vad vore en hemmakväll utan tonårspoesi? Och då menar jag såklart inte Jävlaranammas early years: "Å bränna genom skogen på moped"-poesi, utan mer á la Vapnet. För jag antar att det inte bara är jag som känner igen mig i Martin Abrahamsons texter om olycklig kärlek. Vem lyckas annars att få in ett låtsasord som "Östersunder" i meningen: "...så går jag sönder, Östersunder..." utan att det blir krystat? Imponerande.

Och vad gör en på bättre humör än Doktor Kosmos humoristiska texter? Den som förstår vad Socialmedicin handlar om räcker upp en hand! Eller fantastiska I Will Follow You Into The Dark av Ben Gibbard. Jag tror inte att jag känner någon som inte blivit helt betagen av den låten... Och let's face it, det är ju inte direkt sjömanskostymen som gjorde Håkan Hellström berömd.

Så, hur viktig är texten egentligen? Vilken/vilka artister är de bästa låtskrivarna enligt er? Och vilken låt har den finaste texten?

Jocke Berg, vår tids största låtskrivare?

Kulturkalaset

Idag myste vi till Maia Hirasawa på ett ganska folktomt Lilla Bommen. Vi tog farväl av sommaren till Navid Modiri & gudarna, och det med en glädje som nästan gjorde mig rörd! De är bra de där killarna... Avslutade kvällen gjorde vi till Fibes, Oh Fibes! Fast dansen kom inte förrän på hemvägen. Men då svängde det rejält vill jag lova! Eller hur, Milla? This city's got no boulevard..

Fast gamla hederliga Göteborgkalaset var ändå snäppet bättre än Kulturkalaset. Eller vad säger ni?

man must dance

Är det bara jag som längtar efter hösten? Se löven färgas röda i takt med att man sveper in sig i varma halsdukar och myser med te. Om drygt en vecka börjar skolan, vilket inte känns helt omöjligt. Jag har ju alltid vart en ambitiös j*vel... Så det är bara att fixa en snygg almanacka och ladda ipoden med höstmusik och jag är igång! Förresten blir det lite lättare att orka med hösten när man har fina spelningar att se fram emot. I november blir det till exempel Kaiser Chiefs vilket verkligen inte är fy skam!

Dagens låt: Ewan- The Radio Dept. Det ryktas dessutom om en ny skiva i höst!!!!!!

Pssssst: Om någon skulle vara intresserad bjuder jag er på en exklusiv förhandslyssning av Manu Chaos Radiolina! Klicka här.

Cause I'm the type of girl who is always on the road

Malin Dahlberg heter tjejen bakom soloprojektet We Are Soldiers We Have Guns. Snart släpps en EP, som hon beskrev för mig var en blandning covers på typiskt manliga låtar, och genom det visa på hur manliga de är. På skivan dyker det upp versioner på låtar av både Cat Stevens och Paul Young, om jag inte minns fel. Lyssna här för att höra hennes underbara tolkning av Wherever I Lay My Hat!

Intervju med Smokers Die Younger

Bättre sent än aldrig. Här kommer en intervju med bandet Smokers Die Younger från början av sommaren. För enkelhetens skull tar vi det på engelska.

Better late than ever, right? Here is an interwiew with Smokers Die Younger and their singer James aka Golf!

The four-piece rock band from Sheffield won my heart with the song I Spy Dry Fear. The singer Golf introduces the band:

- We're Smokers Die Younger and there are four of us in the band. We're all pretty passionate about music and most of us had been doing different bands for years. A couple of these bands fell apart around the same time as each other and we just sort of gravitated together.

The easiest way of describing their music would be rock. On their MySpace they have classified themselves as Indie and Experimental. Maybe that is more fair, cause the music according to different music journalists is descbried as Hardcore Grunge Rock and Avant-Garde Art Rock (to fancy words for me who really don't have a chance with all this genres) and everything in between. So James, can you once and for all describe your music?

- I try not to really. Most of our songs take bits and pieces from all over the place and mash them up. If one or two songs do sound of a particular style then another will come along and be completely different.

On the bands MySpace I saw a picture were one of the guys pointed at a message where it stood Don't Do Crack. The band name also indicates some kind of caring about politics. I asked the band if I were right.

- That's me in the picture. We'd been on a bit of a bender in Leeds and we just thought it was funny. We're definitely not an anti-drugs band. The name's a similar thing. Everyone in the band smokes. We couldn't think of a band name so we stole it off a cigarette packet.

This isn't to say that we don't care about politics. We're all fairly politically-minded and opinionated, I'd say, and we try and keep up with what's going on in the world.

We're not really political in our music. Most of the songs deal more with internal politics and conflicts between individuals. But these are things that help shape who you are and how you relate to the wider world so I think it's still valid. It's all part of defining who you are as an individual.

We continues with this political thing.... There are many examples of bands who have a pronounced political image (like Le Tigre, Manu Chao...) Is it easier to get your politic opinions through if you have a band?

- It can be a pretty direct way to get your point across if that’s what you’re trying to do. And of course it can be handy in drawing people's attention to the issues that matter to you - especially if you’re popular. A lot of people tend to soak up everything that famous people say these days - even if it’s nonsense. People should spend more time thinking for themselves if you ask me.

As far as it being something that we aim for, I wouldn't say that we had aspirations to be on some stupid pedestal and, like I've said, we're not a directly political band. I just hope that we get ourselves across to people and that we make some kind of connection.

Do you have any influences or some bands you admire from there politic involvement?

- It's a pretty fine line to walk between drawing people's attention to the issues you care about and just using your status to impose your values on others, and most people who try it come across as smug, arrogant and annoying, like Bono. But there are some bands and individuals I admire for getting that balance right and who raise awareness through their music or what they put their name to.

Don't we all find Bono A bit annoying? But okey, what do you want with your music?

- I just hope that we can make exciting music that we can be really proud of that'll stand the test of time. Of course to be able to make a living at it would be great too.

And to the compulsory question: Where can me and my readers buy your music here in Sweden?

- We've had a few singles and an album out. We've done a fair few compilations as well. There's a full discography at smokersdieyounger.com

Thee SPC is a really tiny label and we just don't have the distribution power to get anything into the Swedish shops at the moment. But it's all available over the internet - through theespc.com and Rough Trade, among others. The album's up on iTunes as well.

What happens next? A new album?

- We've just recorded a few new songs with Alan Smyth who did our first album and the singles. Hopefully, there should be a new single called "Sketch Pads" in a couple of months. A couple of the new songs are up on our MySpace if you want a listen. And of course we'd love to come and play over in Sweden some time.

There are many, successful bands from Sheffield right now, like Arctic Monkeys and The Long Blondes. How has that affected you?

- Sheffield has always been a fairly active musical city to me and it's got a pretty great history of producing something really unusual and interesting from time to time.

The attention the city is getting at the moment hasn't really had an impact on us or the way we do things but I wouldn't really have expected it to. It's good to see people around you doing well though but often the best and most interesting bands aren't the ones caught up in this kind of thing - bands like Champion Kickboxer or 65daysofstatic.

The best thing the attention has done for us is that we sometimes get to do things like Musikbyrån and that means we get to do interviews like this!

Thank you very much, James! Hope to see you in Sweden soon:)

widow city

Året var 2006 tror jag. Hösten hade precis kommit och sommarpopen i skivsamlingen kändes allt för glad. Dessutom hade man ju lyssnat sönder allt från Håkan Hellström till Irene (som btw spelar på Kulturkalaset i veckan förvånanande nog...). Så lite nya band var välkomna. Jag fastnade för electronica/indierock bandet Fiery Furnaces. Deras Waiting To Know You fick mig genom hela vintern det året och syskonen Matthew och Eleanor Friedbergers musik fick en plats i mitt musikbibliotek.

I oktober släpper bandet nytt. Så var den hösten räddad också, hoppas vi på i alla fall. Den nya skivan Widow City släpps den 9:e oktober på nya skivbolaget Thrill Jockey.


Widow City är en ganska spretig skiva, och mycket mer rockig och hård än deras tidigare låtar. I alla fall än Waiting To Know You. My Egyptian Grammar är väl den låt som sticker ut mest som lite mer popig och melodiös än de andra låtarna som lätt drar iväg. Men den har sina stunder. Även om den som sagt nog är en höstskiva. Om det finns sånna...

Way Out West recensioner, Lördag

Herregud vad svårt det var att komma upp på lördagsmorgonen. Fötterna värkte och kändes omöjliga att gå på, migränen låg någonstans långt bak och lurade och tröttheten kändes närmast dödlig. Minnet av CocoRosie, The Hives och framför allt Manu Chao fick mig ändå på fötter och nästan i tid till Florence Valentin.

Florence Valentin (Linné 14:00)

Solen gassade på rejält vilket inte märktes i det mörka tältet där Stockholms-bandet svängde på rejält med blås och tamburiner. Florence Valentins poplåtar gör vem som helst glad och de gjorde verkligen de bästa av spelningen. Sommarhiten Pokerkväll I Vårbygård var långt ifrån den bästa låten, vilket säger en hel del. Florence Valentin bjöd på, som någon sa, ren och skär glädje!

Shout Out Louds (Flamingo 14:45)

Shout Out Louds var däremot ganska avslaget. Bebban (keyboard, sång) låg tydligen på sjukhus så Lykke Li ersatte på sång och någon jag inte kände igen på keyboard. Lykke Li dansade mest runt vilket bara visade på de andras likgiltighet inför spelning. Inte mycket spelglädje där inte. Inte ens bästa spåret på nya skivan, Impossible, fick mig på fall. Enda gången det inte var tråkigt, var när Laakso-sångaren Markus Krunegård joinade gänget. Men det varade ju inte så länge.

Devendra Banhart (Azalea 15:30)

Detta gillade jag. Hippierock av högsta kvalitet i solen var verkligen inte helt fel. Nej, en skiva med Devendra får jag se till att köpa!

Moneybrother (Flamingo 16:30)

Hur man kan få Anders Wendins gladpop till mogenrock har jag ingen aning om, men det var ett ganska underhållande smeknamn på hans musik! En helt okej spelning med helt okej låtar, konstaderade jag och drog bort till tältet.

Peter, Bjorn & John (Linné, 16:50)

Peter, Bjorn & John var riktigt rockiga och gjorde en skitbra spelning. Enda gången det blev lite trist var när det körde annars sega Amsterdam i ballad-version. Men de vägde de upp med råge. Annika Norlin gästade och gjorde en finfin version av Young Folks.

Regina Spektor (Azalea, 17:40)

Så besviken har jag inte vart på länge. Regina började med att nynna och slå pekfingret i takt på mikrofonen. Det gjorde hon i några minuter. Jag förstår inte, ska det vara konstnärligt eller? Nyskapande? Istället borde hon lita på sina låtar och kanske satsa lite mer på att göra en rolig show. Fingertrummande är inte jättekul live. Nej, det var många som var besvikna på ryskan...

Timo Räisänen (Linné, 18:45)

Har sett Timo så många gånger, så jag hade egentligen tänkt skippa honom igår. Men Erykah Badu var inte riktigt min musiksmak så det fick bli Timo ändå. Och tur var väl det. Detta var den bästa konserten jag sett med honom. Plötsligt mindes jag varför jag tyckte att han var så bra! Hela bandet var i sitt esse, och vi fick en riktig hitkavalkad som det så vackert heter! Let's Kill Ourselves A son, Sweet Marie och så avslutande With A Mask On som var helt fantastisk. Timos sätt att börja en låt lungt, hjärtskärande och en hel del depp, för att sedan avsluta hårt, rockigt och fortfarande rätt depp är beundransvärt. Det är ju inte för inget som I'm Indian är en av hans bästa låtar någonsin. Så, jäklar vilken spelning han bjöd på! Det var annat än när jag såg honom på Frihamnspiren för något år sedan. Det var innan han vunnit Årets manliga artist och blivit rikskändis. Han har en god publik också, och ett j*vligt bra band! En av helgens bästa konserter faktiskt.

Juliette & The Licks (Azalea, 19:50)

Visst var det rockigt och så, och det kunde blivit bra. Men njae, jag vet inte. Det kanske var för omelodiöst för mig. Inga killer-refränger eller snygga gitarrsolon. Juliette var i alla fall cool med någon slags huvudbonad och massa dans, fast som min bror konstaterade, borde hon kanske koncentrerat sig mer på att sjunga.

Säkert! (Linné, 20:15)

Så var det dags att se Annika Norlin för tredje gången denna helgen. Nu som sista spelning med hennes svenska alias Säkert! När bandet körde Sanningsdan tror jag ingen stod still, och extranumret, Hello Saferide-låten 2006, fast på svenska, var riktigt bra! Fast om jag ska vara petig, så var Hello Saferide-spelningen på fredagen snäppet bättre. Även om handklappandet och ahh-körandet var lika fint båda dagarna:) Hon är duktig, hon där Annika!

Teddybears STHLM (Azalea, 21:50)

Teddybears fick ersätta Lily Allen. Mycket bättre, tyckte vi och drog bort till folktomma Azalea (Alla hängde på The Ark, hahah). I alla fall blev det röjigt och alla, alla (det blev rätt mycket folk när Ola och gänget slutat spela) dansade sig svettiga. En av de bästa konserterna stämningsmässigt. Och så har de ju några bra låtar också.

Övrigt: Fredagen var den bästa dagen enligt mig, men det var väl mest på grund av The Hives uladdning och Manu Chao galna konsert. Lördagen var jämnare. The Ark kändes inte så kul. Regnet föll så vi sökte oss under tak. Men The Arks låtar nådde även mina öron. Och när jag sedan stod i kön till bankomaterna kunde jag inte hjälpa att jag började dansa lite. Lite pinsamt kanske, då jag stod där själv och skakade rumpan till någon melodifestival-låt. Men va f*n, det var ju festival. Man får bjuda lite på sig själv. Sedan drog jag ju som sagt till Teddybears, och då blev det fart på alla andra också:) Erykah Badu var inte riktigt min musiksmak så jag har inte mycket att säga om den konserten. Franke var väldigt gubbtätt och spelade rockabilly, men vi var rätt nöjda och åkte hem istället. Med andra ord var det en väldigt fin festival!

Way Out West recensioner, Fredag

Salem Al Fakir (Flamingo 15:00)

Första konserten för mig på festivalen firades med en falafel. Än hade det inte börjat regna och framför den största scenen som Salem nyss intagit började folket att samlas. Kort och gott kan jag bara säga att det var en väldigt tråkig konsert som inte blev mer upplyftande när han han började dela in publiken för att sjunga allsång. Det hela kändes ganska barnsligt. Då var det dags för mig att gå.

Hello Saferide (Azalea 15:45)

Annika Norlin imponerade. Med handklapp och lallande fick hon igång oss och levererade ett par riktigt bra låtar! Frågan var dock varför gästande Maia Hirasawa spelade med sitt soloprojekt på festivalen?

Laleh (Flamingo 16:30)

Laleh blandade oklanderlig reggae med visor och det hela var väldigt bra. Under Det Är Vi Som Bestämmer fick jag gåshud för första gången på dagen. Laleh är en grym låtskrivare, men live tröttnade även jag efter en halvtimma och drog bort till tältet...

CocoRosie (Linné 17:15)

...där duon CocoRosie väntade. Syskonen Sierra och Bianca imponerade verkligen och var en av den mest förvånande och bästa konserten på hela festivalen. Sopran och pianoplinkande blandades med tunga basgångar och den coola killens beatboxing och det hela var väldigt, väldigt lyckat!

Albert Hammond Jr (Azalea 17:45)

När The Storkes-gitarristen klev upp på scenen var jag rätt trött. Så konserten njöts i solen liggandes i gräset. Albert och grabbarna var väldigt proffsiga, på gott och ont. Musiken var bra, men känslan kom aldrig riktigt. Dock har den där killen ett par riktigt bra låtar som man borde skaffa!

The New Young Pony Club (Linné 18:45)

Alla i bandet verkade laddade och tältet osade av dansvillig publik. Det svängde rejält, men blev aldrig bra. Kanske är det bara jag som inte förstår mig på musiken de gör, men om man gör en så tråkig spelning med en så bra stämning är det ju något som är fel. Hypen kring det brittiska elektronica/new wawe-bandet kommer jag aldrig att förstå.

The Hives (Flamingo 20:20)

Fagersta-bandet är Sveriges bästa live-band helt enkelt. De nya låtarna lät precis som The Hives brukar låta, med andra ord riktigt bra och stämningen var på topp. En av festivalens bästa konserter!

Manu Chao (Flamingo 22:40)

Vill man stå längst fram på Manu Chao får man helt enkelt skippa Primal Scream (fast scenerna låg så nära varandra att jag hörde lite ändå, och bra lät det!). Hur som helst var det värt det. Vi var många som sett fram emot detta länge. Redan en och en halv timma innan konserten skulle börja sjöngs det med i soundchecks-låten Machine Gun till basistens jubel. Basisten som i princip är värd ett eget inlägg. Stämningen var på topp och när slutligen huvudpersonen steg upp på scen kändes det närmast andligt. Jag hade kunnat dra till med vilken klysha som helst, ex "Han kom, han såg han segrade" etc, men det hade ändå inte beskrivit hur stort det här var. Nu i efterhand har jag märkt att jag har minnesluckor i vilka låtar han spelade och så, därför att jag stundtals bara stod och mumlade "Fan vad det här är shit". Det kan också bero på att det var varmt som fan, svetten rann helt sjukt mycket och att det var så trångt att jag inte ens kunde röra på armarna. Folk runt mig svimmade och fick bäras bort av säkerhetspersonalen som var snälla och hela tiden gav oss vatten. Hela konserten var ganska galen medan gitarristen levererade de vackraste solon jag hört. Manu Chao bjöd på en jävligt bra show och lovade att komma tillbaka. En sådan spelarglädje som bandet bjöd på såg jag ingen annan stans under hela festivalen, och när konserten var slut och han stod och bankade mikrofonen mot hjärtat hade jag nära till tårarna. Det var lite synd att han inte körde några av de nya låtarna, men att klaga på Manu Chaos låtlista är som att klaga på, ja jag vet inte vad. Jag sa ju att klyshorna inte räcker till! Detta var det bästa jag någonsin sett och hört och det överlägset galnaste jag varit med om. Så tack(!) för att jag fick uppleva det här.

Övrigt: Det blev väldigt kort om alla banden, men ett skitlångt inlägg läser ändå ingen. Har ni frågor är det bara att ställa. Jag berättar glädeligen Way Out West:) The Hellacopters såg jag förresten för lite av för att kunna säga något om. Hey I'm In The Band svängde visserligen, men det var jävligt mycket rundgång vad jag kommer ihåg... Annars är jag rätt ledsen över att jag missade Architecture In Helsinki. Men man kan faktiskt inte få allt i världen.

summerlove

Idag: Hänga runt på stan, äta vattenmelon, sola och ha det allmänt gött! Förstår ni känslan? Lyssna på Crewsin med Vicious Irene! Jag får The Passenger-vibbar. Och alla vet att Iggys The Passenger är bästa sommarlåten. Lotta, sångaren i bandet, vet hur en sommardag ska vara! I augusti blir det turné i Tyskland och om ni är där och inte tar i tid och se dem lär ni ångra er. Lotta är nämligen fränaste bruden i Götet:)

Imorgon: Salem Al Fakir (inga höga förväntningar), Hello Saferide (Säkert! på lördag känns mer hot men okej), Laleh, Cocorosie (mycket spännande i och med nya skivan), Albert Hammond Jr (från The Strokes), The Hives (höga förväntningar), Primal Scream, Manu Chao (kommentarer överflödiga) och The Pogues. Ska försöka se Architecture In Helsinki också! Nya skivan är fin...

Architecture In Helsinkis nya album är att rekomendera. Australiensarna spelar på Linné-scenen imorgon på Way Out West. Tyvärr krockar det med Manu Chao...